Det andra fokuset för vår studie var de insatser som fanns tillgängliga för barn på skyddat boende. I begreppet insats har vi lagt in allt som hjälper barnet att må bättre, såsom även rutiner och lek. Här talade våra intervjupersoner om både egna erfarenheter, sådant de hört talas om och insatser de skulle vilja fanns att tillgå. Flera respondenter påpekade just de stora skillnaderna mellan boendena och de insatser som erbjöds. Denna del av resultatet är indelat i underkategorierna Rutiner och skolan, Sysselsättning och fysisk aktivitet, Samtal och Annan vuxen.
Inom det här temat rörde sig mycket av samtalen kring mamman, och i synnerhet vikten av avlastning för henne eftersom en insats för mamman i slutändan var en insats för barnen. Dessa insatser och mammans behov av återhämtning redovisas under rubriken Mamman i stycket om barnen ovan.
6.2.1 Rutiner och skolan
Vikten av goda rutiner var ett mycket återkommande ämne i intervjuerna hos alla respondenterna. De talade om vardagsrutiner, som frukost och läggdags. Om rutiner runt förskola/skola och andra aktiviteter, rutiner för att återskapa vardagen hemifrån, förutsägbarhet som inger trygghet. De små barnen mådde bra av att ha samma rutiner som de hade på förskolan. Rutinerna hjälpte barnen att skapa en ”normal” vardag.
Barn mår så bra av rutiner. Jag tänker att man kommer ifrån det vanliga. Det som är vardagen och alla längtar hem, inte alla, men det blir ju väldigt mycket att man längtar hem och man vill tillbaka till sin vardag. Och då är det nog viktigt, tänker jag, att skapa den vardagen så snart som möjligt.
Jag tänker, förutsägbarheten är jätteviktig i kris, för alla är i kris när de kommer till skyddade boenden. Inte bara mamman utan även barnen.
Skolan är en betydande del av barnens rutiner och vardag, och något som samtliga respondenter tog upp. En av dem beskriver hur bra barnen mår av en kontinuerlig skolgång och kallar skolan ett ”må bra-serum”. Någon sa att även om skolgången tidigare varit besvärlig var själva rutinen av att gå dit välgörande. Vi fick höra hur viktigt alla tyckte att det var att barnen snabbt fick börja skolan, men även hur ofta den processen gick trögt och att barnen kunde gå många månader utan skolgång. Det kunde bero på samarbetsproblem kommunerna emellan, på överfulla skolor, på bostadsbrist.
Men i […] kommun har det varit jättesvårt för oss att få in barnen i skolan. Det har varit väldigt, väldigt svårt. Oftast fick vi inte in dem. Det kunde gå flera månader utan att de gick i skolan.
Skolan är ju så mycket mer. Det är fritids, matsalen, det är gympan, musik, raster. Hela den biten är ju så otrolig stor.
En annan aspekt med skolan är kontakten med personalen där, i synnerhet lärare som träffar eleverna dagligen. Ett par respondenter berättade om hur vanligt det var att elever anförtrodde sig åt lärare, som utgör en fast punkt i deras liv och en vuxen de ofta känner att de kan lita på.
Ja, men det gör ju barn i vilken skola som helst. Om du har förtroende för en lärare så pratar ju du med den många gånger. Det är ju ofta till lärare som barn kommer som mår dåligt, för de träffar dem varje, varje dag. Och den här läraren kanske frågar ”Hur mår du i dag?” och såna saker. Så det är inget unikt egentligen.
