I den barn- och ungdomspedagogiska institutionens forskningsmiljö framstår den generella ambitionen att vara att skapa samhörighet mellan de egna forskarna samtidigt som man försöker att forma-lisera samarbeten med barn- och ungdomsforskning vid andra insti-tutioner, fakulteter och universitet. Antalsmässigt dominerar kvin-norna vid institutionen. Institutionen är anknuten till en nationell forskarskola vilken är uppbyggd kring ett samarbete mellan forskare och nätverk vid olika lärosäten i Sverige. Forskarskolan bidrar med handledning och kurser för doktorander, interdisciplinärt och bortom det egna lärosätets gränser. Ett av forskarskolans mål är att utveckla forskning som är relevant för läraryrket. Därmed framstår den som en arena för integrering av forskning och undervisning.
Vid institutionen är det professorn som kan erbjuda nätverks-kontakter och hon beskrivs av informanterna som en mycket stödjande person som alla har förtroende för:
(Vår professor) är oerhört drivande i det och vi håller på att försöka bygga upp forskningsmiljöer kring barn och unga och så. Hon är ju en nätverksbyggare, vår professor, och hon har ju förtroende och så (Lina, forskare).
… hon är vår vetenskaplige ledare, som har en oerhörd förmåga att lyfta alla för olika kvaliteter och så, ser liksom allas styrkor och är väldigt mån om att tala om det (Carina, doktorand).
Professorn framstår som en nyckelperson och kan beskrivas som en ”nätverksmanager” då hon skapar externa nätverkskontakter och stöttar forskare på institutionen (se Kay & Wallace, 2009). En av hennes strategier, som det framstår av intervjuerna, är att bygga nät-verkskontakter för samarbete mellan forskare, doktorander och undervisande personal. Nätverken är således av horisontell art (Burt,
1998) – alla stöttar varandra och samarbetar (se även Krishna, 2000). Nätverken leder dock inte självklart till möjlighet att länkas till verti-kala relationer och socialt kapital. För att få möjlighet att låna socialt kapital krävs, enligt Burt (1998), förutom en ledare (eller professor) med makt och inflytande även tillgång till hierarkiska nätverk med många sociala relationer och uppmuntran till konkurrens och meri-tering. Antas i stället en horisontell nätverksstruktur reduceras möjligheten att låna socialt kapital och därmed också karriär-möjligheterna och i förlängningen vetenskapligt erkännande och meritering. Informanternas beskriver att de behöver lägga merparten av sin arbetstid på undervisning inom lärarutbildning.
Undervisning vs publicering?
Flera informanter menar att man tidigare varit förskonad från publiceringshets och krav på effektivitet men att den situationen nu verkar förändras:
Men nu håller det ju på att vända, så är det ju. Nu är det yttre krafter eller yttre signaler som gör att man måste anpassa sig efter det. Så att det håller på att vända. Och det är många sådana här inrapporteringar som ska göras i slutet av varje år, en hit och en dit (Lotten, forskare).
Man kan således notera att det verkar ske en långsam förändring på barn och ungdom mot en mer performativ diskurs inom vilken ökad publikationstakt och andra performativa handlingar görs centrala. Flera av informanterna i studien beskriver hur ledningen på lärosätet ställer allt högre krav på prestationer och effektivitet. Marie, en av doktoranderna vid institutionen, illustrerar liksom Lotten en liknande förändring genom att berätta hur hon själv har ändrat sitt beteende. Marie beskriver sig som en person som har svårt att riktigt engagera sig i nätverkande men medger samtidigt att det är det hon bör satsa på:
Jag vet ju att man ska knyta kontakter… Det går väldigt mycket ut på nätskapande. Och då gäller det att ha social [kompetens]… och snacka (Marie, doktorand).
Marie framhåller, liksom flera av hennes kollegor på institutionen, den allt starkare betoningen på konkurrens och performativitet.
Samtidigt uttrycks en ambivalens när det gäller institutionens fokus och det ökade trycket att publicera för att erhålla akademisk status. Även om institutionens ledning uttrycker en ambition att stödja och stimulera forskning, så innebär ändå erhållna forskningsmedel för en person större undervisningsbörda för någon annan. Lektorerna för-väntas vara lojala mot undervisningen samtidigt som de ska engagera sig i den egna forskarkarriären.
Beroende på vilken typ av arbete som värderas vid en institution skapas olika möjligheter för nätverksarbete. När den institutionella diskursen domineras av undervisningsfrågor minskar också möjlig-heterna för doktorander och unga forskares vertikala nätverkande. Men även om status i akademin är allt mer beror av tillgång till vertikala nätverk så kan även horisontella nätverk underlätta för karriären genom att tillhandahålla ”dörrvakter” till vertikala nätverk (jämför Acker, 2008; Acker & Armenti, 2004).
Kollegialitet framför konkurrens
Resultaten pekar på att institutionen är strukturerad genom en integrerad diskurs, som betonar vikten av horisontella nätverk och en integrerad profession. Den institutionella diskursen har dessutom en stark förankring i både lärarprofession och i lärarutbildning. Inom miljön framhålls vikten av kollegialitet framför konkurrens vilket har gjort att nätverken är breda snarare än specialiserade:
Men jag tycker verkligen inte, jag har aldrig varit med om någon situation där man blivit liksom, att man inte riktigt har fått ingå. Jag vet inte. Från första dagen så har vi blivit väldigt omhändertagna på ett sätt. I projektet också, det är otroligt god stämning (Carina, doktorand).
En annan doktorand som är föräldraledig beskriver praktiken så här:
Både professorn och min handledare har väldigt stor förståelse för familjelivet. Och det är skönt. Jag har förstått att det inte är så inom alla doktorandgrupper eller så. Jag känner mig fullt stöttad. (…) Handledarna kom t ex hem till mig en kväll på sommaren för att just sitta och spåna lite om mitt arbete (Marie, föräldraledig doktorand).
Hur denna stöttande praktik ser ut för institutionens män kan vi inte uttala oss om då våra intervjuer inte ger oss den informationen. Men
intervjuerna tyder på att den rådande inkluderande och omsorgs-orienterade diskursen på institutionen hela tiden utmanas, som i frågor om huruvida breda nätverk och kollegialitet på sikt kommer att innebära trygghet, tillsvidareanställningar eller möjligheter till meritering:
Nej, jag kan inte säga att jag känner mig trygg (inför framtiden), därför att sedan jag började har ingen doktorand jobbat kvar här och vi var många doktorander när jag började. Nej, ingen av dem är kvar (Carina, doktorand).
Dessutom menar flera att även om institutionen omfattar fler kvinnor än män är det ändå män och maskulinitet som tenderar att värderas högre:
Man ser att manliga chefer som inte är lika meriterade som kvinnliga professorer som bara går förbi eller manliga kollegor, manliga lektorer som går förbi kvinnliga docenter utan att liksom ta hänsyn. Alltså man bara tar plats liksom. (…) Är det då lönt att göra karriär om man ändå vet att liksom, ungtuppar kallar jag dem för men ja, gör som de vill? Det tycker jag är ett problem i sådana fall (Carina, doktorand).
Trots att verksamheten på Barn- och ungdomspedagogiska institu-tionen tycks präglad av en feminiserad genusregim (Connell, 1987) verkar traditionella genusmönster ändå slå igenom då det gäller att ta sig fram i karriären.