När Sigrid berättar om frisksportens kost berättar hon att det var återhållsamt med kött, och fokus låg på grönsaker, rotsaker, kål och potatis. En del av detta odlades på kolonilotten.
Varje morgon drack hennes pappa och mamma potatisavkok för hälsans skull och till frukost serverades oftast havregröt. Ägg var också ett viktigt inslag, och brödet var oftast hårt bröd.
”Och det var mjölk, jättemycket komjölk”.
Något jag kom på nu som de också utövade, mamma och pappa, var fasta, de trodde på fasta. Det gjorde de några gånger om året, en hel vecka då, varje gång, och då drack de bara grönsaksjuicer. Mamma gjorde också avkok på grönsaker, rotsaker, som de drack. Detta gjorde de fyra gånger per år kanske. Pappa trodde också på lavemang, att ta det ibland. Men vi [barn] har inte blivit utsatta för det, gudskelov!
18
Att en vegetarisk diet var någorlunda vanligt för frisksportare märks i tidningarna.
Vegetarianism sågs som en ny hälsosam idé och var en del av den utopiska framtidsvisionen tillsammans med solens kultstatus och den muskulösa kroppen (Johannisson 1991: 186).
Men det som återkommer kanske allra oftast är kruska. Kruska är en grötblandning som skapades av frisksportens grundare Are Waerland, bestående av russin eller fikon, vetekli, havregryn och kokat vatten som serverades med äpplemos och ibland katrinplommon (Nationalencyklopedin [2020-12-30]). Detta var något av det första Sigrid nämnde i intervjun, att
”Det var ju att leva sunt [som var viktigt], då var ju kosten också viktig.
Pappa gjorde sån där kruska-gröt, det var en väldigt bastant gröt men jag vet inte riktigt vad det är”. I en liten artikel i Aftonbladet (1940-09-10: 13) med rubriken ”Man äter sig FRISK i nya Frisksportarhuset” kan en läsa om den vegetariska restaurang som finns i det nya frisksportarhuset, där kockan berättar om kruska-gröt och grönsaker:
Folk måste förstå att de inte kan betrakta kruska som en slags medicin, det är till och med farligt för en ovan mage. Man måste börja försiktigt. Det är heller inte bra att häva i sig en massa vegetariska rätter blandade med råkost i tron att allt grönt gör gott. Råkosten för sig är inte farlig, men blandas den med allt möjligt, är det lika bra att hålla sig till den gamla köttdieten! Även råkosten får man ta försiktigt i början!
Man bör dessutom komma ihåg att man helst inte bör äta smörgåsar till råkosten.
För mycket bröd är inte heller bra, -det bildar syreöverskott som verkar tröttande.
Det bästa är att vid middagstid äta lite råkost, därefter bröd, och så en varmrätt.
Lunchen bör helst bestå av kruska, men kom ihåg att det är en konst att tillaga den!
Det fordras tid! En sallad på gurka, tomat, sallad och mycket persilja med marinad av lite citron, farinsocker och olja. Till detta sprids lite rå blomkål på. Och rårivna morötter som ger solbränna på köpet. Det är gott och nyttigt.
Idag finns inte riktigt kruskan kvar. Troligtvis skulle den inte ses som lika utmärkande hälsosam idag, utan som en gröt med lite frukt i. Hälsosam, ja, men inte farlig för någons mage eller som en mirakellösning. Men den kan ses som ett uttryck för moderniseringen, framtidsdrömmen som var stark under 1930-talet, att med rätt medel så kan människan omskapa sig själv till något ännu bättre och starkare. Den likhet som kan ses med nutiden är nog att vi även idag hoppas på mirakelkurer och den perfekt hälsosamma kosten.
Även att alkohol, tobak och kaffe var mer eller mindre otillåtet är tydligt. I en artikel som ämnar att åtskilja och förtydliga de tre begreppen frisksportare, friluftare och fältsportare nämns en frisksportande journalist vid namn Gösta Wijkman som har skrivit en reportageserie
(Aftonbladet 1940-06-08: 4, okänd tecknare)
19
om en frisksportsresa han gjort. I den har han nämnt att han druckit kaffe en morgon, varpå mängder av upprörda frisksportare hört av sig till tidningen för att ”propagera mot sprit, tobak och kaffe. Frisksportare ska inte dricka giftet!” (”Frisksport – friluft – fältsport?” Aftonbladet 1940-06-08: 4). Sigrid berättar om sin far och hans relation till alkohol, tobak och kaffe:
Det var en trend bland ungdomar att gå med i frisksportarrörelsen, så som med nykterhetsrörelsen. Han svor ju den här eden, min pappa, att han aldrig skulle inta alkohol. Han var en sån renlevnadsmänniska. Han drack kanske ett glas vin nån gång då och då, till någon middag. Men tobak var absolut otillåtet. Och för mycket kaffe också. Kaffe och te, det var han också väldigt strikt med, det var inte nyttigt heller.