6.2.2 Sysselsättning och fysisk aktivitet
En annan insats till barnen på boendena som flera respondenter talade om är fysisk aktivitet och annan stimulerande sysselsättning. Några nämnde uttryckligen om vikten av att röra sig, andra sa det mer i termer av att barnen är uttråkade och mest tittar på film, och behöver något att göra. Här talade respondenterna om aktiviteter de hade upplevt själva eller hört talas om på andra ställen, men även sådant de tyckte saknas och de önskade skulle finnas. Eftersom tillgången till insatser varierar enormt mellan boenden ägnade sig de flesta respondenterna här åt jämförelser, och berättade hur mycket bättre barnen mår på de boenden där de får stimulerande sysselsättning. Exempel som nämndes är aktiviteter såsom pyssel, hantverksverkstäder, barnverksamheter, fritidssysselsättning,
uteverksamheter, vikten av att få leka och ha leksaker. Några ställen har barnsamordnare som exempelvis går ut med barnen om dagarna, och vissa större, välkända skyddade boenden har egen barnomsorg. Flera av respondenterna jämförde just med dessa och önskade samma möjligheter för alla barn.
Jag har ju sett en riktigt bra verksamhet. Det är till exempel en kvinnojour i Uppsala som har en verksamhet där barnen kan gå några timmar varje förmiddag. Det är ju liksom drömmen, det är ju otroligt bra.
Jag kan tänka mig att skyddade boenden som Kriscentrum gör saker som idag är det biokväll eller idag är det middag tillsammans eller nånting sånt.
Två respondenter berättade om ett boende där de organiserade fredagsmys, utflykter och sommarlovsaktiviteter. De kunde arrangera egna små ”fotbollsturneringar” där även mammorna deltog. Generellt blev det mycket tydligt hur olika det såg ut på det här området, och även om ingen använde just ordet ”orättvist”, var det den känslan som lyste igenom. Men man kunde också utläsa att många boenden försökte efter bästa förmåga och resurser, att man anordnade barngrupper och annat som lyste upp vardagen.
Många boenden har ju det här att de ändå vill göra nånting nån gång i veckan. Man har det kanske på helger just för att det ska vara lite festligt, lite roligt.
Gällande fritidsaktiviteter utanför boendet förklarade en respondent hur svårt det är att påbörja
någonting med tanke på att familjen inte vet om de blir vara kvar på boendet terminen ut. Hon sa att de eventuellt kunde få till ”typ fotboll eller nån dansgrej”.
6.2.3 Samtal
Den vanligaste insatsen till barnen (och mamman) var samtalsstöd. Här rådde det konsensus hos alla respondenterna om att det bästa är om barnen får samtal både individuellt och i grupp, men att en viss samtalsform kanske passar olika barn bättre. Samtalen beskrevs som en mycket viktig del av barnens återhämtning, och många vurmade just för gruppsamtalen för att de bidrar så mycket till att barnen får känna att de inte är ensamma om sina problem. Just det här att känna att man inte är ensam uttryckte flera respondenter med starka känsloord som ”ögonöppnare”, ”befriande”, ”otroligt läkande”, ”otroligt skönt”. Dessutom kan även de barn som inte själva vill prata lyssna till andra barn, vilket kan leda både till igenkänning och att de får nya insikter. Här finns även en chans att verkligen få prata om våldet.
Gruppsamtal har ju en fördel eftersom man känner igen sig, man är inte ensam i det här. Man är inte ensam i att man har en våldsam pappa kanske. Man är inte ensam i att ha upplevt våld i nära relation eller sett sin mamma nästan dö eller nånting sånt, så det är en fördel. Normalisering utifrån det.
Samtalen kan även ha en preventiv karaktär, där barnet och den vuxna kan prata om rätt och fel, hur ”normala” relationer ser ut och hur man kan lösa konflikter med ord istället för nävar. De kan tala om känslor, hur man uttrycker sig. Och här finns även utrymme för att giltiggöra att våld aldrig är okej, att det är brottsligt och, med en respondents ord, att ”det spelar ingen roll om pappa har förlorat jobbet, han får inte slå mamma ändå”. Samt även att frånta barnet skulden för våldet.
Ja, men det var väl i de här samtalsgrupperna vi hade. ”Det är inte okej att slå barn, man får absolut inte slå barn.” Så kunde man ju få en fråga: ”Om man har gjort något dumt då?”. ”Nej, det spelar ingen roll oavsett vad du har gjort så får man inte slåss.” Ah, men mycket sånt liksom, att det med de här
samtalsstöden som vi har haft, och sen också visa att så här kan jag säga till ett barn att inte göra utan att använda våld.
