4 Resultat och analys
4.4 Barnens möjlighet att bestämma över sin måltid
I läroplanen står det att förskolan ska erbjuda barnen en balanserad dagsrytm och miljö i enlighet med deras ålder och vistelsetid. Såväl omvårdnad som vila och andra aktiviteter ska vägas samman och hållas i jämnvikt (Lpfö 98, reviderad 2010:7). Utifrån detta tolkar vi det som att måltiderna är en del av de dagliga aktiviteterna som ska bedrivas på ett balanserat sätt. Detta handlar bland annat om hur mycket mat barnen ska få för att kunna klara sig under dagen, något som pedagogerna ska förhålla sig till i den dagliga
36
verksamheten och som har att göra med hur mycket barn äter i olika åldrar. Nedan redovisar vi för Helens redogörelse för hur mycket mat barnen får lov att ta under de olika måltiderna.
Helen meddelar att barnen får äta hur mycket de vill under frukostmåltiden, eftersom frukosten anses som den viktigaste måltiden på dagen. Vid lunchen är maten redan fördelad portionsvis. Det kan till exempel vara fem köttbullar och fem potatisar, beroende på hur man beräknar en barnportion, men om det finns något över så får barnen lov att ta mer. Vad gäller mellanmålet så menar Helen att det är bara en komplettering. Barnen ska inte äta sig mätta utan bara äta en liten smörgås för att kunna klara sig tills de går hem. Helen förklarar detta med att det bara är två timmar emellan lunch och mellanmål och om barnen har ätit ordentligt vid middagen så blir de inte så hungriga vid mellanmålet. Utöver detta uppger Helen att barnen har stora möjligheter att bestämma över sin mattallrik.
Ja, det får de väl, tycker jag. Det finns de som inte vill smaka på grönsakerna, och då får man inte tvinga dem, tycker jag. De får själva bedöma det lite, sen, ibland så säger de att jag inte vill ha ärter, jag vill inte ha sås, då kanske man kan lägga en lite droppe sås där ute på kanten så att de kan doppa köttet eller köttbullen däri, eller potatisen, och bara smaka. Om man bara får de att just smaka så kanske de tycker det är fantastiskt gott. Det kan ju vara sådant som är något nytt också. Något sådant som ser konstigt ut, som de inte vill ha, oftast så är det sådana köttgrytor och sådant, när det är ihopblandat. Öh // kött och grönsaker och sås blandat, då vill de inte ha det. De vill ha det mer var för sig. Det är många som inte vill äta det. Då blir man glad när de väl smakar. (Helen)
Ovanstående citat tolkar vi som att pedagogerna strävar efter att barnen äter varierat men att det inte är något tvång för dem att göra det. Pedagogerna har enligt läroplanen (Lpfö 98, reviderad 2010) uppdraget att lägga vikten vid barnens hälsa och välbefinnande. Vi tolkar utifrån citatet att det kan vara svårt för pedagogerna att hitta balansen mellan barnens frihet, mellan att få välja den mat som de vill ha och uppdraget som de måste hålla sig till.
