David Hume – ifrågasättandets konstnär

When I think of God, when I think of him as existent, and when I believe him to be existent, my idea of him neither encreases nor diminishes. But as ’tis certain there is a great difference betwixt the simple conception of the existence of an object, and the belief of it, and as this difference lies not in the parts or composition of the idea, which we conceive; it follows, that it must lie in the manner, in which we conceive it.

David Hume, utdrag från A Treatise of Human Nature (1739-1740) ur A Treatise of Human Nature: a Critical Edition (David Fate Norton & Mary J. Norton 2007:66)

I James A. Harris biografi om David Hume (1711-1776) med titeln Hume: an Intellectual Biography (2015) skriver han att nästintill alla aspekter av Humes

intellektualitet numera studeras akademiskt och att hans livsverk har tagit en etablerad roll inom generell akademia. Detta skiljer sig markant från det fattiga liv Hume levde under början av sitt liv. Han skulle komma att nå framgång efter en mängd uppsatser och texter, men i synnerhet hans bok The History of England blev en enorm succé (Harris 2015, 1). Han skulle komma att förknippas med den skotska upplysningen men hade även en tillfällig anknytning till de franska philosophes.

Även om hans verk spelade en stor roll i den skotska upplysningen är de inte innerligt förknippade med den engelsk-franska blandningen av intellektuell kultur. Hans besök i Paris år 1763 och 1766 gör det möjligt att komma till slutsatsen att den franska upplysningen inte låg Hume i smaken, utan föredrog friden i hans hemland och den rätta balansen mellan frihet och auktoritet. Detta mätta avvägande är frånvarande hos revolutionärerna, filosoferna och vetenskapsmännen i den franska och engelska upplysningen (Harris 201, 33).

Hume är en person som Hitchens flitigt återkommer till i hans texter och allmänna debatter. En anekdot som han ofta tog upp är ett citat från David Hume om mirakels sannolikhet och låter som följer; vad är mest troligt, att naturlagarna har givit vika i din förmån eller att du har missförstått situationen? (Hitchens 2007, 141). Hitchens återberättelse av hur han påstår att David Hume uttalade sig tar inte riktigt samma form som det Hume faktiskt skrev. Källan till denna anekdot kommer ifrån Humes an Enquiry concerning Human Understanding (1748) under kapitlet med titeln Of Miracles som går att återfinna i Peter Millicans reviderade version av originalet med samma titel (2007). Här beskriver Hume en maxim han tycker är värd vår uppmärksamhet, nämligen att det aldrig kommer finnas ett vittnesbörd tillräckligt trovärdig för att etablera att ett mirakel har inträffat. Kriteriet för vittnesbörden av ett mirakel är uppnått om vittnesbördens falskhet vore mer mirakulös än miraklet (Millican 2007, 150). Man kan tolka detta i mindre komplicerade termer som att ett mirakels berättigande kan endast anses vara trovärdigt om det vore mer mirakulöst att berättigandet var falskt än om miraklet inträffade.

Senare i samma stycke påvisar Hume även en djup förståelse för hur människor kan bli vilseledda men även vilseleda sig själv, då människans sinnesupplevelser kan leda en till felaktiga eller tvivelaktiga slutsatser om en händelse hen har beskådat. Denna mångsidighet saknas i Hitchens återberättande av Humes idé, då det verkar som att han menar att man antingen kan återge hur ett mirakel har inträffat eller att man har missförstått situationen. Man kan ju ponera flera scenarion som exkluderar ett missförstånd, såsom en medveten vilseledning av sig själv eller influerad av externa

21

faktorer (Millican 2007, 150). Trots dessa invändningar bör man inte förbise Humes starka skepsis i relation till mirakel.

Vid det här laget torde det vara väntat att Grays perspektiv skiljer sig från Hitchens även i relation till David Hume. I hans bok Seven Types of Atheism citerar han en anteckning som var fastsatt på Humes uppsats om ”National Character” som innehåller en stor del rasistiska och fördomsfulla idéer om många så kallade icke-vita raser. Till exempel skrev Hume ”I am apt to suspect the negroes, and in general all the other men to be naturally inferior to the whites. There never was a civilized nation of any other complexion than white, nor even any individual eminent either in action or speculation.” (Essays: Moral, Political and Literary, vol. I, 1882. 252). Han skrev att även de barbariska vita grupper som fanns på den europeiska kontinenten under hans livstid hade utmärkande egenskaper i jämförelse med andra icke-vita civilisationer.

