Bakgrunden till nuvarande reglering 1910 års förordning 1910 års förordning

Avdragsrätt för resekostnader infördes genom 1910 års förordning om inkomst och förmögenhetsskatt, förkortad 1910 års förordning.¹⁴ Enligt 1910 års förordning medgavs avdrag för alla omkostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande. Avdrag fick dock inte göras för omkostnader som var hänförliga till den skattskyldiges person, såsom levnadskostnader i allmänhet, hyra för egen bostad och dylikt.

Däremot medgavs avdrag för allt som var att anse som kostnader för fullgörande av arbetsanställning, tjänst eller tjänsteuppdrag. Dit hörde resekostnader.

År 1921 preciserades avdragsrätten i 1910 års förordning.¹⁵ Skälet var att det ansågs nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse om avdragsrätt eftersom avdrag för kostnader för resor mellan arbets-platsen och bostadsorten i stor utsträckning medgavs trots att av-dragsrätten ansågs tvivelaktig.¹⁶ Efter ändringen fick avdrag ske för alla utgifter för inkomstens förvärvande eller bibehållande, såsom kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där den var belägen på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad att den skattskyldige skäligen kunde anses behöva anlita särskilt fortskaffningsmedel.

I förarbetena uttalades att avdrag endast fick ske om den skattskyl-dige använt särskilt fortskaffningsmedel och endast med det minsta

13 SKV A 2015:25.

14 SFS 1910:115, prop. 1910:88.

15 SFS 1920:758, prop. 1920:400, prop. 1920:191.

16 Prop. 1920:400 s. 52 och 57 samt prop. 1920:191 s. 547.

belopp, för vilket resan kunnat företas.¹⁷ Hade resan t.ex. skett med järnväg fick avdrag endast ske med kostnaden för resa i billigaste klass, även om resan skett i dyrare klass. Om resan hade företagits i automobil, trots att spårväg eller järnväg kunnat användas, fick en-dast kostnaden för resa med det billigaste fortskaffningsmedlet dras av. För att framhålla detta angavs i anvisningarna till 1910 års förord-ning att resekostnader omfattade nödvändig och verklig kostnad som den skattskyldige fått vidkännas för resor till och från arbets-platsen.

Kommunalskattelagen

Kommunalskattelagen (1928:370), förkortad KL, trädde i kraft 1928.¹⁸ Därigenom lagreglerades för första gången avdragsrätten för kostnader för resor till och från arbetsplatsen. Grundreglerna för vilka avdrag som fick göras från intäkt av tjänst fanns i 33 § KL jämte anvisningar.¹⁹ I 33 § KL angavs att avdrag medgavs för samtliga utgifter som var att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten.

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL hade skattskyldig rätt att dra av skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

1958 började dåvarande Riksskattenämnden ge ut anvisningar om avdrag för kostnad för resor med bil mellan bostad och arbetsplats.²⁰ Däri uppställdes bl.a. villkor om vägavstånd om minst en mil och tidsvinst med minst en och en halv timme sammanlagt för fram- och återresan. Om den skattskyldige, som för resor till och från arbets-platsen överhuvudtaget inte hade tillgång till allmänt kommu-nikationsmedel, använde bil för sådana resor, borde enligt nämndens anvisningar skäligt avdrag för bilkostnad medges under förutsättning att vägavståndet mellan bostaden och arbetsplatsen uppgick till en mil.

1969 konkretiserades grunderna för beräkningen av avdrag för arbetsresor med bil i lagtexten.²¹ Av förenklingsskäl skulle bilavdra-get beräknas enligt schablon.²² Schablonberäkning ansågs mindre

17 Prop. 1920:400 s. 65.

18 Prop. 1928:213, prop. 1927:102.

19 Kommunalskattelagen innehöll även ett avdragsförbud för privata levnadskostnader (20 § KL).

20 RN 1958 nr 1:2.

21 SFS 1969:106, prop. 1969:29.

22 Prop. 1969:29 s. 31–32.

lämplig för skattskyldiga som till följd av ålder, sjukdom eller funk-tionsnedsättning var tvungen att använda ”större eller till följd av invalidutrustning dyrare bil”. För dessa skattskyldiga skulle därför andra och förmånligare grunder för avdragets beräkning föreskrivas av Riksskattenämnden.

