En bakgrund till sambandet

Sverige har länge haft ett starkt samband mellan redovisning och beskattning. Att bokföringen i många fall ansågs vara en bra utgångspunkt även för den skattemässiga

inkomstberäkningen framgår redan av förarbetena till 1928 års kommunalskattelag.134

Grundtanken är att företagets redovisning, eftersom den ska ge en rättvisande bild av företagets ekonomiska ställning, också ska visa företagets verkliga vinst och därmed spegla deras förmåga att betala skatt. Ett starkt samband blir också ett sätt att se till at t beskattningen av ett bolag bygger på principer som är företagsekonomiskt riktiga. Detta har ansetts fungera särskilt bra i Sverige eftersom redovisningsreglerna traditionellt sett styrts av viljan att skydda borgenärer och investerare, vilket gör att vinster och intäkter vanligtvis inte realiseras för tidigt.¹³⁵

Sambandet är emellertid inte fullständigt – det finns en mängd särskilda skatteregler som gör att resultatet i redovisningen frångås vid beskattningen. Det kan främst förklaras av att redovisningsreglerna och skattereglerna har olika syften. I sin redovisning har ett

134 Se prop. 1927:102 s 74 f & 240 f.

45

bolag framförallt ett intresse av att redovisa så höga siffror som möjligt för att ge en positiv bild av företaget medan det i skattedeklarationen vill redovisa ett så lågt resultat som möjligt för att minska sin skatt. Det illustreras bland annat genom att de redovisningsmässiga värderingsreglerna är utformade som maximiregler medan den

skattemässiga värderingsregler är utformade som minimiregler.136 Andra orsaker till att

reglerna skiljer sig åt kan vara viljan att förenkla den administrativa processen vid beskattningen eller politiska motiv att understödja företag på olika sätt.

Rent praktiskt används den av företaget upprättade årsredovisningen som utgångspunkt och sedan görs de förändringar som krävs enligt skattelagstiftningen för att få fram det skattemässigt riktiga resultatet direkt i skattedeklarationen.137 En kostnad som bolaget haft men som inte är avdragsgill, exempelvis representationskostnader utan omedelbart samband med verksamheten (16:2 IL), bortses från när det skattemässiga resultatet beräknas men kommer ändå att finnas med i årsredovisningen eftersom det de facto är pengar som lämnat företaget.

Sambandet är olika starkt för olika typer av frågor. Starkast är sambandet avseende periodiseringsfrågor medan det anses svagare när det kommer till omfångsfrågor, det vill säga vilka intäkter och kostnader som alls ska tas hänsyn till i beskattningen.138 En schematisk uppdelning av sambandet kan göras enligt en modell uppställd av Bjuvberg, vilken ska redogöras för nedan.139

136 Bjuvberg (2006) s 37.

137 Prop. 1999/2000:2 del 2 s 176.

138 Lodin et al s 264.

139 Bjuvberg (2018) s 555 ff. Denna terminologi skiljer sig något från den som används i exempelvis SOU 2008:80 men jag anser Bjuvbergs uppdelning vara mer ändamålsenlig för uppsatsens syften.

46

5.3 Formell koppling

En formell koppling mellan redovisning och beskattning finns i de fall där skattelagstiftningen specifikt anger att företagets redovisning, redovisningslagarna eller

god redovisningssed ska följas vid beskattningen.¹⁴⁰ Den starkaste formella kopplingen

finns i periodiseringsfrågor. I 14:2 st 2 IL anges att resultatet ska beräknas enligt bokföringsmässiga grunder och att inkomster ska tas upp som intäkter och utgifter dras av som kostnader samma år som de hänför sig till enligt god redovisningssed om det inte finns något annat föreskrivet i lag. Den lag som avses är i första hand IL.141