Gray tar även upp Humes idé om att denna rashierarki inte är samhällskonstruerad utan en konsekvens av människans naturliga konstitution (Gray 2018, 52).

Det är med detta i åtanke som Gray menar att upplysningen bävade vägen för den moderna intellektuella rasismen man kan se idag, speciellt med tanke på att även Immanuel Kant fortsatte på Humes rasism i hans degradering av svartas

känslomässiga kompetens (Gray 2018:53). Vad Gray menar med modern rasistisk ideologi är inte uttryckligen definierat, men det går att se en relation mellan nazismens

tillämpning av rasbaserad pseudo-vetenskap och upplysningen. Kanske mest tydligt är denna relation när Gray tar upp vad Arthur Koestlers verklighetsinspirerade fiktiva karaktärer sade i hans noveller som är baserade på verkliga nazistsympatisörer han träffade på när han reste runt Europa år 1943. En av dessa fiktiva personer sade att nazisternas livsverk var ännu större och viktigare än stormningen av Bastiljen, ett genombrott för den franska revolutionen som förknippas med upplysningen (Gray 2018, 78).

Det verkar svårt att förena Hitchens vördnad för den äkthet till sanning och objektivitet som han menar att David Hume hade med den groteska porträttering som Gray gör. Efter närmare undersökning verkar anteckningen skriven av David Hume om den vita rasens överlägsenhet som Gray tar upp vara autentisk och brett etablerad som äkta. Även James A. Harris inkluderar denna anteckning i en fotnot i hans biografi om Hume med tar med även en annan hänvisning. I ett brev från Hume som skickades till Francis Seymour Conway, en brittisk hovman och politiker, verkar det som att Hume hade agerat som medlare mellan två parter i uppköpandet av ett slaveriplantage i det spanska Granada (Harris 2015, 525).

Dessa fördjupningar i Humes affärer och åsikter som sällan nämns i generella diskussioner om personen själv och upplysningen i allmänhet ger en mångfacetterad bild av den person som Hitchens verkar endast ha känt till på ytan. Likt Hitchens åsikt om Voltaire verkar det som att han antingen ignorerade dessa sidor av Hume för att istället bejaka de bidrag han gjort till människans intellektuella avancerande eller var ovetande om Humes rasistiska tendenser. I Grays analys av Humes filosofi menar han att hans bidrag till upplysningen hade sin grund i hans tro att det vita Europa var den enda plats där civilisation fanns. Eftersom han definierar upplysningens centrala ideal annorlunda än Hitchens är det som att två vitt skilda diskussioner kan äga rum om Humes intellektuella arv. Det går inte att veta om Hitchens hade hållit fast sin beundran för mannen om han hade vetat om hans mörker då man inte kan veta om han visste om det eller inte. Det som är motstridigt när det kommer till Humes

22

filosofi är faktumet att han kan påvisa ett riktigt djup i exempelvis hans analys av hur pass felande människans sinnesupplevelser kan vara antingen på grund av innerliga tendenser eller missuppfattningar samtidigt som han kan besitta de fördomsfulla, rasistiska och ignoranta åsikter som Gray tar upp. Istället för att låta Hume vara ett exempel på varken 1700-talets briljans eller upplysningens rasism kanske han är mer lämpad som ett exempel på människans förmåga för kognitiv dissonans?

3.6.1 Ett återvändande till upplysningsideal

Om man studerar nutida nyateistisk litteratur tillägnad ämnen såsom religion, intellektuellt avancerande och åsiktsfrihet kan man se en röd tråd. Detta är idén om att våra samhällens överlevnad lätt kan äventyras om man inte följer författarens uppmaningar. Sådana tankar går att finna i exempelvis manifest som beskriver ett allvarligt hot mot västvärldens friheter av religiösa, ofta muslimska, fanatiker som gradvist ökar sitt inflytande med slutmålet att införliva religiösa och puritanska lagar världen över. Dessa idéer går även att finna i relation till hur man ofta idag väljer att identifiera upplysningsideal. I Steven Pinkers bok Enlightenment Now beskriver han att stamtillhörighet, hängivelse till auktoritet och magiskt tänkande har resulterat i ett avståndstagande från applicerandet av förnuft och empati på mänskligt avancemang vilket han menar är upplysningsprincipen. Han menar även att dessa principer är i behov av ett försvar då de blir attackerade av religiöst inspirerade rörelser, såsom radikala islamiska rörelser och amerikanska kristna Trumpföljare (Pinker 2018, 18).