1981 infördes krav i lagtexten om 2 timmars tidsvinst och visst minsta avstånd vid avdrag för bilresor.²³ En beloppsgräns om 1 000 kro-nor för avdragsrätt infördes också. I samband härmed uttalades följande i förarbetena²⁴:

Vid inkomstbeskattningen medges avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande, däremot inte för privata levnadskostnader. Från denna grundläggande princip har vissa undantag gjorts. Ursprungligen hänför-des kostnader för resor till och från arbetet till de privata levnads-kostnaderna. En lagstadgad avdragsrätt för dessa kostnader infördes i början av 1920-talet. Under årens lopp har en livlig debatt förts kring avdragets berättigande liksom dess närmare utformning. (…)

Den nuvarande utformningen av resekostnadsavdragen kan ifrågasät-tas från olika utgångspunkter. Man kan således med visst fog göra gäl-lande att det här rör sig om kostnader som har karaktär av privata lev-nadskostnader och då närmast från den utgångspunkten att avdrag inte medges för kostnader som uppkommer på grund av att den skattskyl-dige är bosatt på annan ort än där han har sitt arbete. Nuvarande avdragsregler har också trafikpolitiska nackdelar genom att de i viss mån gynnar resor med egen bil och därigenom verkar hämmande på intresset för samåkning eller kollektiva färdmedel. De oönskade effekterna är givetvis mest framträdande i storstadsområdena.

Till bilden hör också att reseavdragen i vissa hänseenden utvecklat sig på sådant sätt att de ger upphov till arbetskrävande och svårbedömda tvister mellan de skattskyldiga och skattemyndigheterna. Det kan näm-ligen många gånger vara svårt att kontrollera om den skattskyldige är berättigad till avdrag. Det nu sagda gäller framför allt bilreseavdragen.

I flera av de tidigare nämnda framställningarna framhålls också de bety-dande praktiska svårigheterna att kontrollera t.ex. om den föreskrivna tidsvinsten på 1 ½ timme verkligen uppnåtts. Det framstår också som otillfredsställande att en stor del av taxeringskontrollen skall behöva sättas in på ärenden av detta slag. Från dessa utgångspunkter framstår begränsningar som högst önskvärda.

Nu är det å andra sidan knappast möjligt att bortse från att åtskilliga skattskyldiga har så höga utgifter för sina resor till och från arbetet att kostnaderna härför i skälig mån bör beaktas vid taxeringen. Långtgåen-de begränsningar på Långtgåen-denna punkt skulle riskera att allvarligt inskränka människornas möjligheter att välja lämpligaste arbete.

23 SFS 1981:341, prop. 1980/81:118 bilaga 2.

24 Prop. 1980/81:118 bilaga 2 s. 23–25.

Jag vill emellertid föreslå vissa begränsningar. Med hänsyn till avdra-gets speciella karaktär kan det vara rimligt att resekostnaderna beaktas endast till den del de överstiger ett visst belopp. En sådan begränsning bör självfallet avse alla slags resekostnader till och från arbetet. Jag föreslår att en sådan gräns sätts vid 1 000 kr. Beloppet bör avse beskattningsår. Om en skattskyldig har resor till och från arbetsplatsen i flera förvärvskällor skall naturligtvis den nu föreslagna gränsen tillämpas gemensamt för de sammanlagda kostnaderna.

Som jag nyss nämnde ger bilreseavdragen upphov till särskilda pro-blem och då framför allt när det gäller att avgöra om den föreskrivna tidsvinsten verkligen har gjorts. Svårigheterna att kontrollera dessa fall är högst betydande och det har gjorts gällande att avdrag många gånger medges helt felaktigt och då framför allt i de större tätorterna. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Den enklaste vägen ur dessa svårigheter är enligt min mening att något skärpa kraven på vunnen tid. Jag föreslår att tidsgränsen höjs till två timmar.

De särskilda bestämmelserna om användning av bil ett antal mil och dagar för den som använder bilen i tjänsten kom till 1983.²⁵

1986 slopades särbehandlingen av arbetsreseavdraget.²⁶ Avdraget ingick i stället bland övriga kostnadsavdrag och schablonavdraget för dessa höjdes från 1 000 kronor till 3 000 kronor. Avdragsbegräns-ningen om 1 000 kronor slopades också. Skälet till ändringarna var att praktiskt underlätta genomförandet av ett förenklat deklarations-system. 1986 slopades även avdragsrätten för kostnader för bilresor till och från arbetet för skattskyldiga som hade bilförmån.²⁷ Skälet var att beskattningen av förmånsbil schabloniserades.

1992 slopades schablonavdraget i inkomstslaget tjänst och ersattes med regler om begränsad avdragsrätt.²⁸ Skälet till slopandet av scha-blonavdraget var bl.a. att det inte längre kunde uppfylla sitt ursprung-liga syfte.²⁹ Kostnader för arbetsresor fick återigen uttryckligen dras av enligt lagtexten till den del de översteg 4 000 kronor. Belopps-gränsen motiverades utifrån den principiella synpunkten att kost-nader för arbetsresor skattemässigt kunde betraktas som privata lev-nadskostnader.³⁰ Dessutom skulle förenklingsvinster uppnås.

25 SFS 1983:1051, prop. 1983/84:68.

26 SFS 1985:405, prop. 1984/85:180.

27 SFS 1986:1199, prop. 1986/87:46.

28 SFS 1992:841, prop. 1991/92:150.

29 Prop. 1991/92:150 Bilaga I:5 s. 21.

30 Prop. 1991/92:150 Bilaga I:5 s. 21–22.

1993 infördes avdragsrätt för den faktiska kostnaden för väg-, bro- och färjeavgifter.³¹

1997 infördes avdragsrätt för drivmedel enligt schablon för arbets-resor med förmånsbil.³² Skälet var att resor till och från arbetsplatsen inte längre beaktades vid bestämmandet av bilförmånens schablon-nivå.³³

Inkomstskattelagen

Inkomstskattelagen trädde i kraft den 1 januari 2000 och ersatte kom-munalskattelagen.³⁴ Bestämmelserna om avdragsrätt för arbetsresor i inkomstskattelagen är hämtade från kommunalskattelagen.³⁵

Beloppsgränsen är inte indexerad. Det innebär att den med jämna mellanrum behöver justeras för att inte urholkas.³⁶ Den senaste höj-ningen (2017) av beloppsgränsen från 10 000 kronor till 11 000 kronor motiverades med att beloppsgränsen inte hade justerats på ett antal år samtidigt som reseutgifterna i Stockholm under de närmaste åren skulle stiga för dem som reste med Storstockholms lokaltrafik.³⁷

Schablonbeloppet som får dras av vid arbetsresor med egen bil ska täcka de kostnader som är direkt beroende av antal körda mil, bl.a. slitage, bensin och reparationer.³⁸ Såvitt gäller kostnaden för sli-tage beaktas endast det rena slisli-taget, dvs. värdeminskning som beror på bilens åldrande beaktas inte.³⁹ Schablonbeloppet har höjts flera gånger. Höjningarna har motiverats olika, bl.a. för att stimulera rör-ligheten på arbetsmarknaden⁴⁰ för att stödja arbetslinjen i beskatt-ningen av inkomster och kompensera för höjning av skatter på driv-medel⁴¹ samt för att anpassa avdraget till höjda priser på drivmedel⁴².

31 SFS 1993:1515, prop. 1993/94:90.

32 SFS 1996:1208, prop. 1996/97:19.

33 Prop. 1996/97:19 s. 65.

34 SFS 1999:1229, prop. 1999/2000:2.

35 Prop. 1999/2000:2 del 2 s. 152.

36 Prop. 2016/17:1 s. 206.

37 SFS 2016:1055, prop. 2016/17:1 s. 207.

38 Prop. 2000/01:1 s. 215. Beträffande hur beräkningen av de milbundna kostnaderna sker, se Beräkningskonventioner 2015, En rapport från skatteekonomiska enheten i Finansdeparte-mentet, s. 76–77.

39 Prop. 1997/98:1 s. 171.

40 Prop. 2000/01:1 s. 215.

41 Prop. 2004/05:1 s. 205 och prop. 2007/08:11 s. 43.

42 Prop. 2005/06:1 s. 124.

3.3.4 Några utredningar och rapporter