Genom 14:4 IL anges också att det är räkenskaperna som ska ligga till grund för beskattningen avseende beskattningstidpunkten. En årsredovisning som upprättats enligt god redovisningssed kan alltså användas vid beskattningen om ingen särskild skatteregel anger något annat. Detta ger företag en viss skattemässig valfrihet – om redovisnings-lagarna och god redovisningssed ger möjlighet att redovisa på flera olika sätt kan företaget välja den metod som är mest förmånlig ur beskattningssynpunkt. Den andra sidan av myntet är att företagen blir bundna av den metod de valt i redovisningen och inte kan

välja en annan redovisningsprincip i skattedeklarationen.142 I andra fall hänvisar IL inte

direkt till företagets räkenskaper utan till god redovisningssed eller ÅRL – exempel på

det är 17:2 och 17:31 IL – och dessa fall kan också hänföras till det kopplade området.¹⁴³

Det finns också situationer där den skatterättsliga behandlingen av något styr redovisningen. Så är fallet när det finns skatteregler som anger hur en tillgång, inkomst eller utgift kan redovisas skattemässigt och en förutsättning för att få använda denna regel

är att företaget gjort på motsvarande sätt i sin redovisning.144 Vanligtvis är dessa regler

mer förmånliga för den skattskyldige. Krav på motsvarande behandling i räkenskaperna finns bland annat för att få göra avsättningar till periodiseringsfonder (30:3 IL) och räkenskapsenliga avskrivningar (18:14 IL). Detta samband kallar Bjuvberg för omvänd

koppling.

140 Bjuvberg (2018) s 557.

141 Lodin et al s 264.

142 Se t.ex. RÅ 1999 ref 32 & RÅ 2010 ref 8.

143 Bjuvberg (2018) s 558.

47

5.4 Praktisk koppling

Det finns situationer där det saknas en formell koppling men redovisningen ändå påverkar

beskattningen. Detta gör sig inte minst gällande i klassificeringsfrågor.145 I HFD 2014 ref

10 hade ett företag ett skuldinstrument som de klassificerade som eget kapital i sin redovisning men ville klassificera som en skuld i skattedeklarationen för att få dra av återbetalningarna som räntekostnader. Domstolen konstaterade att när det inte finns någon tydlig skatteregel ligger det nära till hands att söka vägledning i redovisningen eftersom den förutsätts återspegla den verkliga innebörden av bolagets transaktioner och ge en rättvisande bild av dess ekonomiska ställning.

I ett annat fall, som rörde fördelning av inkomster mellan olika verksamhetsgrenar i ett företag, fastslog domstolen att det i fall där en tydlig skatterättslig lösning saknas är

naturligt att söka ledning i den skatteskyldiges redovisning.¹⁴⁶

De ovan nämnda målen rörde inte periodisering av inkomster utan klassificeringsfrågor men även här ansågs ledning kunna hämtas från redovisningen. I dessa fall kan det ses som att skatterätten lånar in lösningar från redovisningsrätten trots

att de inte har någon rättslig skyldighet att göra så.147 Frågorna måste hanteras på något

sätt, och i många fall är det mer logiskt att vid beskattningen följa redovisningen och de sätt att lösa situationerna på som företagen redan tillämpar än att skapa egna skatterättsliga lösningar och definitioner.

Det finns naturligtvis många situationer där skatteskäl motiverar helt andra lösningar eller klassificeringar, men det bör isåfall tydligt framgå av skatterätten att så är fallet.148

145 Bjuvberg (2006) s 196 f.

146 RÅ 2010 ref 8.

147 SOU 2008:80 s 103.

48

5.5 Gemensam terminologi

I många fall används terminologi och definitioner från redovisningsrätten också i skatterätten. I dessa fall kan redovisningsrättens källor och god redovisningssed användas för tolkning även i en skatterättslig kontext. Det kan rentav hävdas att de borde användas

vid tolkningen om det inte finns särskilda skatterättsliga skäl som talar emot det.149 Det

minskar den administrativa bördan för företagen, och det skulle göra skattesystemet mer oförutsägbart och svårförståeligt om alla redovisningsrättsliga begrepp fick en helt annan innebörd när det kom till beskattning.

Ett exempel på ovanstående är rättsfallet HFD 2011 ref 1 där domstolen konstaterade att begreppen utgifterna för tillgångens förvärv i 4:3 ÅRL och utgiften för förvärvet i 19:9 IL var närmast identiska och därför skulle anses ha samma innebörd.