Så hur kan man då förstå att olika subjektspositioner och forskarkarriärer erbjuds i olika miljöer? De undervisningsdominerade institutionerna definieras av svag klassifikation och inramning där teori och praktik ses som integrerade. Betoningen på praxisnära forskning innebär att forskningen ska ha betydelse för det fält den studerar, varför erfarenhet av undervisning och skola ger adjunkter och lärare röst att uttala sig om, och möjlighet att ge sig in i, forskning. På detta sätt kan undervisningsdominerade institutioner uppfattas som en enda familj, som sammanhållna delar, eller integrerade med varandra. Inom denna diskurs konstrueras den framgångsrike forskaren som en person som håller ihop ”familjen” och hellre lyssnar än strider, och blir på så sätt en icke-karriärist med feminint könade egenskaper. Den forskare som tilldelas, eller intar, denna subjektsposition räknas knappast som ett hot i konkurrensen om de stora forskningsmedlen inom utbildningsvetenskap. Posi-tionen är alltför feminint kodad med rötterna i en undervis-ningspraktik snarare än en forskundervis-ningspraktik och forskaren riskerar
därmed att bli marginaliserad och mindre trovärdig som forskare utanför den egna miljön.
Diskurser om att teori och praktik hör ihop utmanas ständigt av andra diskurser som försöker överordna den ena gentemot den andra. I empirin förekommer dels diskurser om nödvändigheten av undervisningserfarenhet men även diskurser om nödvändigheten av en ökad akademisering. Detta kan läsas som en kamp om makten att definiera kunskap antingen utifrån praktisk erfarenhet eller utifrån teori och forskning. Teori och praktik dikotomiseras och bidrar till att motsatta subjektspositioner för ”teoretikern” och ”praktikern” upprätthålls. Dessa subjektspositioner reproducerar också könade identiteter, dvs vem som ska syssla med vad och inom vilket fält. Här blir mannen ”teoretikern” och kvinnan ”praktikern”; mannen den som sysslar med en akademisk disciplin och kvinnan den som sysslar med syslöjd.
Samtidigt ger diskurser om nödvändigheten av undervisnings-erfarenhet både lärare och adjunkter status, medan doktorander och forskare utan sådan erfarenhet riskerar att positioneras utan legitimitet. Detta har i vissa miljöer skapat utrymme för en matriarkal snarare än patriarkal ordning eller genusregim, som dock utmanas då mer traditionella genusmönster erövrar utrymme i samband med krav på ökad akademisering. Diskursen om lärarutbildningens akademisering driver också på vidareutbildning av adjunkter till doktor och i spåret av detta kan adjunkter som ger sig in i doktorandstudier riskera att positioneras som svikare, eller t o m som osynliga, av sina kollegor. De performativa diskurser som driver på forskare och miljöer att producera excellent forskning tycks inte riktigt få fäste i de undervisningsdominerade miljöerna. Talet finns där men blir inte verksamt då kraven på fler disputerade lärare i undervisningen måste mötas vilket gör forskarna till en sorts gisslan i undervisningen. Att göra akademisk forskningskarriär inom en undervisningsdominerad institution kan därmed vara svårt.
På de mixade institutionerna är diskursen om de traditionella värdena och den akademiska friheten dominerande. Det filosofiska och det teoretiska framhålls och undervisningserfarenhet anses knappast meriterande. Därmed positioneras adjunkten utan röst i det akademiska samtalet och forskaren inom lärarutbildning blir andra klassens medborgare. Teori går alltså före praktik varpå en
tydlig akademiskt hierarkisk ordning upprätthålls. Diskursen om att hierarkin bygger på ett meritokratiskt system kommer med föreställningen att kön är utan betydelse för karriär. Män och kvinnor fortsätter dock att leva enligt olika könade praktiker där männen t ex tillåts vara ”coola” och slappna av medan kvinnorna alltid tycks arbeta hårt och komma väl förberedda. Forskarkarriären framställs till slut ändå som en kamp som kräver ett maskulint förhållningssätt, vilket även ”mjuka män” måste förhålla sig till.
Inom de mixade institutionerna finns också diskurser om förändring. Här finns hopp om en mer jämställd akademi i och med att också pappor tar ett utökat ansvar för barn och familj.15
Performativa diskurser om att nätverk och internationella kontakter ger framgång i karriären förekommer men ses som hotfulla mot den akademiska friheten. Nätverksforskaren är heller inte lika fram-trädande här som de subjektspositioner som diskurser om tradition och frihet erbjuder. Projektdoktoranden tilldelas också en underordnad position jämfört den doktorand som med hand-ledarens hjälp kan forma sin egen akademiska framgångssaga. De mixade miljöerna håller således kvar vid det traditionella och erbju-der subjektspositioner som ensamvargens, solitärens eller ”kufens” där möjlighet ges att strunta i performativa krav om t ex snabba publiceringar.
