I detta avsnitt redogör vi för det som framkom i empirin om barnen och deras situation och mående i fem underteman: Boendet, Mående och beteende, Anknytning, Mamman och Pappan.
6.1.1 Boendet
Att få komma bort från våldet i hemmet, till en hemlig fristad, är ett stort steg för de våldsutsatta kvinnorna och barnen som beviljas placering på skyddat boende. Boendena i sin tur är av mycket skiftande karaktär. Familjerna på de skyddade boendena kastas in i en helt ny boendesituation där de kanske inte får ha sina saker i fred och är tvungen att dela kök och badrum med andra. De behöver förhålla sig till att det kan finnas en massa andra vuxna och barn där. Ofta får varje kvinna ett rum där hon bor med de eventuella barn hon har med sig. En respondent menar att det kan vara väldigt jobbigt om till exempel ett enda skolbarn bor i åtta månader på ett hem där det i övrigt bara finns ett- till tvååringar. En annan respondent beskrev ett äldre barns reaktion på den nya boendeformen:
Jag tänker på de barnen jag har träffat lite senare som säger så där: ”Det var ju bara skit, det var bara idioter. Det vara bara andra kvinnor också som mådde jättedåligt och alla barn sprang omkring och det var hejvilt. Jag ville bara gå hem, jag skiter i om farsan slår morsan.”
Det skapas enligt respondenterna även starka vänskapsband mellan de boende, vilket inger styrka men även innebär ytterligare separationer när familjerna flyttar ut.
Boendets främsta uppgift är att upprätthålla och informera om säkerheten, för att trygga alla medboendes tid där. De enskilda skyddade boendena sätter upp sina egna regler för hur detta ska göras, och hot- och riskbedömningar utförs kontinuerligt. Några respondenter beskrev det svåra med att skyddet i praktiken läggs på de våldsutsatta, i synnerhet barnen som kanske går i skolan eller har umgänge med pappan, och där det då ställs stora krav på dem att inte röja sig. Det upplevdes av flera respondenter som en alltför stor börda för barnen, som ingen tar ansvar för.
Det handlar om det här med tekniken, då. Det handlar om att de ska ha ett eget säkerhetstänk kring sig själva. Ofta är det faktiskt personerna själva som är placerade som också röjer sig.
6.1.2 Mående och beteende
Fokus för vår studie, och något vi även försökte väva in i alla våra frågor, är barnen. Denna del kommer att beröra barnens mående och mer psykiska välbefinnande. Det märktes att respondenterna brann för barnen och ville deras väl, och de uttryckte sorg och medkänsla beträffande de svårigheter barnen kämpade mot och hur ofta de mådde dåligt. När vi ställde frågor om hur barnen på boendena mådde fick vi svaren att det var olika. Det fanns positiva perspektiv, som att de kommit från våldet hemma och att man såg dem blomma ut med tiden.
En del mår jättebra för att de får lugn, att det inte är våld, det är inte bråk, det är inte skrik. Man behöver inte oroa sig för vad som ska hända härnäst. Och en del mår verkligen jättedåligt, så att det finns ju hela den bredden av skalan. Och en del kanske först mår bra och sen så går det nedåt, för först är det så bra att komma ifrån allting och sen så börjar man alltså komma in i bearbetningen och då kan man ju må riktigt dåligt alltså och vara i behov av stöd via BUP.
Hur deras mående är, det är väldigt olika. Jag tror att de flesta känner en liten befrielse så, men samtidigt är det ju en sorg för barnet att det här är ju vad de vet.
Sen blir de lite mer sugna på lek. De börjar leka, då ser man att barn mår bra. Det är också en bild av att barn blir mer ett barn igen.
Starkast känslor syntes dock i materialet när respondenterna beskrev det dåliga måendet hos barnen. Flera av dem använde starka ord och uttryckte många känslor, de var tydligt mycket engagerade i barnen. ”De mår dåligt”, ”De mår så dåligt”, ”En del mår verkligen jättedåligt”. En förklarade hur de är i kris, en annan berättade om mardrömmar. Andra känslor som beskrevs är oro, rädsla. De berättade att barnen kan vara ledsna, att de kan vara jättearga på sin förälder, uttråkade, stressade över betyg.
Oro lägger sig ju på sömnen, då är man rädd för att sova. Man är rädd för sängen, kanske det har hänt saker i sängen.
När ett barn inte mår bra kan det ofta yttra sig i ett udda beteende. Våra respondenter gav exempel på att de upplevt barnen som hyperaktiva, utåtagerande och att de ibland har tagit efter sin pappas beteende.
Jag tänker att om man har levt i en relation där våld har förekommit, att barn kan ta efter, att man har sett mamma blivit utsatt och förminskad.
