Disciplinering och våld mot kroppen visar inte makt, utan det är att kunna göra kroppar produktiva som är tecken på riktig makt. Att få människor att nå sin fysiska eller psykiska maxpotential gör man inte genom skam eller straff, man måste få människor att vilja dit av egen fri vilja. Det var i Sverige den nya moderna vägen, att upplysa människor hur de ska använda sina kroppar på sätt som gagnar alla och övertyga denne om att det är för dess eget bästa. Skandinaver var mer väldisciplinerade än andra jämförbara nationer i Europa (Frykman 1992: 36). I Frykmans text framgår det att Svenska staten under 1930-talet var framgångsrika med sin retorik, att människor generellt valde statens väg. Men jag hittade också flera texter om hur frisksportare och deras hälsofokus förlöjligades. Detta tolkar jag som motstånd. Att förlöjligande och skämt är något den som är i den nedre subjektspositionen kan göra för att göra motstånd mot den övre makten. Frisksportarna kanske inte kan anses vara de som var i maktposition, men det var de som var sinnebilden av statens bästa medborgare. Klassens (samhällets) bästa elev, lärarens (statens) favorit.
I DN finns en liten berättelse om ett par som promenerar i skogen och träffar Hr Frisksport som berättar om ”kruska, råkost och det fördärvliga i att äta kött”. De fick vidare en ”livaktig skildring över grönsakerna som bota och frukten som gör under”. Han bjöd på nyttig mat: rå morot, naturell palsternacka, kokt potatis som måste ätas med skalet på annars är den värdelös, bröd ”som man fick tränga in nånstans mellan oxeltänderna för att få en bit utav” och breda skivor ost. Vatten sockrat med farin och nötter till efterrätt. När Hr frisksport lämnat dem ångrade de att de inte frågat hur det var med frisksportarbak, om en kunde få bullar ”så där lite degiga inuti” (”Maj-Lis blir frisksportare” DN 1939-02-28: 15). Raljansen
33
är måhända inte lika tydlig i återgivandet av artikeln, men den var tydlig i originalet. Ofta tillkommer också nidbilder av frisksportaren i artiklarna.
I DN (1936-06-28: 6) finns en text som handlar om ”Att överleva på 13 öre om dagen” (vilket också är titeln) genom en spartansk frisksportar-livsstil. Några förslag är att meta efter fisk själv, plocka bär och dricka färskt vatten. Texten berättar om hur tanken med frisksport var att ge en motvikt till den tilltagande tävlingsidrotten men att den istället
fokuserade på ”att bygga upp fysiken” på ett sätt som låter ”svassande”. Frisksporten beskrivs som en fluga, ett Tarzan-ideal som ungdomarna drömmer om runt lägerelden. Till texten kommer en nidbild av en Tarzan-man som bor i en liten stuga med brevlåda och en skylt med
”damer äga ej tillträde”.
De två frisksportarförbund som fanns låg i konflikt med varandra under en period och som rubrik använde Dagens Nyheter för en skämtserie ”Kruska-ätarna äro osams”. Texten i serien driver med frisksportare och de principer som tillhör rörelsen.
En pinlig händelse har skakat hela den svenska morots-, kålblads och hundkexkäkarfamiljen, Are Waerland, kruskaprofeten, har lämnat det förbund han själv bildat! Det rör sig förvisso om allvarliga principfrågor. Skall man exempelvis andas in djupt först och käka sedan… skall man hålla andan mens man käkar…
underlätta matsmältningen med små hopp och sedan andas in…
eller ska man andas genom borrarna stup i ett och göra nigsittande…
Hur som helst… Nu ska de bli tre förbund som sysslar med dessa ting […] (Dagens Nyheter 1941-01-24: 12).
En lite längre krönika om ”buskhurtfriska” finns i Aftonbladet och
återger författarens konversation med någon som kallar honom lik en frisksportare. ”Det var huggarn vad du är solbränd, du ser ut som en riktig frisksportare!” Det var menat som smicker men är inte något författaren vill uppfattas som. Han är normalt solbränd, han såg ”frisk ut, men inte sportfrisk”. Han har inte gått runt så lättklädd (som frisksportare anses göra), bara som en gör en normal sommar, då han badat och rott. ”Nej, kom inte och säg att jag ser ut som en frisksportare!”
-Men det är väl fint att bli tagen som en frisksportare? Det är ju sista skriket, friluftare och frisksportare och allt vad det heter. Vem vill inte bli tagen för något sådant? Det är ju spänst, gosse! Som alla cyklar nu, till exempel. Cyklar du?