Inom frisksporten sågs detta som styggelser, men det tycks inte ha varit så i samhället i stort då det ofta förekommer bilder på ”hälsosamma” som röker. En artikel som sticker ut har titeln ”Spänstig flicka på åttitvå år idkar frisksport” och artikeln handlar om att denna äldre kvinnas imponerande fysik. På bilden som följer till artikeln tänder kvinnan en tobakspipa (DN 1945-07-15: 1). En liten artikel handlar om en man som blev tillsagd av doktorn att han borde få i sig frisk luft och motionera mer för att stärka sina lungor, och mannen därmed började gå så mycket att han slitit ut 37 par skor på 5 år och han har sedan fått godkänt av doktorn. På
bilden snör mannen på sig sina kängor, med en tobakspipa i munnen (”Börja gå redan idag”
DN 1939-01-22: 9).
Idag är vi, som frisksportarna, medvetna om farorna med alkohol och tobak och det skulle aldrig förekomma bilder på människor som beskrivs som friska och hälsosamma som samtidigt röker. Så det är nog snarare så att frisksportens syn då var revolutionerande och att det idag är en avlagrad diskurs att tobak är så pass farligt som det är. Nu som då vet vi att alkohol är farligt, men det hindrar oss inte från att se det som något njutbart. Vad gäller kaffe förändras diskursen och är inte helt stabil utan det är nog snarast så att kaffe både har för- och nackdelar ur hälsosynpunkt.
I total kontrast till frisksportens image hittar jag en artikel i nutid där rökare anses ha fått ”en frisksportarimage”, då de befinner sig utomhus utan att bry sig om ifall det regnar eller blåser. De beskrivs som härdade och tuffa (”Rökaren som frisksportare” DN 2007-01-02). Det är nog så långt ifrån vad en frisksportare hade önskat sig en kan komma.
För ordet banta finns det på DN 230 sökträffar under dåtidsperioden, flera gånger i reklam för bantningspiller (vilket det under den senare delen av sökningsperioden blev förbjudet att göra reklam för). Men där det förekommer allra oftast är på sportsidorna, då
(DN 1939-01-22: 9, okänd fotograf)
20
det är manliga brottare och boxare som bantar för att passa sin viktklass.
Det är här ordet förekommer allra oftast i dåtid. Något som vid första anblick kan tyckas förvånande är att det är inte så stor skillnad i nutid.
När det i dåtid talas om bantning på andra platser är det ofta tillsammans med ord som måste och borde. Ibland är det filmstjärnor som ”skulle behöva” banta, i teckningar sägs att någon ”måste banta” med en suck, intrycket är att det generellt är något en inte vill göra, att det bär emot, men att en ”måste”.
En artikel i DN med titeln ”Chefen vill ha slanka kontorister” handlar om vilka företag som vill ha slank kvinnlig personal och vilka som inte är så noga med det. De som jobbar inom service ska vara slanka och att detta leder till att kvinnor svälter sig själva och blir sjuka. Andra vill ha ”stora, kraftiga fruntimmer” som klarar av ett tyngre arbete. En fackrepresentant har gått ut med en varning och det har gjort att tidningen undersökt hur det ligger till. De finner, efter intervjuer med personalchefer och kvinnorna själva att mycket av detta stämmer, att det finns ett avmagringsideal som är pressande för kvinnorna (DN 1934-07-11). Idag har vi ord för denna typ av press, vi vet att kvinnor har kroppsliga förväntningar på sig som är svåra att leva upp till och vi vet mer om ätstörningar och ätstörda beteenden. Mer om det senare i texten.
