Denna del av studien ämnar ge ett historiskt perspektiv på hur upplysningen kom att inträffa, att dess influens även nådde religiösa institutioner och hur den franska revolutionen påverkades av frukterna av de arbete som upplysningsmän gjorde. Det finns även en redogörelse av hur man kan definiera ideal som populariserades under denna tid och som genomsyrade större delen av denna periods tankeströmningar.
2.1 Den vetenskapliga revolutionen
För att tala om upplysningen kan det vara fördelaktigt att först inleda med en
historisk återgivning av hur upplysningen kom att uppstå från första början med hjälp av David Woottons bok The Invention of Science (2015). Under mitten av 1500-talet publicerades boken De revolutionibus orbium coelestium av Nicolaus Copernicus där idén om att solen istället för jorden stod i vårt solsystems centrum togs upp (Wootton 2015, 31). Detta var ett genombrott i idéskapandet för sin tid då exempelvis den franska filosofen Alexander Koyré (1892-1964) menade att den heliocentriska världsbilden som Copernicus presenterade med sin bok direkt utmanade den geocentriska världsbilden där jorden var i solsystemets mitt som hade influerats av Aristoteles (Wootton 2015, 30). Han hade även givit upphov till att begreppet plats, där upp, ner, höger, vänster var oföränderliga konstanter och att jorden och himlen var separata och oförenliga entiteter, ersattes med begreppet rum som inte utgick ifrån vår egen plats i det stora okända och som senare skulle bli den moderna fysikens grund (Wootton 2015, 30). En sådan förändring i idéskapande tyckte Koyré kunde benämnas som ett epistemologiskt avbrott, ett högst markant skifte i hur
allmänheten och dåtidens intelligentsia grundande deras varierande livsåskådningar, vetenskapliga inriktningar och filosofier. Poeten och akademikern John Donne beskrev detta skifte som den nya filosofin efter att han hade studerat både Galileo Galileis upptäckter inom astronomi och William Gilberts vetenskapliga upptäckter om jordens magnetism (Wootton 2015, 19).
Idag skulle vi omformulera det Donne kallade för den nya filosofin och kalla den för den vetenskapliga revolutionen. I syfte att påvisa hur pass nyskapande denna revolution var tar David Wootton upp skillnaden på vad den generella engelsmannen med en standardutbildning från 1600-talet trodde på i relation till en liknande fiktiv individ som hade blivit utbildad efter att den vetenskapliga revolutionen hade influerat samhället. Engelsmannen från 1600-talet trodde på häxor och tänkte att de kunde sammankalla stormar över havet. Hen trodde även att varulvar fanns, dock inte i England men i Belgien. De trodde att astrologi kunde förklara våra
stjärnkonstellationer och vår plats i kosmos. Dessa och en mängd andra trosföreställningar utan vetenskaplig grund illustrerar hur pass etablerade dessa former av övertygelser var innan den vetenskapliga revolutionen spreds (Wootton 2015, 19). Om man istället jämför denna individ med en vanlig engelsman från året 1733 kan man se markanta skillnader. Denna person hade troligtvis både ett teleskop och ett mikroskop som hen har studerat himlavalvet och materia genom. Hen känner troligtvis ingen som tror på vare sig häxor eller varulvar, astrologi eller alkemi.
7
Geocentrism ansågs av den generella allmänheten som en falsk och icke-vetenskaplig teori om vår plats i kosmos och trodde istället på den heliocentriska världsbilden (Wootton 2015, 22).
2.2 Upplysningens första andetag
Då det verkade som att tillämpningen av människans förnuft kunde ge upphov till omfattande vetenskapliga teorier om vår existens blev människans förstånd och förnuft hyllat. I Tore Frängsmyrs bok Sökandet efter upplysningen påpekar han att filosofen Immanuel Kant uppmanade till detta när han sade att man borde ”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!” (Frängsmyr 1993, 41). Tilliten till
människans egen förmåga gjorde det möjligt för både empirism, som utgår ifrån data och empiri, och rationalism, tron att man kan få kunskap från människans förnuft, att frodas i 1600-talets England och Frankrike. I England hade filosoferna och empiristerna John Locke och Francis Bacon blivit deras främsta representanter såsom Isaac Newton, Francis Bacon och John Locke blev populära med deras litterära verk. Men det var inte enbart engelska filosofer som bidrog till upplysningen.
Vetenskapsmannen Francois-Marie Arouet, mer känd som Voltaire, översatte verk från exempelvis Newton till franska tio år efter sin resa till England 1726 som skulle komma att ha stort inflytande på den kommande franska revolutionen (Frängsmyr 1993, 35). Den franska vetenskapsmannen, matematikern och filosofen René Descartes var nationellt känd som Frankrikes främsta vetenskapliga teoretiker vid publicerandet av Voltaires översättning av Newtons filosofier om elementen (Frängsmyr 1993, 36).
Utöver den nya kunskap som kom med den vetenskapliga revolutionen, inflytandet på Frankrike genom Voltaire från England och Descartes cartesianism menar
författaren Ira O. Wade att även liberalismens framfart gav upphov till
upplysningen (Frängsmyr 1993, 21). Denna politiska ideologi kan härröras till John Locke som anses av många vara liberalismens fader. Med detta och tilliten till människans eget förnuft lyftes tolerans upp som ett ideal, men dess effekt på
idéskapandet under upplysningen har blivit omdebatterat (Frängsmyr 199, 42). Det är dock viktigt att nämna att upplysningen inte endast influerade sekulära kretsar och vetenskapliga discipliner.
2.3 Den religiösa upplysningen
Upplysningens nästintill universella attraktion kan exemplifieras genom att följa David Sorkins spår i hans bok The Religious Enlightenment (2008). Denna bok påvisar hur pass genomträngande upplysningen var i mångfalden av religiösa rörelser i Europa under 1700-talet. I denna bok vill Sorkin motbevisa det han kallar för det sekulära narrativet i relation till upplysningen genom att centrera innehållet kring sex historiska personer tillhörande olika religiösa grupper, belägna i olika länder och stadsstater (Sorkin 2008, 1). I andra avhandlingar med ämnet upplysningen tas sällan religiösa förutsättningar upp som en stor faktor i hur upplysningen kom att uppstå.
Reformationen innebar en radikal förändring i det europeiska religiösa landskapet och efter den westfaliska freden år 1648 skrevs det i lag att religiös tolerans ska upprätthållas av samtliga deltagande stater. Sorkin hävdar att viljan till en fredstid och en religiös upplysning uppstod efter att kontinentens stormakter genomlidit krig, misär och, kanske främst, dogmatism under långa perioder (Sorkin 2008, 6).
8
Genom att hänvisa till Jonathan Israels tankar kring upplysningen menar Sorkin att man bör förkasta idén om att upplysningen var en enstämmig sekulär rörelse för att istället tänka att olika upplysningsideal kan stämma in någonstans på
upplysningsspektrumet. I mitten finns upplysningens konventionella förebilder såsom Locke, Newton, Descartes, Montesquieu och de religiösa upplysningsmännen Leibniz och Wolff. Vissa av dessa var deister, troende utan vördnad för organiserad religion, medan andra trodde Jesus hade en osedvanligt speciell roll att fylla och att människans själv var odödlig. Dessa individer var också de mest populära under denna tid men de skulle komma att få konkurrens från den mer radikala sidan av upplysningen som tas upp i mer detalj senare i uppsatsen. Dessa var antiteologer, materialister och demokrater som föredrog total sinnesfrihet vars mest framstående tänkare var Baruch Spinoza, Pierre Bayle och Denis Diderot. Även om de till en början var en ytterhet utan inflytande skulle de komma att ha enorm påverkan på upplysningen och även inspirera Karl Marx och andra socialister under kommande århundraden med den materialism som hade sitt ursprung där. På andra sidan medelvägen, och ofta en del av den, var den religiösa upplysningen som utvecklades inom sina egna parametrar i deras rörelser och religiösa institutioner men tog också del av den allmänna debatten (Sorkin 2008, 20).
Många av individerna Sorkin väljer som representanter för den religiösa upplysningen delar samma mål: att hitta en medelväg mellan religiös dogmatism och deism. Från Geneverepubliken kom Jacob Vernet som propagerade för sin juste milieu, eller medelväg, genom att identifiera extrema ideologier såsom katolicism och deism via tillämpandet av människans förnuft (Sorkin 2008,70). Samtidigt menade den tyska akademikern Siegmund Jacob Baumgarten att splittrade lutheranska och katolska trosinriktningar borde enas under hans sanna medelväg (Sorkin 2008, 115). Moses Mendelssohn ämnade förena hans judendoms fundamentala grund med upplysningsideal, vilket gav upphov till den judiska upplysningen kallad Haskala (Sorkin 2008, 167). Fastän alla dessa individer hade sin relevans i etableringen och spridningen av den religiösa upplysningen finns det en person som kanske var en av de mer instrumentella för den franska religiösa upplysningen som även är nära förknippad med den franska revolutionen. Personen var den franska prästen, professorn och föreläsaren Adrien Lamourette.
