Betydelsen av miljöns utformning barnens möjlighet att vara delaktiga och utöva inflytande under måltiden

Intervjuerna visar att barnen på båda förskolorna har möjlighet att själva välja sina sittplatser under frukosten och mellanmålen. Helen på Vitsippan menar att detta är bra, eftersom barnen då kan välja fritt var de ska sitta. De kan välja vem de vill sitta bredvid och i vilket rum de vill sitta och äta. Detta kan ha betydelse för deras delaktighet, eftersom barn, enligt Johannessen och Sandvik, kan få inflytande genom att själva välja sina platser vid matbordet.

Under middagen får inte barnen, vare sig på Vitsippan eller Blåklockan, i samma utsträckning välja var de vill sitta utan har mer fasta och bestämda platser. Att barnen har bestämda platser vid middagen beror enligt Helen på Vitsippan på att pedagogerna lätt ska kunna överblicka läget, se till så att alla barn är på plats och vara säkra på att barnen som har matallergi får rätt mat. Helen menar dessutom att för vissa barn är det tryggt att ha samma plats. Hon förklarar detta med att dessa barn behöver tryggheten av en fast plats. Denna synpunkt stämmer överens med Brodin och Hylander (2007:45), som anser att för vissa barn är det viktigt att sitta på samma plats. Författarna menar att detta får barnen att känna sig säkra på var de ska sitta och ger dem en känsla av trygghet. Helen säger:

En del går och sätter sig där de brukar sitta, på de platser som de kallar sina egna och som de vill ha till middagen. Då väljer de att sitta där även vid mellanmålen och vid frukosten, de går dit och sätter sig. De tycker att det är deras platser, och är det någon annan som satt sig där, så säger de ”det e min plats, där vill jag sitta”

44

(pedagogen härmade en barnröst) Asså, det kan vara så (småskratt). Å en del bryr sig inte om var de sitter, de kan sitta och äta på vilken stol som helst. (Helen)

Utifrån ovanstående citat tolkar vi det som att barnen genom att hålla sig till en bestämd sittplats upplever att de har kontroll och skapar ordning på sin plats, vilket kan jämföras med Brodin och Hylander (2007:45), som hävdar att barnen i förskolan behöver tillägna sig en rytm som passar dem under dagen för att kunna få ordning på tid och rum.

Helen berättar också att pedagogerna inte har fasta platser utan roterar runt och sätter sig vid olika bord på grund av att det alltid är någon pedagog som ska gå på lunch. Vad gäller frågan om organiseringen av matbordet vid de olika måltiderna svarar Helen att stämningen är mycket lugnare under frukosten och mellanmålen, eftersom alla barn inte äter på en gång utan i omgångar. Det är alltså inte så många som äter åt gången. Hon nämner också att anledningen till att lunchen inte serveras som buffé, som vid mellanmålen och frukosten, är att maten måste hållas varm så att det inte blir bakterier. Helen berättar:

När det är lunch, det blir ju inte buffé som när det är mellanmål och frukost då de tar alldeles själva, när det är lunch så fungerar det ju inte att de kommer och äter när de vill eftersom maten inte kan hållas varm. Den får heller inte hållas varm hur länge som helst. Så alla måste äta på en gång. Man får inte lov att hålla maten varm hur länge som helst. Då blir det bakterier. Det har med sådana saker att göra också. (Helen)

Ovan anger pedagogen anledningen till varför lunchen inte kan serveras som buffé, och det verkar som om pedagogerna måste ta vissa beslut för att verksamheten ska fungera för barnens bästa.

I den följande filmsekvensen beskriver vi hur miljön har organiserats under en lunchmåltid på Vitsippan:

Videoobservation på Vitsippan 2012-06-07

Vid en lunchsituation sätter barnen sig vid fem bord som är placerade i två rum. Två av dessa bord kallas för ”klara själv borden”. Vid dessa bord får de äldsta barnen som är mellan 5 och 6 år sitta och äta själv. Vid det ena ”klara själv- bordet” sitter sex barn helt själva och klarar sig på egen hand. Barnen hjälps åt

45

med att skicka runt eller räcka fram de olika matskålarna till varandra. De tar själva pasta, köttfärssås, majs eller skivade gurkor ur skålarna, pressar ketchup på sina tallrikar samt häller mjölk eller vatten i sina glas. Barnen bestämmer själva vilken sorts mat de vill ha på sina tallrikar och hur mycket de vill ta ur matskålarna.