(DN 1941-01-24: 12. Okänd tecknare)
34
De dividerar fram och tillbaka om att det är något positivt eller negativt att vara frisksportare.
”Det är väl bra att sätta spänst på kulturmänniskan och träna upp fysiken lite?” Men
författaren tycker att de gör sig till och ska spring runt i shorts och sandaler och göra sig till och skryter om sin fysik. Att riktiga kraftkarlar inte behöver visa upp sig på det viset, med blottad bröstkorg. Den andra håller med, men det skadar väl inte att jobba på fysiken lite… att man struntar i formerna för den pockande livslusten som kulturmänniska. Författaren kallar frisksportarna för friskdårar som tränar året runt utan mössa på huvudet eller tillräcklig klädsel. Att deras ideal är marken och att de är på väg dit (begravd). Det tycker vännen är att gå för långt, de hyllas ju varje dag i pressen för sin sunda kosthållning och har fått verklig betydelse. Även detta ser författaren som ”pippi”. Att det naturliga är att vara allätare, och att vi klarat oss på en omväxlande husmanskost. Att man ska äta, inte efter principer, utan efter vad en är sugen på. Att vegetabilisk diet är en princip, och ”köttbullar” på morot är en dålig kompromiss. Att det är att fjäska för sin kropp att hålla på såhär, ”allt friskfriskande daltande med fysiken och hälsan inte är sunt”. Att även människor i full spänst dör (”Krönika om buskhurtfriska” Aftonbladet 1940-07-18: 3).
Denna artikel tar oss till nutiden där ett liknande perspektiv återfinns. I Dagens Nyheter (”Det går faktiskt inte att undvika döden” 2019-09-13) återfinns en bokrecension av Barbara Ehrenreich bok ”Att lura åldrandet – hälsohetsen som jagar oss ända in i döden”.
Recensenten Lotta Olsson skriver i början av texten
Vi lever i en tid av större hälsohysteri än någonsin. Allt är farligt utom möjligen broccoli (som George Bush den äldre inte tyckte om, men han klarade sig som tur var ändå till 94 års ålder). Vi är omgivna av en hel rad olika tvärsäkra dieter som alla ska leda till ett bättre, längre och friskare liv […] För att inte tala om träning, som närmast har uppnått status som religion (DN 2019-09-13).
Boken handlar om att jagandet efter den perfekta hälsan sällan gör någon skillnad i det långa loppet. Att vi dör ändå, vi kan inte lura åldrandet. Författaren till boken har gjort en
undersökning om just detta och konstaterar att kost och motion hjälper en del, men inte alls så mycket som vi vill tro. ”Ett visst mått av träning är bra, men att träna alltför mycket ökar skaderiskerna och tar oproportionerligt mycket tid. Vill vi ägna vår återstående tid åt hysterisk träning och självspäkning?”.
Till slut tänker jag på den del av intervjun när Majken berättar om hur människor kan se på hennes återkommande träning.
Jag kan uppleva att jag blir kallad ganska taskiga saker när jag tränar. Att andra är ganska avundsjuka, att de inte har den här ingången [som jag har]. Då blir man kallad
35
”friskus” när man är ute och rör på sig eller ”ojojoj, nu är du ute igen, nu får jag dåligt samvete.” Vilket gör mig lite ledsen, för jag gör det ju för min skull, för att jag mår så jäkla bra av det. Det blir inte så där ”åh vad härligt att du är ute och springer! Jag ska också göra det!” utan mer ”oj, här kommer du igen, är det tredje gången den här veckan?! Ojojoj, och här sitter jag och måste knäppa upp byxorna”.
Det blir lite som att slå ner på sig själv och samtidigt på mig lite.
All denna raljans och skam ser jag som motstånd. Skammen är motstånd i formen av att man faktiskt inte vill trots att man vet att man ”borde”, och att man fattar sitt eget val att inte göra det som en borde. Det som en uppfostrats av stat eller medier eller omgivning till att göra.
Kanske är vi bara trötta på denna långtgående uppfostran. Vare sig det är rätt eller inte.
36
SAMMANFATTNING
Studiens syfte var att undersöka skillnader och likheter i dåtid mot nutid och att genom detta hitta förändring i sättet vi pratar om hälsa i relation till fysisk aktivitet, kost och kroppstyper och vilken mening som kan finnas i detta. Det fanns också en förhoppning om att finna tecken på makt och motstånd enligt Foucaults tankegångar. Något som slår mig när jag börjar skriva den här sammanfattningen är hur många nya frågor som dyker upp.
Den övergripande känslan jag har kvar efter undersökningen är att det inte är så stor skillnad nu mot då, men att de små skillnader som är har betydelse. Skillnaden är
ifrågasättandet som finns nu av hur stor inblandning staten ska ha i vår folkhälsouppfostran.