Alla respondenterna talade positivt om Trappan-modellen, en samtalsmodell utvecklad av Rädda barnen, som sätts in från ungefär fyra år och är en av de mest förekommande insatserna som ges till utsatta barn. Flera av respondenterna var dock noga med att poängtera att det är en allmän
samtalsmodell, och att många av de här barnen behöver mer omfattande psykiatrisk hjälp, som exempelvis traumabehandling hos BUP. De upplevde emellertid överlag mycket läkande resultat av samtalen.
Många barn tycker att Trappan-samtal och Trappan-grupper är ju fantastiska. Det är erfarenheten överlag.
Man såg det här med Trappan-samtal… kan man verkligen se när vissa barn har haft det. […] Jag är ju inte utbildad i Trappan-samtal men ibland kan man känna att ”Alltså, har ni haft Trappan-samtal med honom nu?” ”Ja.” ”Jaha, okej. Bra.”
Däremot uppgav ett par respondenter att inte alla barn svarar så bra på samtal öga mot öga i ett rum. En av dem menar att aktivitet kan vara ett bra sätt att få barn att prata. Hon ger även ett exempel på hur förlösande lek kan vara.
Och jag tror inte på det här samtals…det här sättet med samtal att man sitter två stolar mot varandra och en vuxen, en människa står med ett anteckningsblock och ställer massa frågor. […] Vissa barn behöver leka fram. Vi behöver vara mer flexibla med samtalsstöd och vara mer flexibla efter barnets behov. Vi var i pulkabacken där vi var och lekte med barnen, och så var det ett barn som bara hade varit tyst hur länge som helst, i flera veckor och pratade inte. Sen bara, från ingenstans började han prata i pulkabacken, jag tyckte det var så roligt. Åh bara: ”Ah, min pappa slår min mamma!”
6.2.4 Annan vuxen
Utöver en skyddad adress är den främsta hjälpen för familjerna på dessa boenden tillgången till personal – i de fall denna resurs finns. Andra vuxna som hjälper till med praktiska kontakter, avlastar kvinnan med barnen och sysselsätter dem, ser till att det finns mat i kylskåp, erbjuder samtal, stöttar och finns till hands. Våra respondenter vittnade, som beskrivits ovan, om hur mycket sämre de upplevde att barnen mår som lever tillsammans med sin mamma i en egen lägenhet utan tillgång till någon personal. De vuxna blir trygga punkter för barnen, särskilt när deras mamma inte är
känslomässigt tillgänglig på grund av sitt eget dåliga mående.
Sen finns det andra boenden som har ingenting. De är bara ett skydd. Då är det bara en korridor, där sitter de inlåsta på ett rum.
Man blir ju otroligt viktig som personal. De knyter ju an till en på ett sätt som… ja… som är, ja... Personalen är där för att stötta, och de har tid och möjlighet att verkligen se barnen. Nästan alla respondenter påpekade vikten av andra vuxna som vågar svara på frågor, kan skapa tillit och fungera som förebilder och en normaliserad bild av den vuxna, vare sig det sker genom terapisamtal eller barnverksamhet.
Det handlar jättemycket om det här med relationsskapandet. Man skapar trygghet och relation till en vuxen. Det handlar det jättemycket om.
Man kan dock inte glömma att barnen på de skyddade boendena bär på svåra upplevelser, och några respondenter påpekade också att även om allt stöd är bra, så är det önskvärt att personalen har god förståelse och kunskap om barn som utsatts för våld.
Men då behöver de också vuxna kring sig som kan stötta dem, för om de inte har det så behöver de ju hjälp, och det får de oftast på de flesta skyddade boendena. Om det är ett sånt boende där det finns barnverksamhet, då är det ju vuxna människor som tycker om att jobba med barn och har kunskaper kring barn.
Jag tycker inte att kanske skyddade boenden ska ha psykiatrisk kompetens eftersom man kommer långt med medmänsklighet. Men de behöver i alla fall ha kunskap om vad gör våldet med barn.