Utöver Pinker kan man hitta liknande idéer hos andra nyateister. Richard Dawkins och Sam Harris är några andra som har identifierat en konflikt mellan

upplysningsideal, som för de båda innebär ett intellektuellt ärligt vetenskapligt undersökande av vår omvärld, och en växande tendens för irrationalitet. I fallet med Dawkins öppnade han sitt TV-program Enemies of Reason med en önskan att

konfrontera industrin inom den så kallade new-age-rörelsen som försvarar kulturer och springer iväg med de omedvetna kundernas pengar. Han menar att dessa oetiska industrier bör ersättas med vetenskap som har ”…skickat en satellit till Neptunus, utrotat mässlingen och kan göra 60 triljoner uträkningar varje sekund”. (Channel 4, 2007).

3.6.2 Hitchens förnyade upplysning

Likt dessa ateistiska tänkare följer Hitchens deras argumentation. I hans bok god is not Great avslutar han med ett kapitel med titeln In Conclusion: The Need for a New

Enlightenment där han beskriver en kommande apokalyps. Denna kommer ta sin form i en modern variant av den spanska inkvisitionen, i detta fall Iran, som kommer

utveckla fullt fungerande kärnvapen som kommer användas för att hålla alla

människor världen över gisslan. Hitchens menar att detta existentiella hot betyder att konflikten mellan tro och civilisation har ändrat skepnad, från att innehålla

meningsskiljaktigheter om civila rättigheter till möjligheten att utplåna kontinenter med hopp om att införliva deras religiösa eskatologi (Hitchens 2007, 280).

På grund av att människor dog under konflikten efter att Jyllands-posten hade publicerat karikatyrer av Muhammed år 2005 och de mordförsök på författaren Salman Rushdie efter att Ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa menar Hitchens att man inte längre kan berättiga varken religioners användbarhet eller deras existens.

Enligt honom är vi i behov av en förnyad upplysning. I samklang med Steven

23

Pinker menar Hitchens att denna upplysning bör bestå av en vördnad för vetenskapligt undersökande och förbättringen av människans existens genom en tillämpning av obehindrat mänskligt förnuft (Hitchens 2007, 283).

Då Hitchens analys av vår samtid beskriver det som att det är religiösa auktoriteters förvärvande av kärnvapen som står i vägen för människans fortsatta existens leder det honom till att försöka hitta en lösning eller ett svar på det kommande problem som Hitchens menar kommer påverka oss alla inom en snar framtid. För honom är lösningen på detta problem det han kallar för en förnyad upplysning som även skiljer sig från den historiska upplysning som uppsatsen hittills har avhandlat. Hitchens menar att den historiska upplysningen var beroende av några få modiga och begåvade individers heroiska genombrott vilket den förnyade upplysningen inte skulle behöva förlita sig på tack vare var människas tillgång till teknik (Hitchens 2007, 283).

Utöver detta menar han att frihet från det religiöst influerade stigmat i relation till sexualitet kan komma att försvinna under denna förnyade upplysning så länge man förbjuder all religion från att delta i diskursen. Hitchens beskriver denna uppmaning som varken utopisk eller avlägsen, utan snarare nära till hands om vi vågar förkasta dogmer och fördomar nedärvda från religion.

Hitchens erbjuder även ett svar a priori mot kritik han förväntar kommer riktas mot denna nya upplysning. Han menar att denna intellektuella revolution inte kommer inträffa i en rak linje av utveckling så länge människan bär religioners börda. Idén om att man plötsligt kommer inse att man befinner sig i Hitchens förnyade upplysning menar han är en naiv och utopisk framgångsdröm som inte kan komma att bli en verklighet om man inte lämnar de mörkaste och mest ignoranta delarna av religiös idéhistoria bakom sig (Hitchens 2007, 283)