De kommer också identifiera sig med förövaren, för den som bestämmer den är coolast. Alltså, det är inte nåt konstigt.
Andra beteenden som respondenterna tog upp är att barnen är okoncentrerade, väldigt tysta, klängiga, överpresterande. Några respondenter förklarade att eftersom hyperaktiva barn anses vara jobbiga blir det barnet som ses som problemet, och man kan missa de underliggande orsakerna. Som exempel tog en av dem upp hur barn kan feldiagnostiseras med ADHD.
…och så säger kanske också mamman att hon [barnet] har ADHD. Så, aha. Vänta lite, tänker man. För sen märker man direkt, eftersom de får ju oss, full fokus. Märker man då också, bara de har slappnat av
de här stress- och flyktsakerna som kommer in, då finns inte det här andra beteendet. Och det är det som är lite läskigt, och framför allt att det blir feldiagnostiserat.
6.1.3 Anknytning
Barnen som följer med mamman till skyddat boende har nästan alltid bevittnat, eller i vissa fall även själva utsatts, för våld. Men som en av våra respondenter säger, de fysiska menen läker men de psykiska består. Barnen behöver tröst och stöd i den våldsamma hemsituationen, men får ofta inte det eftersom båda föräldrarna skjuter bort dem. Barnen står ensamma. En respondent uttryckte det som att de blir föräldralösa.
De förlorar båda föräldrarna. Den ena som inte skyddar och den andra som är våldsam. Så de är föräldralösa.
Anknytningen rubbas när barnet inte har någon trygg punkt att vända sig till. Respondenterna förde ofta på tal mammans utsatta situation och dåliga mående, vilket påverkar hennes förmåga att sörja för sina barn, hon får svårt att klara av det. En respondent formulerade sig som att barnen känner sig svikna av sin mamma. En annan menade att mammans utsatta situation till och med kan gynna barnets koppling till pappan.
Där blir det ju svårt med en anknytning när du ha en totalstressad morsa. Hur ska du… farsan är ju mycket lugnare. Han sitter där och säger: ”Jag vill ha barnen”, och så kommer barnen en helg. Det är lättare. Så det är ju många saker man måste tänka på kring anknytning, att man inte är stressad och överbelastad.
När föräldrarna inte finns där för barnen behöver de, enligt flera respondenter, någon annan att ty sig till, såsom en mormor, moster eller faster, eller någon annan de tycker om och litar på. Någon som kan ta emot barnens känslor och hantera dem, som en respondent uttrycker det. Andra vuxna visade sig vara mycket viktiga, och det kommer vi att utveckla mer under avsnittet om Insatser nedan.
6.1.4 Mamman
Föräldrarna är givetvis oerhört viktiga i barnens liv, och de kan bistå med både glädje och sorg. Respondenterna i vårt material talade ofta om kvinnans situation, både som våldsoffer och som mamma. De beskrev kvinnorna som ansöker om skyddat boende som en mycket utsatt grupp med ofta trasiga individer som tvingas kämpa mot många hinder på sin väg mot att bli fria från våldet. Ett par respondenter förklarade det som att kvinnan inte har någon riktig plats i samhället, att hon ofta står utan jobb, pengar och socialt nätverk, och även att språket i vissa fall försvårar situationen ytterligare. Flera av respondenterna berättade att kvinnans ekonomi är hårt ansträngd, att hon oftast lever på försörjningsstöd, och att hon ofta kan ha varit utsatt för ekonomiskt våld. Just den trängda ekonomin kom ofta på tal i intervjuerna.
I [kommun] har man till exempel försökt fördela, så att halva försörjningsstödet går in på kvinnans konto och halva på mannens. Det är så många våldsutsatta som beskriver att de inte har några pengar. Men då kan man också se sen att kvinnan då för över sina pengar på mannens konto direkt, när man tar kontoutdrag.
Jag har haft kvinnor som jag har kommit på har prostituerat sig för att få ihop sin ekonomi, som har varit placerade på skyddat boende.
Mycket av samtalet kretsade kring vikten av att mamman fick möjlighet att läka, för att i
förlängningen orka ta hand om sina barn. Ett tungt ansvarsområde för mamman är alla kontakter som hon behöver upprätthålla. En av respondenterna menade att det är ett heltidsjobb att sköta alla dessa kontakter. Mamman har oftast kontakt med flera enheter inom socialtjänsten och kanske vården, hon kan vidare behöva ha kontakt med polis, advokat, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen,
Bostadsförmedling. Dessutom har hon ansvar för barnens skolgång och annat som rör barnen. Hon kan behöva ha kontakt med en gammal arbetsgivare, sköta den gamla bostaden, och så vidare. Generellt kunde man i materialet utläsa att respondenterna ansåg att framför allt kontakten med myndigheterna behövde underlättas.