Vissa vill ha mer, andra vill ha mindre. Vi kanske bara kommer till tals i media oftare nu än vi gjorde på 1930-talet. Vi är mer individer nu, mindre rörelse, och alla ska ha en åsikt. Det allra mest lika nu och då är att det allra mest önskvärda inom ämnet är att människor är friska och krya, och det är upp till var och en att se till att det blir så. För även om staten varit
uppfostrande, så ansåg den att individen skulle förändra sitt eget öde genom statens upplysning.
Frisksporten finns idag knappt kvar, ordet är utrotningshotat och mentaliteten har ändrats. De tankar som fanns om att läsning var lika viktigt som styrkelyft för att bli sitt sundaste jag har bleknat. Mental träning är någonting för elitidrottare än så länge. En annan del av frisksporten som länge varit förlorad är den ”naturliga” träningen. Den som vi får av att cykla, promenera, röra oss i skog och marker. Att åka skridskor och längdskidor var ett
vanligare färdsätt då, än vad det varit närmare nutiden. Men en naturlängtan verkar finnas i oss, vi går ut i skogen för skogsbad, vi stannar och luktar på mossan. Våra förändrade mönster till följd av den pandemi av covid-19 som pågår skulle vara intressant framtida forskning. Gör den att vi tar oss ut i markerna mer? Hur är det med cykling och promenader, ökar det? När vi inte får gå till gymmet, vad hittar vi då på istället?
Frisksportarna och 1930-talet idealiserade en stark och muskulös kropp. I alla fall en manlig sådan. En stor del av rörelsen handlade om styrkelyft. För männen i alla fall.
Kvinnorna skulle utföra gymnastik. Idag har fler och fler kvinnor börjat lyfta tunga vikter, de gör det i grupp och hejar på varandra. Speciella gym dedikerade till vanliga kvinnor som vill lyfta har blivit vanligare. Det är något annat som skulle vara en intressant framtida forskning, att följa den gemenskap av kvinnor som gör styrkelyft tillsammans, som lär varandra och välkomnar in varandra i en tidigare mansdominerad macho-värld.
37
På 1930-talet uppkom begreppet A-människa, och en bild som har återfunnits i mycket av både litteraturen och i tidningarna handlar om denne. När jag tittar på bilderna i nutid finns det återkommande inslaget
”superkroppen”. Kanske ersätter superkroppen dåtidens a-människa?
Under 1930-talet fick man skämta om tjocka och väldigt smala, och prata om tjocka och väldigt smala, på ett sätt som inte känns gångbart idag. Idag ska vi äta dieter och träna för att gå ned i vikt, då skulle vi äta nyttigare och
motionera. Men en liten skiftning i språket efter 2017 gör att jag tänker mig att detta just nu är under förändring. Att det blir mer utbrett känt att det inte är att bara rycka upp sig och börja banta, utan att kroppen har överlevnads-mekanismer som motverkar detta så gott den förmår.
En annan önskan är att vi skulle förknippa rörelse mer med glädje och välmående än viktnedgång.
En annan förändring och likhet är vårt vurmande för det nya, den nya dieten nu eller den nya nyttiga kosten då. Det nya sättet att träna på eller den nya gymnastiken. Vi vill hitta nya sätt att nå framgång, nya sätt att hitta lycka och nya sätt att leva upp till vår potential.
Folkhemstiden är känt för sin ingenjörskonst och uppfinningsrikedom, men nutiden skulle jag inte påstå är sämre.
När diskursen säger att vi måste göra det ena eller det andra för att passa in, för att vara duktiga kan det vara lätt att känna ett behov av att streta emot. För att kunna ha
normer måste vi ha normbrytare som förtydligar var gränserna för normen går. Vi kanske bara är trötta på att bli uppfostrade och detta får oss att vilja stå emot normen. I dåtid drev vi med de hurtiga, de duktiga, de som staten kunde se som allra mest lyckade. Det är en form av motstånd. Idag suckar vi åt de hurtiga som joggar förbi oss på promenadstråket alldeles för tidigt på morgonen.
Det är det tveeggade bladet av att styras mot ett mål som är bra för oss. Vi ser fram emot friheten i att uppnå målet, men vill inte styras dit. När den ena hälsokampanjen tar slut tar den nästa vid. Folkhälsoprojektet fortgår samtidigt som att drömmen om den
hälsosamma medborgaren kanske aldrig fullt kommer slå in.
(Aftonbladet 1937-10-15: 11, okänd fotograf)
38
Intervjuns längd: 1 timme, 20 minuter 2. Majken