Vi tar nu upp två lunchsituationer vid två olika tillfällen för att ytterligare betona det som Helen har talat om. Här följer den första situationen:
37
Videoobservation på Vitsippan 2012-05-03
Kerstin (pedagogen): ”Ska jag hälla upp till dig?” Hon visar en skål med majs i för Julias (2) medan han sitter och gråter. Hon vänder sig till Frida (5) och frågar: ”Vill du ha mjölk Frida?” Flickan nickar. Sedan frågar hon Julias: ”Vill du ha mjölk Julias?” Han rycker upp axlarna. Kerstin: ”Nej?” Julias sitter och biter på sin snuttefilt men svarar inte. Pedagogen låter mjölken stå kvar. Hon tar fram risskålen och lägger lite ris på Julias tallrik medan hon säger: ”Du kan säga till vad du vill ha sen, ska du det?” Julias säger inget. Hon frågar vidare: ”Ska du ta lite majs?” Han säger inget. ”Ja, du kan ta lite”, säger hon uppmuntrande och lägger majs på hans tallrik. ”Vill du ha bönor?” Julias svarar inte men skakar på huvudet. Då säger hon: ”Ja, du kan ta lite. Vill du ha kött, Julias?” Pedagogen får inget svar från Julias men lägger ändå lite gryta med kött och grönsaker i på hans tallrik. Hon tar fram salladskålen och bjuder på de andra barnen men ingen vill ha. ”Vill du ha sallad Julias?” Han svarar inte men pedagogen lägger ändå lite sallad på hans tallrik. Frida frågar pedagogen: ”Gillar han sallad?” Hon svarar: ”Ja, det gillar han. Ska jag ta lite kött till dig också Julias?” Julias börjar gråta och försöker att säga något medan pedagogen fortsätter med att fråga: ”Vill du ha sked att äta med?” Julias: ”Nähh!” Kerstin: ”Nej, du får låta det vara. Låt det var om du inte vill ha”. Hon svarar med en lugn betoning och säger: ”Ska du ha en mindre sked? Jag hämtar en sked till dig”. Julias får en mindre sked och börjar äta sin mat. När Julias får påfyllning på sin tallrik för den tredje gången gnäller han och gråter. Kerstin: ”Vad är det du saknar?” Julias: ”Jag vill inte ha köttet”. Kerstin: ”Då plockar vi bort köttet. Du äter där, så samlar vi ihop köttet på den andra sidan. Magen blir glad om den får lite av varje. Pedagogen tillägger: ”Då mår man bra att äta lite av varje”.
I denna situation uppmärksammar vi att pedagogen försöker få Julias att äta middag men att hon inte hindrar honom från att gråta och vara ledsen. Pedagogens förhållningssätt mot Julias påminner om Johannesen och Sandvik (2009) definiering av begreppet inflytande. Enligt författarna kan inflytande handla om att barnen får rätt till att gråta vad det än beror på. Vi ser även att Julias inflytande kommer i konflikt med pedagogens tolkning av hans agerande och att detta sker när Julias håller tystnad och inte kommer med några kommentarer. Då är det pedagogen som tar initiativet och bjuder Julias på mat från de olika skålarna. Julias får ändå utöva inflytande över sin
38
måltid under två tillfällen när han väljer bort mjölken och väljer bönor. Johannesen och Sandvik (2009:31) understryker att barns deltagande inte ska låsas vid att barn är närvarande utan att deras uttryck ska påverka de situationer som de befinner sig i. I slutet av filmen ser vi att pedagogen tar Julias nekande till köttet på allvar och ger honom möjligheten att ändra sig och välja bort köttet när han inte längre vill ha det. Johannesen och Sandvik (2009) menar att om barnet ska få inflytande måste de få ändra sig när de har gjort ett val. Författarna påpekar vidare att om barn ska få möjlighet att bli delaktiga och få inflytande över den egna situationen måste pedagogen förstå och ta det barnet uttrycker på allvar (Johannesen & Sandvik, 2009).
Nu tar vi upp en del av en annan lunchsituation som visar hur mycket barnen får lov
att fylla på sin mattallrik.
Videoobservation på Vitsippan 2012-06-07
Pedagogen: ”Vill du ha något mer att dricka Anthony?” Anthony (5): ”Nej, jag vill ha mer mat”. Pedagogen: ”Vill du ha mera mat, ok ta lite till, där är lite kvar. Då kan du ta det sista”. Emma (4) protesterar: ”Han tar allt!” Pedagogen: ”Ok, du får ta hälften, Emma vill också ha lite, eller vi gör så här, om du delar upp det så tar du lite till dig och lite till Emma”. Pedagogen räcker fram Emmas tallrik till Anthony. Anthony delar upp spagetti, ger hälften till Emma och tar resten själv. Pedagogen: ”Du Johan, vill du ha ketchup?” Johan (5) svarar inte. Anthony tar upp ketchupflaskan istället och pressar den ovanpå sin tallrik. Då hörs det ett ljud som tyder på att det inte är mycket ketchup kvar i flaskan. Pedagogen säger: ”Ta inte för mycket Anthony, det räcker”. Pedagogen tar flaskan från Anthony och säger: ”Du behöver inte stänga den så får Johan så länge”.
Situationen ovan visar att barnen är delaktiga och självständiga vid sin måltid. Pedagogen respekterar Anthonys vilja att få mer mat samtidigt som hon ser till att både Anthony och Emma får lika mycket mat. Det är pedagogen som styr här och avgör hur maten ska fördelas. Pedagogens förhållningssätt kan kopplas till Westlund (2011:171), som framhäver att när pedagogerna styr situationerna på ett medvetet sätt kan detta bli ett sätt att öka allas barn möjligheter till inflytande. Vi ser vidare att pedagogen bjuder in Anthony att ta ansvar och dela pastan som ligger kvar i skålen rättvist mellan sig och Emma. Detta kan jämföras med det Åberg och Taguchi (2009:65) tar upp i sin bok om
39
att vuxna, för att barn ska kunna tillägna sig ett demokratiskt förhållningssätt, måste erbjuda barnen möjlighet att vara delaktiga och ta ansvar både för både sig själva och för varandra. Det framgår dock tydligt i filmsekvensen att pedagogen sätter gränser för ketchupmängden som Anthony pressar ut på sin tallrik. Vår tolkning är att pedagogen gör detta för att ketchupen i flaskan ska räcka till alla.
Elena på Blåklockan berättar att om man har jobbat länge med barnen, så känner man barnen väl och kan då bedöma vad barnen kan och bör äta. Hon berättar att man kan uppmana ett barn att äta upp maten på sin tallrik men att det är inte är något tvång för barnet att göra det. Att pedagogerna begränsar mängden mat som ett barn ska äta menar Elena kan bero på att barnet har viktproblem. Om barnet däremot är väldigt smalt och föräldrarna gärna vill att det ska äta mer, tillåts detta. Hon berättar vidare att middagen är den viktigaste måltiden och att det är därför de har begränsningar vad gäller hur mycket bröd barnen får äta vid andra måltider.
Så om du liksom inte äter någon middag eller äter dåligt vid middagen så får du inte äta hur mycket bröd som helst till lunch eller till mellanmål. Det är klart att de får mat och så men vi begränsar det lite, så att de liksom inte äter fem mackor och ingen middag, för det är ju ett mellanmål, man ska ju inte leva på bara bröd liksom. (Elena)
Det som pedagogen tar upp kan kopplas till Ehns och Löfgrens (citerad i Arnér, 2009:51) forskning om att traditionen fortfarande har en styrande inverkan i förskolan. Ehn och Löfgren påpekar att pedagogerna i förskolan fungerar som kulturbärare som upprätthåller förutfattade föreställningar om hur livet i förskolan ska levas. Markström hävdar till och med att ”förskolan ser till att bevara föreställningar om hur barnen ska vara och vad de ska tillåtas” (2005, citerad i Arnér, 2009:51).
Elena anser dessutom att det är hennes ansvar att se till att alla barn får i sig mat under dagen. Hon menar att detta ingår i hennes uppdrag.
Det måste jag ju hålla i huvudet att har han inte ätit något till frukost då måste jag försöka se till att han får i sig lite mer till middag eller mellanmål. Det måste jag ju göra. (Elena)
Av intervjun framkommer att Elena på Blåklockan har samma inställning som Helen på Vitsippan om att barnen ska få bestämma över vad de ska äta och välja för mat. Hon har
40
samma åsikter som Helen om att man gärna kan uppmana barnen att provsmaka det som de väljer bort. Här följer ett litet utdrag ur intervjun med Elena:
Ja, det får de välja. Ofta får vi två eller tre sorters grönsaker och då har vi barn som inte tycker om ärter och som hellre väljer morötter och det får de ju. Om någon vill ha av alla skålarna, grönsaker från alla skålarna, men vi… Åh! Asså vi säger inte att du måste, men man kan ju säga till, kanske är du inte så glad för grönsaker, men du kan väl smaka, du kan väl försöka. Ibland så gör de det, ibland så gör de det inte. Å gör de det inte så tjatar jag inte om det, men jag kan påminna lite om att de kanske kan försöka. (Elena)
Enligt Samuelsson och Sheridan (2008:38) får barn den första erfarenheten av demokratiska värden genom att de själva får bestämma vad det vill äta.
Elena berättar dessutom att de i arbetslaget försöker få barnen att äta lite av olika sorters av mat. Hon berättar:
Man kan väl säga att man kanske bör ha lite kött, lite potatis, lite grönsaker, det kan man ju säga. Om det är någon som säger, kan jag få mer, om det är någonting som man tycker väldigt mycket om, då kan jag säga, ja, kan du inte äta lite mer av det på tallriken först, om det är till exempel köttbullar, som de flesta barnen tycker mycket om, så är det någon som äter alla fyra köttbullarna med en gång, då kan jag liksom säga till den, ja, du kan väl äta lite mer av det andra först, sen kan du få fler köttbullar. Så det inte bara blir att de liksom vräker i sig 15 köttbullar. (Elena)
Genom dessa citat syns det tydligt att pedagogerna är benägna att uppmana barnen att variera kosten. Pedagogerna sätter dessutom gränser och villkor för barnens val av mat. Enligt Westlund (2011:171) äger barnens inflytande rum inom den ram som pedagogerna redan har bestämt. Följande situation, som äger rum under ett mellanmål på Blåklockan, visar hur mycket barnen får bestämma över det de ska äta.
41
Videoobservation på Blåklockan 2012-06-08
Vid ett matbord sitter en pedagog tillsammans med tre barn. Pedagogen räcker fram en korg med bröd i och tilltalar Adrian (4): ”Vill du ha en macka, en sån macka?” Adrian nickar och tar en smörgås ur korgen. Pedagogen skickar fram smöret: ”Här kommer smöret”. Sedan lyfter han upp en kanna med nyponsoppa i som han bjuder barnen på genom att säga: ”Nyponsoppa?” Felicia (5) håller då handen ovanpå sitt glas och säger: ”Nej, tack”. Pedagogen frågar Adrian: ”Nyponsoppa?” Adrian ”Nej, inte smör heller”. Jonathan (1,5), som har ätit färdigt sin rullade smörgås, pekar på korgen med brödet i och säger: ”Macka!” Pedagogen: ”Vill du ha mer macka? En sån här macka?” Jonathan nickar instämmande. Pedagogen tar en skiva bröd och lägger den på bordet bredvid Jonathan och säger: ”Du kan ha den tills du har ätit färdigt, sen brer vi den med smör”. Jonathan tar upp brödskivan och börjar rulla den själv. Pedagogen säger, medan han uppmärksammar hur Jonathan gör: ”Eller vill du inte ha något smör på? Ska du ha den utan smör?” Jonathan fortsätter med att tugga på sin smörgås. En stund senare ropar Jonathan: ”En macka”. Pedagogen: ”Du har mer här Jonathan, du får mer sen när du har ätit upp den”. Jonathan ser inte nöjd ut och gnäller. Pedagogen: ”Jo, här, ska vi rulla den till dig? Den har rullat upp sig”. Jonathan tar upp smörgåsen och tuggar på den. Adrian: ”Kan jag få en korv?” Pedagogen tar upp tallriken, ställer den framför Adrian och lägger upp en skiva skinka till honom. Adrian böjer sig framåt och säger: ”Jag vill ta själv”. Då ger pedagogen honom gaffeln. Jonathan ropar igen: ”Macka!” Då får han en halv smörgås med smör på av pedagogen. När Jonathan har ätit färdigt sin smörgås ropar han: ”En macka!” Pedagogen tittar i korgen och säger: ”Macka? Det finns bara knäckebröd, vill du ha det?” Jonathan skakar på huvudet och ropar igen: ”Macka!” Sedan tittar han och pekar bort på det andra bordet. Pedagogen: ”Nej, men brödet är slut, du får gärna knäckebröd om du vill”. Adrian ropar: ”Korv, korv!” Pedagogen räcker tallriken fram till honom, och Adrian tar den sista skinkskivan som finns kvar. Jonathan ropar: ”Korv, ost, skinka!” Pedagogen: ”Skinka? Eller vill du ha ost?” Jonathan nickar instämmande, tar ostbiten, böjer sig fram efter brödkorgen och säger: ”Knäcke”. Pedagogen ”Ska du ha knäckebröd?” Jonathan hinner före pedagogen och tar själv ta knäckebröd. I slutet av mellanmålet ropar Adrian efter mjukbröd: ”Ett till bröd!” Pedagogen: ”Det finns inte fler bröd, du får kolla på det andra bordet om det finns fler, men det tror
42
jag inte, det är nog slut”. Adrian går till det andra bordet. Pedagogen som sitter där säger: ”Inget bröd Adrian, det finns knäckemacka, vill du ha det?” Adrian nickar instämmande.