Nedan redovisar vi hur kommunikationen vid detta bord går till:

Ninni (5) skickar fram en skål med köttfärssås i. Ninni: ”Här kommer

soppan!”. Tina (5): ”Det är ingen soppa, det är köttfärssås”. Ninni räcker över en skål med pasta till Myra (5) som sitter bredvid, tar ketchupflaskan och pressar ut

innehållet på sin tallrik. Sedan säger Ninni till Ivan (5): ”Kan du skicka

majsen?” Ivan räcker fram majsskålen till Ninni. Myra småpratar med Tina, fyller sin tallrik med pasta och lämnar sedan skålen tillbaka till Ninni. Tina: ”Jag har inte fått något”. Ninni skickar fram pastaskålen till henne och säger efteråt: ”Jag tycker aldrig om majs.

I filmsekvensen ser vi att barnen hjälper varandra mycket vid matbordet. Vissa barn är vana vid att öppna ketchupflaskan, lyfta matskålen och hälla upp mjölk, medan andra inte är det. Om någon som inte klarar av att göra något, som till exempel att öppna ketchupflaskan, så ber de varandra om hjälp. Detta kan kopplas till Läroplanen Lpfö 98 (reviderad 2010:12), där det står att barnen ska få delta i olika former av samarbete och få ta ansvar både för sig själva och för samvaron i barngruppen. Detta gör att de lär sig att handla demokratiskt.

Barnen i denna situation är mycket aktiva i diskussion och handling. De säger till varandra vad de vill ha och vad som saknas på deras tallrikar. Detta kan relateras till Valsiner (1987, citerad i Lindahl, 1998:48), som hävdar att barn agerar olika beroende på vad miljön/omgivningen erbjuder för möjligheter. Vallberg Roth (2002:149) menar att måltiden i förskolan är ett huvudmoment som fungerar både för samtal och som träning i att lära sig äta på ett bra sätt.

I den här filmen ser vi att pedagogerna har format miljön på ett sätt som möjliggör för barnen att vara delaktiga och självständiga. Detta följer Samuelsson och Sheridan (2006:94), som understryker att förskolans fysiska utformning av miljön ska kunna ge barnen tillfällen till samtal och social samvaro. De menar också att måltiden blir ett

46

tillfälle där barnen lär sig olika färdigheter och skaffar sig förståelse för olika saker. Att pedagogerna har organiserat miljön på det här viset kan också bero på att de ser barnen som kompetenta. Pedagogernas synsätt kan knytas an till Johannessen och Sandvik (2009:26) som tar upp betydelsen av att se barn som kompetenta.Författarna menar att ett sådant synsätt kan medverka till att lämna över alltför stort ansvar till barnen med hänvisning till att de kan och vill samt möjliggör barnens delaktighet och inflytande. Enligt Åberg och Taguchi (2009:64) måste pedagogerna för att barn ska fostras till demokratiska individer visa tillit till barnens egna förmågor och våga ge dem ansvar. Elena på Blåklockan anger att alla barnen på förskolan får välja var de vill sitta under frukosten och mellanmålen, med undantag för de minsta barnen som alltid får sitta på sina bestämda platser. Anledningen till detta är att de minsta barnen har tripptrappstolar som måste stå på samma plats. Elena berättar dessutom att det är lite mer organiserat under lunchen och att barnen då har mer fasta platser. Skälet till detta är att pedagogerna inte vill placera de stora och små barnen vid samma matbord, vilket kan sägas vara i enlighet med Samuelsson och Sheridan (2008:94), som betonar att miljön ska användas och förändras på ett flexibelt sätt. Elena berättar:

Det är ju lite organiserat att man har placerat barnen för att man inte ska få alla små på ett bord eller alla stora på ett bord. Asså måste man ha organiserat och tänkt igenom vilket barn som sitter tillsammans med vilka vuxna och lite så här, så att man inte har bara vissa små på ett bord för då klarar inte den vuxne att liksom hantera det för du kan inte se allt liksom, kanske du måste ha någon stor och någon liten, lite blandat. Så att du kan hjälpa de små medan de stora, inom citattecken, kan klara sig själv ett tag, så att det är lite sådant vi har organiserat det. (Elena)

Pedagogerna verkar ha sina strategier om hur de ska placera barnen vid matborden för att kunna överblicka läget och hinna med att hjälpa de minsta barnen som är i behov av hjälp. Taguchi och Åberg (2009:69) menar att det är vuxna som styr och att det därför är nödvändig att vuxna gör detta med ansvar och är medvetna om vad och hur de gör och alltid med barnen i fokus.

Elena talar om att pedagogerna på förskolan för det mesta har fasta platser och att det är för att barnen ska känna sig trygga av att sitta tillsammans med samma pedagog vid måltiderna.

47

Vi vuxna har i stort sett fasta platser om man säger så, men vi kan byta under året så att jag går till ett annat bord, men då sitter jag nästan alltid vid det bordet liksom så att barnet har trygghet av detta, om man nu säger ”Elenas bord” så kan de välja om de vill sitta hos mig eller hos någon annan vid frukosten eller mellanmålen. (Elena)

Utifrån ovanstående citat upplever vi det som att pedagogerna tar hänsyn till barnens behov av trygghetskänsla när de organiserar miljön. Taguchi och Åberg (2009:33) poängterar att pedagogerna måste utgå från barnens behov. Detta ger barnen möjlighet att vara delaktiga och påverka sin egen miljö. Även Montessori (citerad i Bergstedt & Herbert, 2011:183–184) påpekar att miljön ska vara anpassad till barnens behov. Enligt Daniel Sterns teori behöver vissa barn hela tiden sitta bredvid samma pedagog. Han menar att detta hjälper barnen att få en inre struktur och att det stärker deras känsla av sammanhang (Brodin & Hylander 2007:109).

Elena upplever att situationen vid måltiderna kan vara rörig ibland och att det ibland kan bli mycket spring för den vuxne. Hon menar att detta beror på att maten ställs fram på en vagn och att det är pedagogerna som får ta upp det. Hon förklarar:

Hmm… sen det här att maten kommer in på en vagn så att vissa saker som står på vagnen jag menar till exempel vid frukosten så tar vi upp av hygieniska skäl, så tar man ju smör ifrån ett paket till en tallrik som man ställer på bordet tillsammans med knivar. Tar smöret slut så måste man ju gå till vagnen igen och hämta mer smör. Så det kan det blir lite spring ibland tyvärr men det är lite för att man inte ska kasta för mycket saker att inte ta upp för mycket grejer i taget. (Elena)

Ovanstående citat kopplar vi till filmsekvensen som visar en lunch som äger rum på Blåklockan:

Videoobservation på Blåklockan 2012-04-23

En pedagog kommer in med matvagnen i allrummet och ställer den mitt i rummet. Andra pedagoger kommer fram till matvagnen och hjälper till med att dela ut skålar med grönsaker och skålar med sås i till varje bord. En av pedagogerna kommer senare fram till matvagnen med två tallrikar i handen, tar en bit panerad fisk i taget ur matkantinen och lägger det på tallriken. Sedan återvänder hon till matbordet där hon sitter tillsammans med sex barn och lämnar tallrikarna till de

48

två barnen som hon hämtar till. Pedagogen fortsätter med att plocka fram fisk till de övriga barnen som sitter vid hennes bord. En stund senare ber en flicka om att få mer fisk. Pedagogen går till matvagnen igen och hämtar en bit fisk till flickan.

Av citatet och filmsekvensen tolkar vi det som att pedagogerna av praktiska skäl ställer fram det mesta på bordet, men det här sättet att organisera miljön begränsar barnens delaktighet att själva få ta maten. Det verkar som om det är den vuxne som styr hur matbordet ska utformas utifrån sitt perspektiv. Detta strider mot Fröbel, som förespråkar ”att barn skulle få möjligheter att hjälpa till och delta i vuxnas sysslor och få känna sig delaktiga i de vuxnas liv” (Westlund 2011: s.14). Arnér (2009:68) menar att barn får inflytande över sin vardag genom att pedagogen ser både sig själv och barnen som lika delaktiga i de handlingar som pågår i verksamheten.

Vår slutsats vad gäller detta temaavsnitt är att barnen på båda förskolorna, med undantag för de minsta barnen på Blåklockan, får inflytande genom att de ges möjligheten att välja sina sittplatser under två olika måltidstillfällen om dagen. Videoobservationerna på Vitsippan visar att pedagogerna formar miljön på ett sätt som ger barnen stort utrymme att vara delaktiga och självständiga, att ta ansvar för sig själva och för andra samt att få inflytande över sin situation. Pedagogerna på Blåklockan organiserar medvetet barnens sittplatser för att underlätta för sig själva att hjälpa de yngsta barnen vid matbordet. Dessutom organiserar pedagogerna miljön på ett sätt som tillfredsställer barnens behov av att sitta med samma pedagog vid matbordet för att de ska kunna känna sig trygga. Den form av miljöorganisering som pedagogerna på Blåklockan använder, där maten ställs på vagnen och där det endast är pedagogerna som ställer fram mat på matborden, begränsar barnens möjlighet att delta i de vuxnas sysslor. Här kan vi slutligen tolka det som att det är pedagogernas syn på barnen som avgör hur miljön ska utformas.