Barnens lek och regler

Vi frågar barnen i en intervju (140424) om det är rättvist att alla får vara med och leka? Alla barnen: Jaaa!!

Kan det vara orättvist också? Alla barnen: Näää!

Barn 7: jo, det kan det! Barn 6: ja

Hur tänker du då?

Barn 7: Tänk om, tänk om alla är med och sen tycker ena att den ska inte vara med.

Barn 6: mm, det kan vara orättvist. Att det hoppar ur leken då eller?

Barn 7: nej, jag menar att den som börjar leken inte vill att den ska vara med.

Barn 7 syftar till att någon kan bli utesluten ur leken och att det i sin tur är orättvist. Margareta Öhman (2008) tar i boken Hissad och dissad: om relationsarbete i förskolan, upp barns villkor och regler och menar att barn utvecklar ett antal relationella och etiska överenskommelser när det gäller hur en kamrat ska vara för att få vara med och till exempel leka. Barns regler, om hur man ska ha det tillsammans, är ofta formulerade som förbud: ”Så

34

får man inte göra!” (Öhman 2008, s.178). Det betyder att om ett barn har brutit mot ett förbud eller varit ”dum”, dum i den bemärkelsen retsam eller bråkig, ger det de andra barnen ”rätt” att utesluta barnet. Och detta kan gälla i både pågående lek men även senare. (Öhman 2008, s.178). Barnen i intervjun var också rörande överens om att alla skulle få vara med och leka. I en annan intervju vi gjort med barnen (140505) var det ett barn som varit med om att inte få vara med i leken trots att ”alla ska få vara med” är en regel alla barn vi intervjuat säger sig efterleva och skatta högt.

Får alla vara med och leka på gården?

Barn 10: Nää, igår så fick jag inte vara med på en lek. Okej.

Barn 10: Det var bara för att jag inte kunde några ord.

Var det några speciella ord som man skulle kunna för att vara med i leken? Barn 10: Mmmm.

Vem hade bestämt det?

Barn 10: Det var dom som hade börjat att leka den leken Är det så att den som hittat på leken får bestämma över leken? Barn 10: Nä, jag tycker inte det men det gjorde han.

Öhman talar om att underförstådda etiska överenskommelser finns mellan barn och menar att det kan handla om att den som börjat en lek bestämmer i leken (Öhman 2008, s.178). Ovan håller barnet i denna situation inte med om denna underförstådda regel. Öhman tar upp att barn har olika strategier för att inte låta andra barn vara med och menar att barn kan skapa skäl till varför de avvisar ett annat barn. Detta kan ske genom att exempelvis i stundens ingivelse hitta på regler som utesluter just det barn som vill vara med (Öhman 2008, s.179). I detta fall var det ord som man var tvungen att kunna om man skulle delta i leken och barnet i intervjun blev alltså utesluten då andra barn tog till denna strategi. Öhman menar att barn ibland kan ta till en sådan strategi och att det då väger tyngre än regeln ”alla får vara med” (Öhman 2008, s.180). Barns egna lekar och aktiviteter är ett exempel på att etik och värdefrågor ständigt aktualiseras i barnens egen vardag (Öhman 2008, s.89).

35

4.7 Demokrati

I våra intervjuer med pedagogerna kom det ofta upp att de jobbar i enlighet med rättvisebegreppet men menar att de inte nämner begreppet som sådant. De flesta menar att de snarare använder begreppet demokrati när de pratar i arbetslaget. Pedagog D (140430) uttalar det såhär:

Jag tror man lägger mer fokus på ordet demokrati egentligen, det står ju i läroplanen, vi följer den så att man ska veta vad barnen, att barnen vet att de väljer […]

Samma pedagog säger sedan längre fram i intervjun:

[…] man pratar egentligen om demokrati, man synliggör att de väljer, ibland väljer du och nu valde du den boken eller du valde att spela det spelet men att de blir medvetna om sina val […].

Pedagog C menar (140430):

Inte själva det begreppet rättvisa, det tror jag inte så mycket att man pratar om så jättemycket om. Jag kan tänka att man pratar mycket om demokratibegreppet eller jämlikt eller jämställt mer då […].

Dessa två pedagoger menar att man inte använder ordet rättvisa men att demokrati däremot nämns som begrepp. Den första pedagogen menar att man genom demokrati synliggör barnens val, ”att barnen vet att de väljer”. Katarina Ribaeus har tagit fram ett analysverktyg för att analysera demokratihändelser i vardagen i förskolan. Dessa demokratihändelser delar hon sedan in i fyra delar då den fjärde delen kallas formella demokratihändelser, och beskriver denna som ett exempel på ”pedagogernas olika medvetna och omedvetna strategier för demokratiarbete” (Ribaeus 2014, s.134). Det Ribaeus menar med formella demokratihändelser är att pedagogers förhållningssätt och bemötande har en direkt inverkan på barns demokratiska fostran (Ribaeus 2014, s.134). Pedagog D pratar i situationen ovan om att för barnen synliggöra ”att de väljer”, detta kan ses som en form av medveten strategi för demokratiarbete. Biesta (2006) talar om utbildning för demokrati och delar upp det i tre komponenter. Den första komponenten är kunskapskomponenten ”att undervisa om demokrati och demokratiska processer” (Biesta 2006, s.112). När pedagog D ovan säger: ”att barnen vet att de väljer” kan man tolka detta som en form av undervisning om demokrati, då pedagogen lägger vikt vid att upplysa barnen att de har fått välja. Pedagog D har en vilja och en mening

36

att göra barnet medvetet att det väljer. När vi frågar Pedagog B om hur denne ser på rättvisa blir svaret:

[…] Om det är rättvist får man sin röst hörd (Pedagog B 140429).

Här menar pedagog B att rättvist blir det om man får sin röst hörd. För de pedagoger vi talat med är rättvisa en del av demokratibegreppet. Denna koppling kan man även tolka ovan då pedagog B uttrycker ”man får sin röst hörd”. Åberg och Taguchi menar att vi ska erbjuda barnen tillfälle i vardagen för att uttrycka sina tankar och åsikter och även lyssna på andra som en del i att levadegöra begreppet demokrati (Åberg & Taguchi, 2005, s.65). Öhman tar upp rättviseperspektivet och menar att rättvisa kan uppnås med demokratiska former så som t.ex. genom diskussion. I detta perspektiv ingår vad Öhman kallar demokrati som form och innebär att pedagoger aktivt arbetar med barns inflytande och delaktighet i verksamheten (Öhman 2008, s.83).

37

5. Slutsats och diskussion