I detta kapitel har jag visat att juniora forskare i utbildnings-vetenskap knappast befinner sig i ett könsneutralt rum. Snarare hänvisas juniora forskare till olika rum – ett för damer och ett för herrar – eftersom strukturer och föreställningar upprätthåller och reproducerar olika handlingsutrymme och därmed också karriär-vägar. Detta synliggörs via de tolkningsrepertoarer som de juniora forskarna använder då de talar om den egna forskarkarriären. Jag förstår repertoarerna som sprungna ur bredare, samhälleliga diskurser.
Diskurser om kvinnlighet och manlighet bidrar till att upprätt-hålla såväl hemmets som den offentliga sfärens könsordning (Mählck, 2003/2008) och det är därmed inte förvånande att främst kvinnorna i empirin aktiverar en motståndsrepertoar som uttrycker att barn och familj går före forskning, medan männen om de talar om barn och familj, talar om dem som hinder för karriären. En neoliberal individualiseringsdiskurs gör det också möjligt att tala om karriär som något man fritt kan välja att vänta med, eller göra på
annat sätt än genom att följa krav på excellens via tävling. Hinder för karriären placeras inte heller främst i akademin med dess strukturer, organisering av forskning, eller förväntningar på vad som är rimligt att prestera o s v, utan utanför akademin; i hemmet – eller hos en själv.
Att de intervjuade kvinnorna som saknar tillgång till forsknings-medel talar om att de väljer bort forskningen, eller att en forskarkarriär snarast sker av en slump, mer än att de talar om strukturer och föreställningar som stänger dörrar för dem, kan även förklaras med att det är bekvämare att internalisera dominerande föreställningar om kön än att ifrågasätta dem (Mählck, 2003/2008). Att vara strategisk och jobba för den egna karriären är antagligen också i praktiken svårare att förena med en stereotyp kvinnlighet som betonar samverkan och gemenskap än en stereotyp manlighet som betonar tävlan och individualitet. De män som ”läser spelet” och utnyttjar det performativa systemet verkar däremot inte behöva förhandla med sin manlighet då de, när de gör karriär, gör det män traditionellt sett alltid gjort.
Det bör dock påpekas att det inte bara är de kvinnor som saknar forskningsmedel som uttrycker motstånd mot en performativ diskurs som mäter forskning utifrån kvantifierbara mått och därmed tvingar, eller fångar, forskaren i vissa sätt att göra forskning. Motstånd uttrycks av kvinnor i alla positioner och miljöer, även bland kvinnliga postdoktorer och forskarassistenter vid mer perfor-mativa, forskningsdominerade institutioner. Könsposition framstår därmed som viktigare än typ av anställning eller miljö då det gäller talet om motstånd.
Ett intressant mönster i materialet är den grupp kvinnor, alla vid mindre lärosäten och i mixade institutioner, som aktiverar talet om självständighet. En tolkning av att kvinnor aktiverar självständig-hetsrepertoarer just i dessa miljöer är att det är här det finns handlingsutrymme för en forskningspraktik som inte följer performativa ideal. Givet den relativa isolering ett litet lärosäte trots allt har i form av avsaknad av examensrätt på forskarnivå, mindre forskningsmiljöer, få namnkunniga professorer, lägre tilldelning av externa forskningsmedel och så vidare, säger detta kanske mer om akademins könade rum än något annat. Kanske kan man med hjälp av Goffman (1961/2004) förstå det som att dessa kvinnor utvecklar
en typ av ”sekundär anpassning” vilken ger dem visst utrymme till agens i en akademi som blivit en ”total institution”, det vill säga en institution där individens liv är underordnad och beroende av institutionens auktoritet och hur den är organiserad.
Vidare är talet om tillförsikt manligt könat. Flera av männen i materialet är medvetna om att de är ”kronprinsar” och blivit framburna av (oftast) andra män men här finns också tal om att man faktiskt ordnar karriären själv, eller att man tar för givet att det ordnar sig. Min tolkning av att detta tal är synligt endast bland männen kommer sig av att män antagligen har större erfarenhet av att det ordnar sig för dem. Det ordnar sig oftast för män därför att mannen är norm och vi har en värld där män är överordnade och sätter agendan för hur saker och ting ska gå till. Jag menar att talet om att man kan luta sig tillbaka och se på sin forskarkarriär med tillförsikt kan förstås ur det perspektivet.
