Teorin om nordisk balans framfördes av Brundtland i en artikel 1964 och har sedan dess upprepats och utvecklats av honom. 11
Han försöker förklara den låga spänningen i Norden med att läget i regionen givit upphov till en dynamisk avskräckningsmekanism som avhållit maktblocken, främst Sovjetunionen/W arszawapak ten, från positionsframflyttningar i området eller försök till såda na. Brundtland är på många punkter långt ifrån entydig om vad balansen är teoretiskt och i praktiken, exempelvis kategoriseras balansen omväxlande som "föreställning" och som "teori".12
Han skapar också 1966 analytiska verktyg som "balansens tre huvuddimensioner" (nordisk, bipolär och samspelet mellan re-
gionala och globala krafter) vilka han sedan inte använder vida re.13 Mitt syfte är dock inte att leta efter tappade trådar, utan jag har sökt att ur Brundtlands texter sammanställa en representativ bild av teorin.
Teorin förutsätter att det säkerhetspolitiska mönstret i Norden ser ut som det tecknas i den deskriptiva betydelsen av nordisk balans. 14 Brundtland menar att denna beskrivning inte är felaktig, men att den är statisk och inte kan förklara den långvariga avspän ningen i Norden.15 Teorin skiljer sig från beskrivningen främst genom anspråk på förklaringskraft och genom betoning av av skräckning och dynamik jämfört med faktorerna förtroende och stabilitet.
Ur den statiska balansen har Brundtland hämtat tre faktorer som han bedömer som särskilt viktiga och som förutsättningar för att den dynamiska balansen skall existera och fungera:
* De tre typer av säkerhetspolitiska lösningar som tillämpas i Norden och att dessa betraktas som permanenta inom och utom de aktuella länderna.
* Att supermakternas intressen i Norden är defensiva - inriktade på att förneka huvudmotståndaren möjligheter till framstötar - och är starkast i det land som ligger respektive maktblock geografiskt närmast.
* Den känsla av samhörighet med och den hänsyn till grannlän derna som kännetecknar säkerhetsgemenskapen Norden.16 Två faktorer, som han inte nämner i detta sammanhang men up penbart betrakter som grundläggande, är dels att Norden är ett säkerhetspolitiskt system där staterna är ömsesidigt beroende av varandras linje och påverkas av varandras åtgärder, dels att Sovjetunionen utgör det dominerande geopolitiska hotet mot hela regionen.
Balansens karaktär ( det rör sig enligt Brundtland om ett tillstånd, inte en politik eller ett tänkesätt) är inte maktbalans i traditionell mening utan snarare "en balans i begränsningarna att använda politisk och militär makt." Han uttrycker det också som "ett dynamiskt samband mellan de nordiska ländernas säkerhetspoli- · tik."17 Av allt att döma syftar dessa inte helt solklara formulering ar på karaktären hos den dynamiska balansen i sig, inte på karak-
tären hos den teoretiska modell han skapat för att approximera och analysera balansen. Brundtland gör en, inte särskilt markerad, men dock distinktion mellan dessa båda storheter, varför den senare av dem fortsatt kommer att kallas balansmodellen.
Teorins balansmodell spelar med möjligheterna att förändra tre operationella faktorer som är resultatet av de skilda säkerhetspoli tiska lösningarna i Norden. Dessa är:
1. Norges och Danmarks självpåtagna begränsningar i NATO medlemsskapet: frånvaron av kärnvapen och utländska baser, vilka också kan ses som amerikansk eller generellt västlig åter hållsamhet vad gäller Norge och Danmark.
