Med barnet i fokus

Ett annat tema som framkom i intervjuerna var vikten av att barnet ska vara i fokus under utredningsprocessen, att utredningen görs för det enskilda barnet. Under intervjuerna berättade socialsekreterarna om att det är viktigt att kunna anpassa samtalen utifrån barnets ålder, mognad

och förmågor. Alla socialsekreterare uppgav att barnsamtal genomförs för att barn har rätt och ska ges möjligheten att framföra sin röst och få komma till tals. Barnavårdsutredningarna är för barnets skull och för barnets bästa, det är med andra ord barnet som ska vara i fokus under hela utredningsprocessen. Lilian berättar att när ett barn ska komma på utredande samtal erbjuds barnet att få vara med och bestämma platsen för samtalet, vilken tid det ska hållas samt om barnet vill ha med sig någon på samtalet. Flera socialsekreterare berättar att det är viktigt att göra barnet delaktigt, att barnet får komma till tals och att vara tydlig när de samtalar med barnet. Olivia förklarade att det är viktigt att förklara för barnet och exempelvis berätta att hon kommer att lyssna och ta det barnet säger på allvar. Det handlar om att barnet ska känna sig hörd och att socialsekreterarna finns där för att hjälpa till. Annika berättade att barn berättar vad de klarar av och vill, socialsekreterare som samtalar med barn i barnavårdsutredningar behöver ta det i beaktande och inte pressa barnen till att säga något. Det är viktigt att barnen får äga sin egen berättelse och att det är deras sanning.

Socialsekreterarna berättade även om vikten att vara förberedd inför ett barnsamtal. De behöver vara förberedda på vilket barn de ska möta, läsa på om vad samtalet ska handla om, vilken ålder barnet har, om barnet har någon funktionsvariation eller om barnet har någon diagnos. Socialsekreteraren behöver således vara förberedd för att kunna anpassa samtalet utifrån barnets förutsättningar. Anpassningarna som socialsekreterarna berättade om kunde handla om användning av hjälpmedel i samtalen, språkliga anpassningar i kommunikationen eller genom att justera tiden för samtalet för att det passar barnets behov bättre. Att kunna anpassa språket och samtalen efter det enskilda barnet var en viktig och återkommande del som socialsekreterarna nämnde som en viktig kompetens i barnsamtal. Detta kan även handla om att kunna anpassa språket genom att inte använda för svåra ord beroende på barnets ålder, mognad och eventuell funktionsvariation eller diagnos. En fråga som ställdes i intervjuerna var: Anpassas samtalen utifrån barnets ålder, mognad, funktionsvariation eller diagnoser?

… vad kan jag förvänta mig om min kunskap om barns utveckling och det barnet berättar? Frågan måste anpassas utifrån barnets ålder, man kan ju ställa en fråga men man kan ställa den på otroligt många sätt och det tänker jag är min uppgift, att se till att frågan är förståelig för barnet om jag vet att jag träffar ett barn. För vi träffar många av de barnen, tänker jag, som också har en diagnos eller en funktionsvariation liksom och då behöver jag också tänka på vad jag vet om till exempel ADHD. Jag kan ju inte ha ett samtal på kanske en timme eller 45 minuter. Jag kanske får träffa det här barnet 20 minuter. (Annika)

Enligt Annika kan samtalstiden förkortas om barnets funktionsvariation eller diagnos innebär att barnet är i behov av det. Hon nämner även vikten av att reflektera innan samtalet om sina förkunskaper för att möjliggöra ett bra samtalsklimat för barnet. Lilian menade att det inte finns något generellt sätt att ställa frågor som fungerar på alla barn, hon anpassar sig därför efter barnet hon möter. Det behövs förberedelse på att barn kan ha diagnoser. I de samtal där barn saknar verbal förmåga på grund av ålder beskrev socialsekreterarna hur de observerade barnets kroppsspråk och samspel med föräldern för att säkerställa att barnet ändå hördes utifrån förutsättningarna.