Idealet var att vara smal, det fanns en slankhetsnorm. Inte så mycket att banta och så, men på något sätt var det inte så många som var tjocka då. Men inom min familj har det varit så, man ska inte bli tjock. Det har funnits med hela livet. Det var så, att man värderade människor utifrån det. Man blir tjock om man inte rör på sig, om man rör på sig blir man inte tjock. Men sedan har ju två i släkten blivit väldigt runda. Och då insåg vi att det var kanske visst genetiskt, då flera på den sidan var tjocka. (Sigrid)
Vid några tillfällen finns ordet banta med i serier, eller andra typer av skämt såsom i
teckningen som pryder uppsatsens framsida. Det är även oftast där ord som tjock eller mager återkommer, speciellt för äldre kvinnor eller män.
Min farmor var ju en sån här gumma, en rund gumma. Och hon var ju bara rund, det var kopplat till att hon var godmodig och snäll och rolig, det var positivt. Om sedan min pappa tyckte att det var mot alla hans ideal, det kanske han gjorde. Men han älskade sin mamma så mycket så det kom aldrig fram att det var ett problem. För hon hade ju sen högt blodtryck och sjukdomar [kopplat till detta]. (Sigrid)
I en artikel med titeln ”Ned med blodtrycket!” skrivs om hur folk sätter sin tillit till läkaren när det gäller sjukdomar såsom TBC men att de inte tar hans råd vid åderförkalkning, då
(Aftonbladet 1930-06-15, okänd tecknare)
21
råden då är att inte röka, dricka alkohol, äta mörkt kött eller starkt kryddad mat för att livet då skulle bli för ledsamt. Men det enda botemedlet är detta tillsammans med riklig motion.
Läkaren i artikeln förordar också att gå upp tidigt på morgonen, gymnastisera, ta ett ljummet bad och sedan äta en hälsosam frukost. Förutom för de korpulenta, de bör bara dricka lite saft och lite knäckebröd (DN 1930-03-16: 12).
Dr. Max Gerson rekommenderar i DNs artikel ”Vidunderligt Hälsosamt!”
(1930-08-03: 11) en råkost utan salt och vatten men med mycket frukt och grönsakssaft. I artikeln beskrivs denna nya diet, som ska vara vidunderligt hälsosam. Det beskrivs att det är svårt att komma ihåg dieterna som kommer i en rasande takt men denna är den nyaste. Den utesluter salt, kolhydrater, och förordar en minskning av animaliska produkter. Detta är ett sätt att ”reparera sin övergödda kropp”.
Titeln ”Behagligt avmagringsrecept” hör till en kort notis med signaturen Beatrice (DN 1934-07-18: 8) som handlar om skillnad mellan avmagring och bantning. Hon skriver att ordet bantning kommer från en engelsk läkare, Sir William Banting och hon delger hans recept för avmagring i tidningen. 175g kött till frukost, en skiva rostat bröd och två stora koppar te. Lunchen bör vara 210g fisk eller kött, eller grönsaker men inte potatis och 35 gram rostat bröd. Kokt frukt. 2-3 glas rödvin eller sherry men portvin, champagne
och öl är förbjudet. Mellanmålet består av 105g färsk frukt, 1-2 skorpor, 2 stora koppar te.
Middagen ska vara 140g kött eller fisk och 1-2 glas rödvin. Sedan får man en sängfösare (om det anses nödvändigt) i form av 1-2 groggar på whiskey, gin eller brännvin. Beatrice skämtar om hur rolig dieten är men att hon inte tar ansvar för någonting.
Nedlåtande artiklar om kvinnor som borde banta är vanligt, olika tips om bantning då fetma inte är önskvärt. I Aftonbladet finns ett återkommande inslag som heter
”Doktorn säger” och i en av dessa skriver doktorn om fetma (Aftonbladet 1939-06-26: 13).
Han skriver att det nu är väl känt att fetma är ärftligt. ”Den slanka flickan med en korpulent och lite rultig mamma kan vara ganska övertygad om att hon får besvär med kilona” men att det går att ”avvärja faran, om man vet var hotet kommer ifrån”. Störst är risken när hon ska sätta barn till världen, då kvinnor behandlats alldeles för varsamt är tipset att fortsätta leva naturligt. Att hon ska lägga på sig mer än vad barnet väger har ingen nytta, speciellt inte för barnet. Det är ju lättare att hålla sig i samma form än att bli tvungen att banta bort extrakilona.