Det visar sig således att både kön, position och typ av institution/lärosäte, om än i olika grad, har betydelse för hur infor-manterna talar om sin forskarkarriär. En slutsats är att män utifrån sitt tal framstår som mer komfortabla med forskarrollen än kvinnor vilka i högre grad positionerar sig utanför densamma. I kapitlet visar jag också att det existerar motståndshandlingar och att juniora forskare kan inta andra positioner, än de som performativa diskurser erbjuder. En annan slutsats är att det inte är forskarkarriär i sig som kvinnor, och en del män, visar motstånd mot utan hur den konstrueras genom en neoliberal diskurs.
Till sist; hur kunde jag då bli förvånad? Jag visste ju sedan tidigare att forskning visat att akademin inte är könsneutral, det vill säga att kvinnor och män ges olika förutsättningar trots att karriär inom akademin framställs som att den bygger på ett meritokratiskt system (Dahlerup, 2010). Kanske trodde jag inte att mönstren skulle vara så tydliga? Vi lever ju ändå i ett relativt sätt jämställt land och akademin intas alltmer av kvinnor och utbildningsvetenskap är ett kvinno-dominerat fält (Högskoleverket, 2008). Men, som Paula Mählck (2003/2008) och andra med henne redan har konstaterat, det är jobbigt att se hur samhället är ordnat utifrån kön och det är enklare att inte se.
Referenser
Acker, Sandra. (1992). New perspectives on an old problem: the position of women academics in British higher education. Higher Education, 24(1), 57-75.
Benner, Mats, Stensaker, Bjørn & Unemar Öst, Ingrid. (2010). Universitets- och högskolepolitiken – avsikter och konsekvenser för de nya lärosätena. Rapport, Örebro universitet.
Broady, Donald, Börjesson, Mikael, Dalberg, Tobias, Krigh, Josefine
& Lidegran, Ida. (2011). Inventering av svensk
utbildningsvetenskaplig forskning. Redovisning av ett uppdrag för Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté. Vetenskaps-rådets rapportserie 2011:2. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Dahlerup, Drude. (2010). Jämställdhet i akademin – en forskningsöversikt. Stockholm: Delegationen för Jämställdhet.
European Commission. (2009). She Figures 2009. Statistics and indicators on gender equality in science. Luxembourg: Official Publications of the European Communities 2009.
Foucault, Michel. (1971/1993). Diskursens ordning. Stockholm/ Stehag: Brutus Östlings Bokförlag.
Focault, Michel. (1982/1983). The subject and power. I H L Dreyfus & P Rabinow (Red), Michel Foucault: Beyond Structuralism and Hermeneutics (208-226). Brighton: Harvester. Goffman, Erving. (1961/2004). Totala institutioner. Fyra essäer om
anstaltslivets villkor. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Högskoleverket. (2005). Dold könsdiskriminering på akademiska arenor – osynligt, synligt, subtilt. Rapport 2005:41 R. Stockholm: Högskoleverket.
Högskoleverket. (2006). Forskarutbildning och forskarkarriär – betydelsen av kön och socialt ursprung. Rapport 2006:2 R. Stockholm: Högskoleverket.
Högskoleverket. (2008). Kvinnor och män i högskolan. Rapport 2008:20 R. Stockholm: Högskoleverket.
Mählck, Paula. (2003/2008). Mapping gender in academic workplaces: ways of reproducing gender inequality within the discourse of equality. (Doktorsavhandling). Umeå Universitet. Saarbrücken: VDM Verlag Dr. Müller 2008.
Mählck, Paula (2012). Differentiering och excellens i det nya forskningslandskapet. Om kön, tystnad och performativa vithetshandlingar. Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 25-48. Sandström, Ulf, Wold, Agnes, Jordansson, Birgitta, Ohlsson, Björn
& Smedberg, Åsa. (2010). Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer. Stockholm: Delegationen för jämställdhet i högskolan.
Wetherell, Margaret, Taylor, Stephanie & Yates, Simeon J. (2001). Discourse Theory and Practice. A Reader. London, Thousand Oaks and New Delhi: Sage.
Wetherell Margaret & Potter, Jonathan. (1992). Mapping the Language of racism. Discourse and the Legitimation of Exploitation. Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf.