Detta problemkomplex har av naturliga skäl tilldragit sig åtskilligt intresse. Till denna rubrik hör även en del arbeten som är en kombination av aktpublikationer och självständiga forskningsar beten.
Den direkta bakgrunden till indelningsverkets införande var de erfarenheter som gjorts i samband med kriget mot Danmark 167 5-79 och de då påtagliga svårigheterna att samla en välutrus tad och välutbildad arme. Kraven på nyorganisation gjorde sig tydligt påminda. Nyligen har dessa frågor, liksom den rena krigs historien, behandlats i ett samarbete mellan danska, finländska
och svenska historiker. 7
Diskussionen på 1682 års riksdag och verksamheten strax före denna riksdag har behandlats av flera forskare. Standardverket är Sven Ågrens avhandling från 1922, vilken främst behandlar dis kussionerna kring och under behandlingen av frågan på riksdagen. I centrum för framställningen står spelet mellan Karl XI och riksdagens ständer. Ågrens centrala resultat är att det inte från riksdagens sida fanns någon uttalad strävan efter en organisation av indelningsverkets typ, men att man föredrog denna före det
gamla utskrivningssystemet. Sven Ågrens bok är både banbrytan
de för forskningen kring indelningsverket och i vissa aspekter
fortfarande det gällande standardverket. 8 Bidrag till denna fråga
har även lämnats av Arthur Thomson och Fredrik Lagerroth, om än mindre utförligt och mera i samband med andra, främst kame
rala, problemkomplex.9
Frågan om hur själva genomförandet av indelningsverket pla nerades har studerats främst av Alf Åberg. Han har i flera arbeten kunnat visa hur det sannolikt var de erfarna generalerna Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg som, i sin egenskap av Karl XI:s militära rådgivare under krigsåren på 1670-talet, påverkade kungen att bygga på äldre traditioner, inte minst från Karl X Gustafs tid. Den direkta handläggningen av indelningsverkets uppbyggnad sköttes av Polycarpus Cronhielm, Lars Eldstierna och Balthasar Gyldenhoff, samtliga tre civila. Men kungens eget engagemang i frågan är omvittnat och hans personliga planer
spelade uppenbarligen en stor roll för arbetet, liksom det infly tande som utövades av krigsrådet Johan Hoghusen. Samtidigt nyttjades Erik Dahlbergs kunskaper vid krigsplanläggningen och Ascheberg skötte utbildningsfrågorna vid armen.10 Inte minst
ägnades stor uppmärksamhet åt mobiliseringen och många rekog nosceringar utfördes för att förbereda uppmarscher och underhåll i samband med dessa. Goda erfarenheter vanns också vid mobili seringarna mot Danmark 1681 och 1689. Under 1680- och 90-talen byggdes systemet med uppmarschplaner ut, ett system som skulle komma att visa sig mycket effektivt vid uppmarschen mot Danmark år 1700.
Just mobiliseringsproblematiken har behandlats av Folke Wernstedt som understrukit hur betydelsefull försörjningsfrågan var. Den löstes genom de förråd som bönderna fick lägga upp längs truppernas marschväg, vilket gjorde att de flesta svenska regementena bara behövde 4-6 veckor för att nå Skåne. De finansiella problemen i samband med mobiliseringen har senast behandlats av James Cavallie, vilken polemiserar med Eli F Heck scher som inte ansåg att armen kunde mobiliseras tillräckligt snabbt för ett krig utomlands. Att mobiliseringen, i jämförelse med andra länder, gick väldigt fort understryks av Cavallie.11
Den nya militärorganisationen har satts in i ett större samhälls politiskt sammanhang av Sven A Nilsson, som också blickar ut över den europeiska utvecklingen vid denna tid. På så sätt sätts indelningsverket in i den militär- och allmänpolitiska ram som är nödvändig för att man rätt ska kunna förstå och värdera syste met.12 I ett ännu större tidsperspektiv har Jan Lindegren behand lat den svenska militärstatens utveckling mellan åren 1560 och 1720, dvs under hela stormaktstiden.13 På ett liknande sätt, om än inte med samma breda ambitioner, har Alf Åberg tecknat den svenska armens utveckling från Lutzen 1632 till Narva år 1700.14 Den rena militärtaktiken på slagfåltet har analyserats av flera forskare, inte minst i samband med tvåhundraårsminnet av Karl XII:s död och den då och även tidigare på 1910-talet intensifiera de forskningen kring den karolinska armen. Senast har dessa frågor belysts av Gunnar Arteus som sätter in de taktiska disposi tionerna i ett internationellt sammanhang. Trots den positiva inställningen till mycket i den karolinska taktiken under indel ningsverkets första tid, framhålls också bristerna, inte minst det
svaga utnyttjandet av artilleriet, vilket bl a fick ödesdigra konse
kvenser vid Poltava 1709.15
Frågan om indelningsverkets organisation har självfallet handlats även av den långa rad författare som gett ut olika författ ningar, reglementen och andra bestämmelser rörande indelnings verket. Det kan diskuteras huruvida dessa arbeten verkligen hör hemma i en sådan här översikt. Men då de är av central betydelse för forskningen och dessutom ofta innehåller inledningar och kommentarer av mera resonerande och bearbetad form kan en kortare redovisning av dessa arbeten försvaras.
Den förste som publicerade en större aktutgåva var H Frosterus som 1765-70 gav ut två band om den svenska krigslagfarenhe ten. Han följdes snart av S L Gahm Persson, vars fyrabandsverk från åren 1762-1814 måste räknas som den främsta aktpublika
tionen för indelningsverkets första sekel.16
Under 1800-talet till kom ett stort antal bestämmelser och författningar vilka gavs ut i flera olika arbeten. Först var Gustaf Wilhelm af Tibells samman drag av författningar rörande lantförsvaret 1822. Därefter gav CD Forsberg 1855 ut en samling av stadganden som rörde för hållandena mellan soldaten och rotebönderna, både de ursprung liga bestämmelserna och senare tillkomna ändringar och tillägg. Ett par översikter gavs också ut av JA Thurgren 1862 och 1893. Till samma kategori kan man hänföra Th Wijkanders översikt
över den svenska krigsförfattningen fram till 17331 vilken utgavs
1866.17
Ett viktigt arbete utkom 1891 då C H Weidenhielm gav ut sin samling av gällande föreskrifter för rustnings- och roteringsbesvä ren. Den måste sägas utgöra standardverket för kännedomen om de regler som styrde indelningsverket under 1800-talets senare hälft. Weidenhielm redovisar både generellt gällande bestämmel ser och specifika bestämmelser för de olika förbanden, inklusive gällande förhållanden rörande soldaternas avlöning, torp och lik nande. Tillsammans med Forsbergs arbete från 1855 utgör Weidenhielm en fast grund att stå på vad gäller 1800-talets
författningar.18
En väsentlig skrift är naturligtvis Carl Lorenz Grills verk från 1850-talet om det svenska indelningsverket. Grill redovisar rust hållen, infanteriets rotar, båtsmanshållet samt den extra rotering en. I sin inledning ger han också en översikt över indelningsver-
ket, en översikt som hålls i tydligt positiva ordalag. Visserligen ger Grills verk en presentation av rusthåll och rotar på 1850-talet den var främst avsedd att vara ett praktiskt hjälpmedel i det dagliga arbetet inom den militära förvaltningen men till större delen redovisar den i praktiken den indelning som funnits alltsedan systemet infördes i slutet av 1600-talet. Bara i mindre utsträck ning har omorganisationer och omläggning av rotar inneburit några påtagliga förändringar under de gångna 150 åren. Det gör att Grills verk är den själv klara inkörsporten för den som vill forska i det arkivaliska källmaterialet kring indelningsverket och då i synnerhet rullmaterialet. Vet man bara i vilken socken en person bodde går det utmärkt att via Grill fastställa hans place ring i ett visst regemente och kompani, för att sedan utan alltför stora problem identifiera honom i en rulla. I detta avseende har Grills bok ett bestående värde för forskningen kring indelnings verket. För flottans del finns väsentliga författningar, inte bara om indelningsverket, samlade i S W Gynthers stora utgåva från 1800-talets mitt.19
Avslutningsvis bör några bearbetningar som behandlar indel ningsverkets organisation nämnas. Det gäller dels Alf Åbergs korta, men läsvärda, översikt över indelningsverket från 1949, dels samme författares översikt över rullfäringen inom armen genom tiderna. Ett tredje viktigt arbete, tyvärr bara existerande i stencilerad form, är Axel Flodens översikt över försvarets civila förvaltning åren 1634 1865. Ett annat viktigt bidrag till den militära förvaltningshistorien är Ulf Söderbergs och Björn Gäfverts studie över regementsskrivarbefattningen vid armens regementen. 20
Sammanfattningsvis kan man konstatera att forskningen ganska utförligt har klarlagt bakgrunden till och turerna kring 1682 års riksdagsbeslut om införandet av indelningsverket. Likaså har man undersökt den centrala planeringen inför verkställandet av riks dagsbeslutet. Organisationen har också behandlats, men det står klart att mycket återstår innan organisationsfrågorna under hela indelningsverkets tid har utretts närmare, inte minst med tanke på de många förändringar som genomfördes under 1700- och 1800-talen. Till en grund för en sådan forskning finns en ansenlig mängd aktpublikationer, om än av varierande kvalitet. Inte minst saknas en studie över organisationens förändringar där de centrala
besluten följs i deras eventuella återspeglingar på ett lokalt och regionalt plan. Den frågan hänger intimt samman med frågan om indelningsverkets införande i praktiken på det lokala planet.