2.4 Lamourette och den franska revolutionen
Det är svårt att nämna upplysningen utan att i samma mening även nämna den franska revolutionen. Adrien Lamourette var en okonventionell religiös
upplysningsman då han stod på deisternas, filosofernas och ateisternas sida under den franska revolutionen. Hans involverande i den franska revolutionen kan påvisa den religiösa upplysningens mångfald av uttryck men även fungera som en ingångsport till en historisk redogörelse för hur revolutionen skulle komma att äga rum och som även influerar och drar influens från upplysningen.
I Frankrike under senare delen av 1700-talet fanns det perioder av starka konflikter.
De franska jesuiterna hade sedan kung Louis XV’s påbud år 1764 blivit förtryckta vilket resulterade i att det skapades en viss osämja mellan jesuiterna, en katolsk order under Roms ledning, och jansenisterna, en katolsk teologisk rörelse utanför
påvedömet, i dåtidens Frankrike. Samtidigt som jesuiterna led under kungens påbud hade även jansenisterna upplevt förtryck sedan början på 1700-talet i form av
9
unigenitus, en påvlig bulla, som var ämnad att få stopp på jansenismens spridning i Frankrike. Under denna tid av ömsesidigt förtryck mellan jansenisterna och jesuiterna skulle klyftans relevans komma att minska. Bullan upplöstes efter att kung Louis XIV trädde till kraften år 1774, men det var inte förrän efter kungens restaurering av parlamentet efter Maurepokuppen som landets politiska konfigurering blev
färdigställd. År 1780 allierade sig parlamentet med prästerskapet och började anamma reformkatolicismen som Adrien Lamourette var en av de främsta förespråkarna för (Sorkin 2008, 270).
Han tillhörde lazaritordern som hade inkorporerat många av dåtidens jesuitiska egenskaper. I sann religiös- och upplysningsanda ämnade Lamourette hitta medelvägen mellan de extrema aspekterna av jansenism som han menade
tillintetgjorde fromhet och filosofernas perspektiv som i hans ögon undergrävde tro (Sorkin 2008, 275). Trots denna milda och vänligt sinnade trosuppfattning beblandade sig Lamourette med den enda form av upplysning som resulterade i en blodig och våldsam konflikt.
Sorkin beskriver anledningen till att Frankrikes revolution var så fientlig emot religiösa etablissemang genom att hänvisa till Louis XIV. Han förstärkte kronans allians med jesuiterna för att underminera den växande kontrareformationen i form av jansenism som hotade hans absoluta styre (Sorkin 2008, 263). Parlamentet ansåg sig vara den enda institution som representerade folket och försvarade landets lagar. De ställde sig emot kungens anfall mot jansenismen inte enbart för att det fanns
anhängare till inriktningen i parlamentet men också för att de såg hur nonchalant och despotiskt monarkin agerade. I sitt motstånd mot kronan fanns det tre olika sidor;
jansenisterna, neutrala biskopar men även filosofer. Efter att föregående kung Louis XV förföljde jansenisterna under 1720-1730 blev rörelsen mer och mer entusiastisk som en motreaktion på de hemska förutsättningar de levde under, samtidigt som parlamentet ämnade underminera jesuiterna. Detta gjorde att klyftan mellan
filosoferna och jansenisterna blev ännu större som enligt Sorkin är en av de främsta anledningarna till att Frankrikes upplysningsreform blev en våldsam sådan till skillnad från Englands moderationsrörelse eller Habsburgs reformkatolicism (Sorkin 2008, 265). När upplysningen började etablera sig hos filosoferna blev konflikten mellan de religiösa och anhängare till den sekulära grupperingen flera gånger mer aggressiv än i andra områden under samma tid då de blev varandras motsatser. Under sekelskiftet blev även reformkatolicismen utestängd på grund av Napoleons Concordat, en överenskommelse med den katolska kyrkan år 1801 om att ytterligare befästa den romerska katolicismens roll som majoritetsreligion i Frankrike (Sorkin 2008, 266).
Under revolutionens gång stod Lamourette på de revolutionäras sida och genomgick en smärre radikalisering själv. Trots detta lyckades han ge upphov till den civila konstitutionen, en av de mest radikala reformationer av den franska kyrkan som hade skapats (Sorkin 2008, 297).
2.5 Upplysningens influenser och ideal
Även om dåtidens franska intelligentsia lånade häftigt från både engelska och tyska filosofer och vetenskapsmän var det i Frankrike som meningsskiljaktigheterna mellan religiösa etablissemang, monarkin, parlamentet och de så kallade philosophes nådde sin kulm. Frängsmyr problematiserar den genomträngande tendensen att definiera upplysningen som innerligt franskt. Genom att hänvisa till individer såsom Voltaire
10
som översatte engelska publiceringar påvisar han hur upplysningen hade även
influerats av engelska vetenskapsmän och filosofer såsom Francis Bacon, John Locke och sir Isaac Newton men även den tyska Immanuel Kant (Frängsmyr 1993, 36 &
41).
Den franska revolutionen var i mångas ögon det mest omfattande förverkligandet av de ideal som hade uppstått som en motreaktion på århundraden av förtryck utövat från både religiösa etablissemang och även monarkin. Jakobinerna, som övertog makten efter att revolutionen ägt rum, omformerade religiösa byggnader till tempel ämnade för begrundande i enlighet med ett av upplysningens centrala ideal; förnuft.
Detta ideal kan återfinnas som en röd tråd i majoriteten av upplysningsfilosofiska verk och kan spåras tillbaka till medeltidens skolasticism (Frängsmyr 1993, 40).
Dessa ideal har en normativ funktion och uppmanar till att bete sig och tänka på ett visst sätt. Förnuftsidealet menar att människans eget förnuft bör tillämpas närhelst det är lämpligt och dess pålitlighet kunde berättigas genom att hänvisa till de framgångar som den vetenskapliga revolutionen bidragit till.
Ett annat ideal är tolerans. Efter den westfaliska freden år 1648 ville man hitta ett nytt sätt att förhålla sig till olika religiösa inriktningar då Europa hade genomlidit århundraden av krig under reformationen. Detta gjorde att religiösa upplysningar såsom Warburtons moderationsrörelse i England, Vernets medelväg i
Geneverepubliken och Baumgartens sanna medelväg i Tyskland alla hade religiös tolerans som grundpelare i deras teologi (Sorkin 2008, 27, 76, 158).
Även om Frängsmyr menar att upplysningsfilosofer generellt anammade
toleransidealet verkar det svårt att återfinna detta i det post-revolutionens Frankrike. I Albert Sobouls bok The French Revolution 1787-1799 (1973) beskriver han det så kallade skräckvälde folket levde i under jakobinernas styre. De förtryckte och förföljde deras politiska motståndare genom hela den statliga apparaturen, hotade prästerskapet med deportering om de inte svor sin lojalitet till den nya regeringen och avrättade de som satt fängslade för att ha varit en del av prästerskapet utan rättegång (1973, 263). De som idag identifierar sig med upplysningsideal skulle troligen ta avstånd ifrån detta auktoritära sätt att styra på men kanske inte ens beskriva
jakobinernas skräckvälde som något i enlighet med upplysningsideal, utan istället som antingen en förvanskning av upplysningen eller orelaterad till den. Detta är en fråga som kommer behandlas senare i uppsatsen.
I en jämförelse av Sorkin och Frängsmyrs böcker om upplysningen ser man perspektiv som skiljer sig åt redan från början. Sorkin tar upp hur upplysningen genomsyrade större delen av europeiskt idéskapande medan Frängsmyr anammar Peter Gays geografiska centrering kring den franska upplysning som en representant för upplysningens essens (Frängsmyr 1993, 33). Det torde vara tämligen uppenbart att den franska upplysningen var endast en version av upplysningen som hade mer skillnader än likheter med exempelvis den tyska religiösa upplysningen under ledning av Baumgarten. De båda är dock överens om att förnuft var ett ideal närmast universellt anammat inom upplysningens många varianter men detta betyder inte att idealets tillämpning alltid var förnuftigt. Man skulle kunna ponera att man idag inte skulle beskriva ett tempel tillägnad förnuft och vetenskap som vare sig förnuftigt eller rationellt trots att jakobinerna tyckte det. I Larry Rays uppsats ’Fundamentalism’, modernity and the new jacobins (2006) påvisar han likheterna mellan jakobinernas revolution och andra religiösa revolutioner, vilket i detta fall är den iranska
11
revolutionen som han lägger emfas på. Han menar att båda revolutionernas
populistiska retorik och revolutionära tillvägagångssätt är värda att nämnas, speciellt med tanke på att jakobinerna påstod sig vara antireligiösa (Ray 2006, 1.).
Ur ett större perspektiv verkar det som att Frängsmyr tillskriver sig till den etablerade synen på upplysningen som innerligt ateistisk trots att många av de
upplysningsfilosofer han tar upp var deister och inte ateister, som Sorkin påvisar i hans bok, vilket verkar vara en problematisk definition.