3.6.3 Grays kritik mot romantiseringar av människans kulm

I jämförelse med Hitchens talar inte Gray mycket om en sådan idé, men det kräver inte en djupgående analys för att leda en till vad Gray skulle ha att säga om detta. I och med att hans definition av vad upplysningens centrala ideal består av skiljer sig markant från vad Hitchens tycker i frågan kan man, för det första, komma till slutsatsen att de inte är överens. Gray hävdar att en stor del av upplysningens idéskapande var utförd med ändamålet att påvisa Europas och dess koloniers överlägsenhet i relation till andra delar av världen. Han menar också att det inte är berättigat att ursäkta den rasism som frodades under upplysningen som en orelaterad slump utan snarare att den är i centrum för upplysningstänkare såsom David Hume, Voltaire och Baruch Spinoza.

Gray motsäger sig ett av de han identifierar som centrala teman inom upplysningen, nämligen att människan endast kan bli vad de är om de frånsäger sig sin individualitet och blir en del av stoftet som utgör den universella människan. Denna tanke menar Gray ligger till grunden för den antisemitism som Voltaire lyckades cementera inom dåtidens idéströmningar (Gray 2018, 56).

Man kan tyda genom Grays bok att han menar att sådana och liknande idéer har som gemensamt en avsaknad av mening, eftertanke och substans och har istället fungerat som grogrunder för framtida olyckliga beblandningar av rasism, påstått förnuft och vetenskap som exempelvis 1900-talets nazism. Om man tar denna argumentation från

24

Gray och fortsätter att följa den till dess logiska slutsatsen verkar det rimligt att anta att dessa upplysningsideal inte är värt att restaurera eller återuppliva från de döda, då de för honom symboliserar en mörk period av mänsklig idéhistoria.

Oavsett om Hitchens uppmanar till det han beskriver som en förnyad upplysning skiljer sig den endast lite från den historiska upplysningen, då den enda skillnaden man kan finna i hans bok är att hans upplysning ska vara tillgänglig för alla. Den har samma principer om obehindrad vetenskapligt avancemang och en vördnad för poesi och litteratur. Det blir tämligen diffust att jämföra Hitchens och Grays tankar kring en återgång till upplysningsideal då de definierar dessa annorlunda. Det går

exempelvis inte att veta om Gray skulle motsätta sig en vördnad för litteratur, poesi, medicin, sjukvård och intellektuell debatt, vilket är Hitchens definition av

upplysningsideal. Det kanske till och med kan vara så att Gray anser att uppmaningar till sådana ideal skulle vara fördelaktigt, men skillnaden ligger i att Gray inte tillskriver dessa till upplysningen. I och med att Gray motsätter det David Sorkin kallar för det sekulära narrativet kring upplysningen går han i konflikt med hur nyateister väljer att beskriva upplysningen. Det följer således inte att Gray inte nödvändigtvis känner vördnad för samma ideal som Hitchens beskriver som upplysningsideal, bara att de är felaktigt tillämpade på den tid av idéhistoria man idag kallar för upplysningen.

Det som dock är förvånansvärt är både Hitchens och Grays motstånd till meliorism, vilket är idén om att samhället gradvist avancerar genom mänskliga

kraftansträngningar och kan leda till permanenta förbättringar för människans existens. Enligt Gray kommer detta begrepp från den kristna tanken om att en ny världsordning var tillgänglig för alla, vilket kan sägas delar likheter med Hitchens argument för hans förnyade upplysning (Gray 2018:26). Hitchens upplysning skiljer sig från den traditionella upplysningen i det att den är tillgänglig för alla genom tekniska avanceringar, vilket gör det möjligt för var människa att få ta del av den. Då Gray menar att meliorism kommer ifrån kristendomen kan man dra en parallell mellan Hitchens upplysning till de tidiga kristnas idé om att den nya världen skulle införlivas för allas njutning efter att Jesus kommit tillbaka och besegrat all ondska. En sådan liknelse skulle säkerligen Hitchens avsky men den kan ge ytterligare belägg för den historielöshet som Gray menar att nyateister gör sig skyldiga till. Utgångspunkten i Grays bok Seven Types of Atheism är att nyateismen, som Hitchens är en del av, inte är en rörelse fri från religion utan snarare en rörelse med tydliga monoteistiska

influenser. Liknelser som den gjord ovan kan användas för att berättiga detta argument, men skulle således kräva en mer omfattande granskning för att utföras på ett ärligt sätt.