Det framgår i början av filmsekvensen att barnen får välja vilken mat som de vill ha samtidigt som pedagogen lyssnar på vad de är intresserade av att äta och respekterar deras val. Detta stämmer väl överens med vad Åberg och Taguchi (2009:64) säger. De menar att en pedagogisk verksamhet som vilar på demokratiska principer kräver engagerade pedagoger, som lyssnar till och respekterar barnens åsikter och tankar, som lyssnar på vad barnen behöver och vad de är intresserade av. Samuelsson och Sheridan (2008:38) framhåller att en förutsättning för att barn ska kunna fostras till demokratiska individer är att deras åsikter respekteras och att de kan påverka den egna situationen. I filmsekvensen ovan framgår att pedagogen bemöter Jonathan med öppenhet i ett försök att tolka det som Jonathan förmedlar med sin kropp när han tar upp smörgåsen och börjar rulla den. Pedagogens förhållningssätt gentemot Jonathan påminner om det som Arnér (2009:51) poängterar, att om att en pedagog inte har en förutfattad bild av hur en situation kan utvecklas ges barnet större möjlighet att få inflytande över sin egen situation. Enligt Johanessen och Sandvik (2009:42) måste pedagogerna, för att barnen ska få möjlighet att vara delaktiga, våga ta in det som barnen förmedlar såväl genom sina verbala uttryck som genom sina kroppsliga uttryck. I nämnda filmsekvens ser vi hur pedagogen dels tillåter barnen att ta initiativet och försöka klara sig på egen hand under mellanmålet, dels ger försöker ge dem stöd.
Detta kan kopplas till Montessori, som menar att pedagogen måste stödja barnen så att de upptäcker sina egna förmågor och kan använda sig av dem. Detta kan i sin tur bidra till att barnen utvecklas till självständiga individer (Bergstedt & Herbert, 2011:183–184). Vidare framgår det i filmsekvensen att både Jonathan och Adrian ropar efter mer mjukt bröd men att pedagogen inte uppfyller deras önskemål eftersom det är slut på denna sorts bröd. Enligt Samuelsson och Sheridan (2008:38) kan små barn inte alltid få välja, och Johanessen och Sandvik (2009:31) hävdar att delaktighet och inflytande inte handlar om att få sin vilja igenom.
Slutsatsen som vi drar utifrån detta temaavsnitt är att barnen på båda förskolorna får välja fritt vad de vill äta men att pedagogerna ändå är benägna att uppmana dem att äta
43
varierat. Detta gör de för barnens hälsa och välbefinnande. Utifrån videoobservationerna på både Vitsippan och Blåklockan visar det sig att barnen blir lyssnade på och att det tas hänsyn till och visas respekt för deras uttryck och åsikter angående matval. Detta möjliggör för barnen att få inflytande över sin måltid. Dock begränsas barnens inflytande att själva välja vilken mängd mat de vill äta av de ramar som bestäms av pedagogerna. Till exempel begränsar pedagogerna på Blåklockan mängden bröd som barnen tillåts att äta.