De ska inte behöva ta fram femhundrafyrtioelva olika papper och utdrag och beslut, lantmäteri och sånt där skitsnack. Det ska bara funka.
Flera av respondenterna uttryckte i frågan om mamman frustration över alla praktiska göromål som belastade henne. Det framgick tydligt i materialet att målet hela tiden var att kvinnan skulle lära sig att klara sig själv, men att hon på vägen behövde stöd och hjälp, i synnerhet med praktiska göromål som just kontakterna ovan. Men även att städa, göra inköp, skruva ihop möbler, hämta post från den gamla bostaden, är några saker som respondenterna nämner.
Sen är det så att mamman ska bli avlastad med praktiska göromål för att kunna ta hand om sina barn, och då menar jag handgripligt.
I samtalen om hjälpen som erbjöds mamman mynnade diskussionen nästan alltid ut i att det handlade om att stärka hennes föräldraförmåga. Respondenterna beskrev överlag att kvinnorna mår dåligt och i och med det har svårt att orka med att ta hand om barnen. De får ingen avlastning, får aldrig tid ifrån barnen. I materialet framkommer vikten av att mamman får möjlighet att läka. En respondent förklarade vikten av återhämtning för kvinnan för att hon skulle kunna arbeta på att återuppta föräldraskapet igen.Om föräldraförmågan väcker bekymmer kan exempelvis boendet göra en orosanmälan, och i de mest extrema fallen har socialtjänsten till och med gått in med ett LVU, i avlastande syfte.
Just i det fallet har vi gjort det i samråd med henne, för hon kände själv att det här håller inte. Så då har vi fått placera barnen tillfälligt, för att hon ska få en chans att återhämta sig och bearbeta det som hon har varit med om.
6.1.5 Pappan
Barnen har två föräldrar, och respondenterna beskriver hur pappan kan väcka mycket blandade känslor hos de utsatta barnen. Vissa av barnen håller inte med om bilden av pappa som våldsutövare, de kan tycka synd om pappa och längta efter honom. Det kan också hända att de idealiserar pappan allt eftersom tiden går utan att de får träffa honom. I intervjuerna talade ett par av respondenterna om hur viktigt det är att i samtal prata om pappan; om våldet, men även om att man inte ska känna skuld över att älska och längta efter pappa.
…det var att våga prata med barnen om det här […] och våga prata om att man ändå älskar sin förälder som slår en.
I samtal om umgänge med pappan ger en respondent uttryck för den här problematiken, att inte alla barn känner på samma sätt för sin våldsutövande pappa.
Ja, det är svårt, jag vet inte vad som är bäst. Många mår ju väldigt bra ändå, alltså en del mår
fruktansvärt dåligt av att ha kontakt med pappa och en del mår bra av det, så det är därför det är så svårt att svara.
Till största del var dock inställningen till umgänge med pappan negativ bland respondenterna. De nämnde att rätten kunde besluta om umgänge trots att barnet inte ville, och att i de fall det förekom umgänge borde detta ske övervakat, tillsammans med en kontaktperson eller umgängesstöd. Dels på grund av det fysiska hotet pappan kan utgöra, men även för att se till att han inte pressade barnen på information om var de bodde eller placerade föremål i barnens väskor eller kläder som var avsedda som hot mot kvinnan.
Hållningen gentemot pappan var relativt enhetlig materialet igenom. Flera respondenter uttryckte stor frustration kring hur han avsades ansvar och att det var kvinnan och barnen som fick sina liv upprivna medan pappan bodde kvar i hemmet och levde sitt liv som vanligt. Det var en allmän åsikt att den som utövade våldet var den som egentligen skulle bort, och detta kunde uttryckas i ganska hårda ordalag.
Att det är de [kvinnan och barnen] som ska sitta och anpassa sig och få hela sina liv begränsade medan en pappa sitter hemma i villan och fortfarande har stängt av kontot för mamman och fixar där och lever sitt liv och låtsas att de är knäppa eller nånting. För så brukar det vara.
”Men jag känner mig ännu mer inlåst, det känns som att varför ska jag och mina barn vara inlåsta och inte få gå till skolan, inte kunna gå ut och hit och dit. Men han får gå ut. Det är han som har gjort fel, jag har inte gjort fel. Varför är jag inlåst?” Det var en klassiker att höra den. Du kan inte säga så mycket. Det är såhär, ja det är som det är.
Det fanns starka känslor gällande den här frågan, och en hel del uppgivenhet eftersom en alternativ lösning vore svårt att få till.