(Aftonbladet 1931-05-11, okänd tecknare)
22
En novell av Leonora Woodward som publicerats i Aftonbladet heter ”För fet för att älskas” och kan ses som ett avskräckande exempel för vad som kan hända om en blir tjock. Den handlar om en korpulent kvinna som tycks älska att äta. Hon ser sig ändå som vacker, trots att ”hennes fetma kom henne att se ut som en matrona”. Hennes man tyckte hon varit så vacker innan hon fått de där dubbelhakorna. Hon kommer på honom med hans sekreterare och han säger till henne att fetma borde få ligga grund till skilsmässa. Novellen avslutas med att frun bestämmer sig för att börja banta (Aftonbladet 1938-05-22:16).
Slankhetsnormen som finns idag tycks likaså har varit norm då. Att kvinnor som fött barn får förändrade kroppar är något som ses som ett problem här, och det får nog sägas är samma idag. En stor skillnad är läget i samhället som var då, 1930-talet startade med kris och
massarbetslöshet och svälten var utbredd (Johannisson 1991: 174). Den perioden ledde sedan fram till ett världskrig med ransonering. Det egentliga fokuset från staten, som dock inte tydligt märks av i tidningarna, var att befolkningens kosthållning ansågs bristfällig. Födan var näringsfattig, ensidig och helt enkelt dålig och oron var att barnen som växte upp med denna föda skulle bli undermåliga. Det skulle spridas information om billig och näringsrik mat samtidigt som skolmåltider infördes för barnen. Dessa skolmåltider skulle inbegripa
information som skulle tas med hem till föräldrarna då den bristfälliga kosten också ansågs bero på okunskap (Olsson 1999: 49f). Ofta nämns det att kosten ska vara billig i annonserna och artiklarna, men någon särskilt riktad information eller underliggande upplysning ser jag inte tecken på.
Det kommer dock också råd ifrån en läkare om hur ”livsfarligt [det är att]
banta”, att avmagringsmetoder kan göra människor sjuka och att det är ett allvarligt hot mot hälsan. Visserligen är hullet inte heller bra, men att experimentera med avmagringskurer är farligare. Speciellt sådana medel som säljs på apotek, olika former av bantningspiller. Den enda lösningen är en väl anpassad förnuftig diet (Aftonbladet 1934-07-07: 1,7).
Att vara tjock var att sticka ut från normen. Det är det också idag, även om mer än hälften av befolkningen är tjock. Det språk som användes förr är dock långt mer övertydligt nedsättande om tjocka än det som oftast används idag i tidningarna. Det närmaste jag kommer något liknande idag är i en insändare, inskickat av en vinnare av tv-programmet ”Biggest loser” som heter Michael Fridebäck och den moderata lokalpolitikern Alexander Sima, som har titeln ”Ställ hårdare krav på tjockisar” (DN 2019-09-07). I ingressen står det att
sjukvården måste ställa hårdare krav på tjockisar, då dyra fetmaoperationer genomförs utan riktig uppföljning. Till detta finns en bild på en naken tjock mage som någon annan håller ett
23
måttband runt. I insändaren beskrivs övervikt som ett missbruksproblem, där samhället sviker missbrukaren, eller tjockisen. Att det är svårt att sluta med ett missbruk som grundar sig i något som ingår i vår överlevnad när omvärlden ständigt lockar med sockerstinna produkter.
De skriver
I samhället finns åsikter om att övervikt är enkelt att bryta. Det krävs ju bara att du slutar äta och börjar träna. Personliga tränare och förståsigpåare sitter gärna i tv-soffor och erbjuder sina träningsprogram, nya dieter och enkla knep. ”Det är ju bara att göra det!
Vidare beskrivs hur vården utför operationer för att komma tillrätta med fetman, men inte hjälper till med missbruksproblematiken, med samtalsterapi eller liknande, som görs vid t.ex.
alkoholmissbruk. Det skrivs ut mediciner istället för att hänvisa tjockisarna till mental träning, trots att övervikt är kopplat till psykisk hälsa enligt författarna.
Psykisk ohälsa som ångest leder ofta till olika typer av destruktiva beteenden.
Matmissbruk är ett av de vanligaste. Lika ofta kan övervikten i sig skapa ångest och psykiska besvär som gör att det är ännu viktigare att tjockisen får rätt hjälp och stöd.