Vid de forskningsdominerade institutionerna är undervisningen lågt värderad och ses som ett nödvändigt ont som måste till för att erhålla lektoratets anställningstrygghet. Här finns också en diskurs om att forskningen är oberoende av, eller fristående från, undervisning. En sådan diskurs skapar möjlighet för forskare att inta en subjektsposition som ”akademisk karriärist” där man helt enkelt kan välja bort undervisning. En annan tydlig diskurs i dessa miljöer är den om nätverkens betydelse. Nätverken definierar forskaren och har man inga nätverk kan man inte vara forskare. Nätverken är också i hög grad informella och det handlar mindre om teoretisk, än om social, kompetens. Detta skapar både frihet och krav. Kraven är en sorts gränslöshet, att alltid vara tillgänglig och synlig för att kunna
15 Det kan verka förvånande att diskussionen om pappors ansvar inte dykt upp i undervisningsdominerade miljöer med tanke på t ex den omhändertagande professorn (se kapitel 7). Detta kan dock förklaras med att få män i vår undersökning finns i den typen av
skapa nya kontakter, vilket gör det svårt för de som har ansvar för barn och familj att delta. För att doktoranden ska kunna bli en framgångsrik forskare inom dessa miljöer behöver denne dekonstrueras och formas till nätverkare. Vissa doktorander erbjuds positioner som kronprinsar och akademiska älsklingar och tvingas då vara lojala och villiga att underkasta sig sin handledare eller professor och bidra till dennes kompetens. Ett sådant gränslöst arbete kan ses som en sorts ”sekundär anpassning” gentemot de krav som diskursen kräver (Goffman, 1961/2004).
Samtidigt bedöms forskaren utifrån de nätverk de befinner sig inom, och kan på sätt flyta med och leva på andras kapital. Diskursen om nätverkens betydelse bidrar t ex till att forskaren kan ordna det för sig så att denne i det närmaste inte behöver forska själv. Nätverksdiskursen erbjuder således subjektspositioner där den framgångsrike forskaren eller professorn liknas vid en elitidrottsman eller en upplysningsman. Dessa två positioner är båda manligt kodade men medan den ena positionen visar på det ständiga arbetet med att behålla positionen så visar den andra på hur den framgångsrike forskaren kan behålla sin position genom att låta andra gör jobbet.
Sammanfattningsvis definieras olika utbildningsvetenskapliga miljöer av relationen till teori och praktik och denna relation i allra högsta grad är könad. Beköningen ger upphov till skilda villkor, men analysen av empirin visar också att motstånd bjuds. Motståndet öppnar upp för omformuleringar av såväl karriär, teori och praktik som betydelsen av kön och föreställningar om maskulinitet och femininitet i relation till det utbildningsvetenskapliga fältets praktik.
Referenser
Bernstein, Basil. (2000). Pedagogy, symbolic control and identity: Theory, research and critique. London: Taylor and Francis.
Bernstein, Basil. (2003). Class, codes and control, Vol. 4: The structuring of pedagogic discourse. London: Routledge.
Butler, Judith. (1990/1999). Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity. New York & London: Routledge
Connell, Robert W. (1987). Gender and Power. Society, the Person and Sexual Politics. Cambridge: Polity Press.
Davies, Bronwyn & Bansel, Peter. (2005). The Time of Their Lives?: Academic workers in neoliberal time(s). Health Sociology Review, 14(1), 47-58.
Davies, Bronwyn & Harré, Rom. (2001). Positioning: The Discursive Production of Selves. I M Wetherell, S Taylor & S J, Yates (Red), Discourse Theory and Practice (261-271). London, Thousand Oaks & New Delhi: Sage.
Eduards, Maud. (2002). Förbjuden handling. Om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber.
Focault, Michel. (1971/1993). Diskursens ordning. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag.
Focault, Michel. (1972). The Archaeology of Knowledge. London: Tavistock.
Focault, Michel. (1982/1983). The subject and power. I H L. Dreyfus & P Rabinow (Red), Beyond Structuralism and Hermeneutics (208-226). Brighton: Harvester.
Goffman, Erving. (1961/2004). Totala institutioner. Fyra essäer om anstaltslivets villkor. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Jackson, Carolyn & Dempster, Steven. (2009). ‘I sat back on my computer… with a bottle of whisky next to me’: constructing ‘cool’ masculinity through ‘effortless’ achievement in secondary and higher education. Journal of Gender Studies, 18(4), 341-356.
Haraway, Donna. (1991). Situated knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective. I D Haraway (Red), Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature (183-201). London: Free Association Books.
Hirdman, Yvonne. (2001). Genus: om det stabilas föränderliga former. Malmö: Liber.
HSV (2008). Kvinnor och män i högskolan. Rapport 2008:20 R. Stockholm: Högskoleverket.
Moss Kanter, Rosabeth. (1977). Men and Women of the Corporation. New York: Basic Books.
Silander, Charlotte. (2010). Pyramider och pipelines. Om högskolesystemets påverkan på jämställdhet i högskolan. (Doktorsavhandling). Växjö: Linnaeus University Press.
Westberg-Wohlgemuth, Hanna. (1996). Kvinnor och män märks. Könsmärkning av arbete – en dold lärandeprocess. Stockholm: Arbetslivsinstitutet & Stockholms universitet.