2. Sveriges neutralitetspolitik, stödd på ett starkt militärt försvar. 3. Sovjetunionens speciella återhållsamhet gentemot Finland. (Snarare än VSB-avtalet eller Finlands vänskapliga relationer till sin granne.) 18
Balansmodellens avskräckningsmekanism bygger på att båda maktblocken har jämförbara möjligheter att förändra de opera tionella faktorerna på sin egen sida i riktning mot (närmare) supermaktsamarbete. Ett försök till positionsframflyttning befa ras därför leda till motsvarande åtgärd av motparten, med ett oförändrat eller för båda parter mindre gynnsamt läge som följd. Detta förhållande verkar starkt dämpande på drivkrafterna för ensidiga positionsframflyttningar. 19 Skulle en kris uppstå behöver enligt teorin inte en justering av en operationell faktor verkligen äga rum. Det räcker ofta att antyda att en förändring kan ske för att motparten skall avskräckas från att genomföra sin planer. Varningar kan också utdelas i förväg, för den händelse att motsi dan skulle tänkas planera något.20 Enligt Brundtland kan initiati vet till en förändring teoretiskt komma såväl från "klientstaten" som från "beskyddarstaten" (även om det förra alternativet rimli gen inte lär vara aktuellt i Finlands fall) .21
Brundtland menar inte att avskräckningsmekanismen fungerar automatiskt, eller att den borde göra det. Möjligheterna till upp trappning skall vara så klara att de verkar avskräckande, men inte så givna att de vid en kris binder aktörerna och kanske ger upphov till en kedjereaktion. 22
avvecklingshypotes. En förändring av en operationell faktor kan verka antingen krisprovocerande eller krisavvecklande, vilken ef fekten blir beror främst på om åtgärden vidtogs oprovocerat eller inte. 23 Denna del av teorin kan åskådliggöras schematiskt: Stabilitet; Hot om ändring av operationell faktor � Krisprovo kation � Mot-hot om ändring av operationell faktor � Kris avveckling � Status quo ante.24
Den inledande krisprovokationen behöver dock inte komma via en operationell faktor, den kan också riktas direkt till 'mottaga ren', exempelvis från Sovjet till Norge.25
Balansmodellen har två 'undermodeller', uppdelningen dem emellan är beroende av vilka operationella faktorer som berörs i en kris. Primärmodellen, som är den viktigaste, innebär att det är faktor 1 (Norge-Danmark) eller faktor 3 (Finland-Sovjet) som är provocerande. Sverige agerar inte aktivt, men vår linjes bibehål lande är viktig för att inte Norge och Danmark ska behöva över väga en ändring av sin politik, även utan att en sovjetisk framstöt skett. Sekundärmodellen ser Brundtland som hvudsakligen po tentiell, där är det en ändring av Sveriges neutralitetspolitik eller militära styrka som verkar provocerande eller krisavvecklande. 26 Primärmodellen har vidare två varianter, "den klassiska" där Norge/Danmark håller Sovjet borta från Finland genom antyda ändringar i riktning mot ett närmare NA TO-samarbete och '' den omvända" där finska antydningar om repressalier mot landet får
hämmande verkningar på Norge/Danmarks NATO-samarbete.27
Den klassiska balansen exemplifierar Brundtland främst med notkrisen 1961 som har berörts i kapitlet "Historisk bakgrund". Krisprovokationshypotesen stöds här av att Sovjet i sin not till Finland specifikt nämnde ökande västtyska aktiviteter i Norden som motiv för konsultationer enligt VSB-avtalet. Krisavvecklings hypotesen stöds av kommuniken från mötet mellan Kekkonen och Chrustjov, i vilken Sovjet avstod från kravet på konsulta tioner med hänvisning till strävan att reducera "behovet av mili tära förberedelser inte bara i Finland och Sverige utan också i Norge och Danmark som är medlemmar av NATO." Närmare bevis för en teori om modern internationell politik kan man knappast komma, hävdar Brundtland. 28
Den omvända balansen exemplifierar han med 'normalise
ringsaffären' 1976-1977. I NATO:s 'brandkårsstyrka' AMF, som
bland annat är avsedd för insats i Norge1 ingår även förband från Västtyskland. Dessa hade tidigare inte tillåtits delta när AMF övade i Norge, men eftersom antityska känslor från kriget hade avklingat avsåg Oslo nu att normalisera de militära förbindelserna med alliansbrodern. Normaliseringen blev dock inte genomförd med avseende på stridande förband, detta efter att Kekkonen vid ett besök i Oslo sagt att det inte var likgiltigt för Finland med vem Norge samarbetade militärt. En sådan normalisering kunde få obehagliga konsekvenser för både Norge och Finland antyddes det. 29 (VSB-avtalet talar om angrepp på Finland, eller på Sovjet unionen via Finland, av Tyskland eller med Tyskland förbunden stat.)30
Balansteorins förklaringskraft ser Brundtland inte som obegrän sad; många andra faktorer påverkar läget i Norden och teorin är inte heltäckande. Han hävdar dock med bestämdhet att teorins balansmekanism har spelat en roll, tidvis en stor roll, för att bevara status quo under efterkrigstiden. Han ansluter sig uttryck ligen till Vloyantes som menat att teorin kan ses som viktig och bidragande, men inte exklusiv och avgörande när man betraktar sovjetisk politik gentemot Finland.31
Vad gäller den reellt existerande balansens förmåga att motstå starka utmaningar, så medger han att nordisk balans är ett "vac kert-väders-fenomen". 32 Balansen är beroende av tidigare nämn da förutsättningar, bland dem att supermakterna endast har de fensiva avsikter i området och att Norge kan bibehålla sin baspoli tik. 33