För att återgå till syftet med denna uppsats kan det vara gynnsamt att återigen reflektera över de svar på frågeställningarna som studien utgår ifrån. Den första frågeställningen handlade om hur Hitchens och Gray beskriver upplysningens centrala ideal. Skillnaden i deras tillvägagångssätt när de närmar sig upplysningen är att Gray går ett steg djupare i sin analys för att undvika en romantisering eller ett förskönande av en tidsperiod som han menar innehöll fördomsfulla och rasistiska toner som var en del av periodens populäraste tankeströmningar. Hitchens tillskriver upplysningen och dess ideal generella egenskaper han både finner fördelaktiga och som han identifierar sig med. Han utgår ifrån en grundläggande konflikt som han har identifierat, vilket är religioner kontra civilisation. Sådana tankegångar kan även
25
återfinnas inom upplysningsfilosofiska verk till ingens överraskning. Men det han missar i sin analys är att han har lagt för lite emfas på varför han beskriver
upplysningsideal som han gör. För att kunna föra en sådan argumentation bör man ge ämnet den respekt det förtjänar, speciellt om man, som Hitchens, menar att
upplysningen var en speciell tid i människans historia.
Gray menar att den centrala kärnan i upplysningens idéskapande utgörs av en strävan efter att påvisa den eurocentriska överlägsenheten. Enligt honom var upplysningsmän såsom Voltaire och Hume motiverade av en vilja att bevisa för sin samtid att det vita Europa var det enda stället på den tiden som kunde säga sig vara en civilisation. Även dess konst, vetenskapliga avanceringar och filosofi var bättre än andras då exempelvis Hume menade att de vita stod överst på den rashierarki han trodde att alla befann sig i. Dessa beskrivningar av upplysningsideal som Gray beskriver gör det även relativt lätt att identifiera vad Gray skulle ha sagt om ett återvändande till upplysningsideal idag.
Skillnaden i deras beskrivningar av samtliga element inom uppsatsens ämnesområden påvisar mångfalden inom nutida ateism, även om Gray står relativt ensam inom populärkulturen med hans svidande kritik gentemot dess mer framstående och populära representanter. Grays analys av både upplysningen och dess ideal var uppfriskande att få ta del av, då det Sorkin beskriver som det sekulära narrativet definitivt har genomsyrat ens skolgång och utbildning i överlag.
Den andra frågeställningen handlade om hur Hitchens och Gray beskriver Baruch Spinoza, Voltaire och David Hume. Generellt sett kan man säga att Hitchens åberopande av Spinoza, Voltaire och Hume följer liknande ton. I hans bok god is not Great nämner han dessa som förebilder och personer värda att minnas för deras odödliga bidrag till mänskligheten, både praktiskt i relation till lagföring och politik men även teoretiskt med deras filosofi och humanism. I debatter tillkallar han dessa namn flyktigt och i förbifarten för att ge namn åt de som är allierade i hans kamp emot religiös dogma, okunskap och intolerans. På samma sätt som Hitchens analys av upplysningsideal är ytlig är även hans karaktäriseringar av dessa upplysningsmän fattiga. När man läser det Sorkin skriver om det sekulära narrativet och Grays kritik mot dessa tendenser som Hitchens och andra nyateister har i relation till
upplysningen uppdagas det att dessa åberopanden avslöjar en viss okunskap kring upplysningens ofta fördomsfulla och irrationella sidor.
Grays beskrivningar av dessa historiska personer verkar väl undersökta och stödda av andra källor samt personernas egna verk. Det som kan sägas är att hans kritik saknar ett erkännande av hur deras filosofi har positivt påverkat mänskligt idéskapande under århundradena efter deras död. En respons på sådan kritik kan vara att Grays bok Seven Types of Atheism är en respons på nyateismen och inte en historisk
redogörelse av upplysningsmän och behöver därför inte vara inkluderande till en sådan grad, vilket definitivt kan ses en lämplig respons att ge. Gray är ju trots allt negativt inställd mot nyateisternas vördnad för Spinoza, Voltaire, Hume och andra vilket att hans kritik tar sin form i att påvisa deras förbisedda rasism.
Trots detta finns det en potentiellt berättigad invändning mot Grays kritik mot nyateister för deras historie- och kontextlösa åberopanden av upplysningsideal och periodens främsta tänkare. Man skulle kunna säga att Voltaire och Hume inte är vare sig känd eller respekterade för deras rasistiska och fördomsfulla idéer utan istället för deras bidrag till utvecklingen av mänskligt intellektualiserande. Gray verkar redo för
26
sådana argument och ger respons genom att hänvisa till upplysningens tendens att intellektualisera och ge belägg till cementerade rasistiska fördomar som sedan skulle komma att influera andra totalitära ideologier såsom 1900-talets nazism.
Slutligen handlade den sista frågeställningen om Hitchens och Gray tycker att deras identifierade upplysningsideal är något man i nutid bör återvända till. Hitchens vilja att föra in en förnyad upplysning tillgänglig för alla kan ses som endast berättigad om man tillskriver sig hans cyniska och apokalyptiska framtidsvision. Om man tror att religiösa krafter kommer frammana mänsklighetens undergång inom en snar framtid när de får tag på kärnvapen kan man berättiga ett återvändande till hans
upplysningsideal. Denna iakttagelse är byggd på idén att stater som är styrda av religiösa partier prioriterar deras religions eskatologiska element framför deras befolkning och landets välmående. En sådan generalisering är svår att gå i god för, vilket kanske också är varför Hitchens specificerar Iran som exempel på ett sådant scenario. Över tio år senare har denna dystopi ännu inte infunnit sig men detta är inte en falsifiering av hans tes, då det verkar lämpligt att påstå att det faktiskt finns en rädsla för att stater med religiöst fundamentala partier i sin ledning ska få kapaciteten till att utveckla kärnvapen.
Att Gray troligtvis inte uppmana till en återkomst av upplysningsideal är, trots allt, en spekulation men känns berättigad. Även om han erkänner att perioden hade positiva aspekter är huvudargumentet i delen av hans bok tillägnad upplysningen att perioden var en tid av intellektuellt förstärkt rasism och en blind tro till förnuft samt ett
obehindrat tillämpande av den vetenskapliga metoden även utanför vetenskapen. Idén att även jakobinerna och andra upplysningsrörelser enbart ersatte religiösa
föreställningar om gud med en dyrkan av det mänskliga förnuftet och exempelvis rationalism verkar inte verklighetsfrånvänt, utan kan snarare bekräftas genom Sobouls verk om upplysningen och skräckväldet.
Jämförandet mellan dessa två mynnar ut i ett behov av två olika diskussioner. Det verkar som att Hitchens perspektiv på upplysningen är så pass frånskilt Grays att man bör skapa olika namn för dem. Detta gör även att en gemensam diskussion om två definitioner som hade likväl kunnat vara två olika begrepp kan skava eller bli för bred.
Trots detta är Grays bok Seven Types of Atheism ypperligt lämpad för just en sådan diskussion eftersom den innehåller kritik riktad åt Hitchens håll och den rörelse han tillhör. Det enda som är oturligt i relation till detta är att man inte kommer kunna höra vad Hitchens hade givit för respons då han inte längre finns med oss. Man skulle dock kunna tänka sig något klipskt och aggressivt i gengäld från hans håll i samklang med Voltaires retoriska skicklighet och Humes objektiva granskning av hans egna övertygelser, även om sådana romantiseringar av dessa personer är precis det Gray kritiserar nyateismen för.
27