Enligt Øvreeide (2010) kan barnperspektivet betraktas både utifrån den allmänna synen på barnets bästa och genom att betrakta barn som egna individer. Rollen som utredande socialsekreterare innebär att ta hänsyn till båda dessa perspektiv då arbetet innebär att kunna fatta beslut och göra bedömningar med barnet i fokus. När den vuxne antar ett barnperspektiv behöver denne försöka sätta sig i barnets eget perspektiv för att bilda sig en förståelse (Sommer

& Pramling Samuelsson, 2011). Samtliga socialsekreterare framförde i intervjun att syftet med att samtala med barn under en barnavårdsutredning är för att barn ska komma till tals. Socialsekreterarna behöver därför sätta sig in i barnens situation och anpassa samtalet efter dess förutsättningar. En del i att sätta sig in i barnets situation handlar om att anpassa samtalen efter barnets ålder, mognad, funktionsvariationer och/eller diagnoser. Socialsekreterarna tycks arbeta utifrån ett barnperspektiv avseende anpassningar i kommunikationen. De låter barnen få uttrycka sin åsikt samt vara delaktig på sina villkor utifrån deras förmågor. Genom att förbereda sig inför samtalen Socialsekreterarna beskriver att de eftersträvar att alla barn ska få komma till tals och att de försöker sätta sig in barnens perspektiv för att fatta beslut som är i enlighet med barnets bästa.

Under intervjun blev Lilian tillfrågad om det behövs någon speciell kunskap eller om socialsekreterarna får någon utbildning i att samtala med barn som exempelvis har någon eller några diagnoser? Lillan svarade att “[m]an får ingen utbildning här, man behöver ha kunskap”. Flera socialsekreterare uttryckte ett behov av ökad kunskap om barn med funktionsvariationer, Jasmine uttryckte att funktionsvariationer eller diagnoser inte ska vara en barriär i kommunikationen. Socialsekreterare kan behöva “... tänka utanför boxen” i vissa barnsamtal, samtalen behöver således anpassas till barnet. Lilian uttryckte att kunskap om funktionsvariationer och diagnoser främst införskaffades på eget bevåg. Genom att samtala med andra aktörer som Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och habilitering kan kunskap fås om det enskilda barnets svårigheter. Lilian menade att även om hon har allmän kunskap om exempelvis ADHD vet hon dock inte hur diagnosen påverkar det enskilda barnet.

Socialsekreterare kan ibland vara i behov av att utöka sin formella kompetens i sammanhang när deras reella kompetens inte räcker till. Precis som Ellström (1992) skriver kan behovet av kompetensutveckling uppstå när den reella kompetensen är lägre än de formella krav som ställs i yrket. Formell kompetens förknippas med kunskap som erhållits genom utbildningar medan den reella kompetensen snarare kan beskrivas utifrån praktiken. Socialsekreterare efterfrågar exempelvis mer formell kompetens om funktionsvariationer och diagnoser kopplat till professionella barnsamtal. Lilian framförde att hon, trots teoretisk kunskap, behöver kunskap om det enskilda barnet, vilket enbart kan erhållas genom samtal med barnet eller personer som har en relation till barnet. Lilians uttalande kan tolkas som att även om den formella kompetensen finns behöver den kompletteras med reell kompetens. Dock finns det sammanhang när socialsekreterarna behöver formell kompetens genom utbildning för att komplettera den reella kompetensen de fått av yrkesutövningen. I intervjuerna framgår att socialsekreterarna ibland själva behöver införskaffa formell kompetens på eget bevåg för att kunna utföra samtalen på ett adekvat sätt. Detta kan även betraktas utifrån ett barnperspektiv, som Sommer och Pramling Samuelsson (2011) menar handlar om att kunna förstå och tolka barnets situation utifrån den vuxnes perspektiv. Det kan förstås som att socialsekreterarna har ett barnperspektiv när de anstränger sig för att erhålla kunskap om det enskilda barnet. Därigenom kan samtalen anpassas för att barnet ska kunna uttrycka sig och bli förstådd utifrån dess förutsättningar. För att socialsekreterarna ska kunna förstå barnets livssituation utifrån dennes perspektiv behöver barnet ges möjlighet att uttrycka sig på sina villkor. Socialsekreterarens teoretiska kunskap kan här användas för att möjliggöra anpassningar i kommunikationen med barnet och därigenom stärka barnet som en aktör.