Författarna skriver att det är individens val att ta tag i sina problem och göra en förändring, men att samhället måste finnas där med stöd när det är dags. Även om språket bitvis är annorlunda mot det en är van vid så är innehållet rätt liknande det mesta hittills, att det är individens ansvar att förbättra sig för samhället. I nutid tillkommer dock oftare en vädjan till stat eller samhälle i stort att hjälpa till med detta. I dåtid kanske det inte behövdes på samma sätt, då det redan var på det sättet.
I DNs artikel ” Mer än hälften av alla svenskar bär på övervikt” (Wilhelmson, DN 2019-10-21) kan en läsa just att drygt hälften av Sveriges befolkning nu är överviktig och att antalet tredubblats sedan 1980-talet. Det beskrivs vara lågutbildade och landsbygdsbor som oftare är överviktiga än högutbildade och stadsbor. Sedan får en veta att fetman kostar samhället 70 miljarder per år och sedan radas de sjukdomar en kan få av för mycket vikt. Kort nämns att vi har svårt att kontrollera vår vikt då den sköts av kroppens funktioner. Att äta mellan måltiderna och dricka läsk beskrivs som de vanligaste sätten att gå upp i vikt,
tillsammans med den ständiga tillgången till onyttig mat. Sedan går artikeln vidare till att säga att det inte är individens ansvar utan att ”vi har godis i kassorna och tillgång till snabbmat dygnet runt. Vi har också byggt bort den fysiska aktiviteten, förr fick man den ofta på jobbet eller på vägen dit. Nu förväntas man sköta den på sin fritid vilket många inte har ork eller tid till” (Pia Lindeskog, utredare på Folkhälsomyndigheten. DN 2019-10-21). Överviktsforskaren
24
Claude Marcus följer det med ”Självklart har alla ett ansvar för sin egen hälsa – men man kan inte säga att det är individens ansvar när det handlar om halva befolkningen. Det är ju inte så att vi är dummare, har sämre karaktär eller är sämre föräldrar i dag än för 20 år sedan”.
Artikeln avslutas med en fotnot om BMI, Body Mass Index, som är ett sätt att mäta fetma som använts i undersökningen. Måttet nämns här vara kritiserat för att vara otillförlitligt och att det finns bättre sätt att mäta övervikt.
Att söka på ordet bantning på Aftonbladets websidas söktjänst ger en hel del träffar. Att leta bland rubrikerna visar dock att det inte är kostrelaterad bantning vad gäller majoriteten av dem. Det är annat som bantas, såsom program, antal personer i grupper och liknande. När det handlar om kostrelaterad bantning märks en viss skillnad innan och efter 2017, som att något hänt det året. Innan 2017 är det positivare ordalag om bantning, efter handlar det mer om att vi måste sluta banta. Kanske började kroppsaktivismen få gehör det året? Det kommer flera artiklar om att inte blanda in barn i vikthetsen, såsom en artikel av Annika Leone i
Aftonbladet med titeln ”Låt inte ditt barn ta del av din tjockångest” (2019-05-01), där läsaren ska påminnas om att barn lär sig av oss, ser vad vi gör och följer våra direktiv, vilket leder till att vikthetsen kryper ned i åldrarna. I dåtid var budskapet snarare att föda barnen väl, då krisen var en annan.
När jag och Majken pratade om bantning så sa hon
Jag tror det är lite förklätt idag, idag säger man inte ”jag ska banta” utan nu gör man det på annat sätt genom kosttillskott, man hoppar över en måltid och tar en powerbar eller sådana där ”shakes”. Jag tror absolut det finns där, bara att man använder andra ord för det. Kroppshetsen finns ju fortfarande, inte bara i träningsvärlden utan i hela samhället. Men man använder inte ordet bantning, man vill förfina det lite. Diet kanske, det är ett finare ord. Jag minns ordet [bantning] väldigt mycket från min barndom, från 80- och 90-talen, då tycker jag det var ett väldigt hett ord, min morsa
Jag tror det är lite förklätt idag, idag säger man inte ”jag ska banta” utan nu gör man det på annat sätt genom kosttillskott, man hoppar över en måltid och tar en powerbar eller sådana där ”shakes”. Jag tror absolut det finns där, bara att man använder andra ord för det. Kroppshetsen finns ju fortfarande, inte bara i träningsvärlden utan i hela samhället. Men man använder inte ordet bantning, man vill förfina det lite. Diet kanske, det är ett finare ord. Jag minns ordet [bantning] väldigt mycket från min barndom, från 80- och 90-talen, då tycker jag det var ett väldigt hett ord, min morsa