ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete Examensarbete Kandidatnivå, 15 högskolepoäng VT 2021 Författare: Mattias Berg
“Blir man någonsin fullärd?”
- En kvalitativ studie om socialsekreterares syn på kompetens i
utredande barnsamtal
“BLIR MAN NÅGONSIN FULLÄRD?”
-En kvalitativ studie om socialsekreterares syn på kompetens i utredande barnsamtal.
Mattias Berg och Sandra Jansson Örebro universitet
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete på kandidatnivå, 15 högskolepoäng VT 2021
Sammanfattning
Syftet med studien var att undersöka socialsekreterares syn på den egna kompetensen i utredande barnsamtal. Studien utgår från socialsekreterares perspektiv och upplevelser, vilka kompetenser och egenskaper socialsekreterarna anser är viktiga att besitta i barnsamtal. Vi undersöker även hur arbetsplatsens förutsättningar kan påverka barnsamtalen samt hur socialsekreterarna förhåller sig till barnperspektivet i samtalen med barn. Den metodologiska ansatsen bygger på en kvalitativ metod och studiens empiriska material har införskaffats genom fem semistrukturerade intervjuer. Datamaterialet har analyserats utifrån en tematisk analys med hjälp av begreppen formell och reell kompetens, relationskompetens samt barnperspektiv som även är studiens teoretiska referensram.
Studiens resultat visar att synen på kompetens i barnsamtal ser olika ut mellan socialsekreterarna. Faktorer som utbildning och erfarenhet är av betydelse i hur socialsekreterare upplever och betraktar deras kompetens i barnsamtal. Vidare visar studien att socialsekreterarna har ett komplext arbete som kräver en bred kunskapsbas och förutom personliga egenskaper kan arbetsplatsens förutsättningar påverka genomförandet av barnsamtal. Studiens slutsatser visar att socialsekreterarna behöver besitta bred kompetens och att större delen av kompetensen erhålls genom praktisk erfarenhet.
Nyckelord
“WILL YOU EVER BE FULLY TRAINED?
- A qualitative study of social workers' views on competence in investigative child interviews. Mattias Berg and Sandra Jansson
Örebro University
School of Law, Psychology and Social Work Social Work
Undergraduate Essay 15 credits Spring 2021
Abstract
The purpose of this study was to examine the social workers view of competence in investigative child interviews. The study is based on the social workers perspective of those working with childcare investigations and their experiences, which competencies and qualities the social worker considers important to possess in child interviews. We also examine how the conditions of the workplace and how the social workers relate from the child perspective in conversations with children. The methodological approach is based on a qualitative method and the empirical material of the study has been acquired through five semi-structured interviews. The data material has been analyzed on the basis of a thematic analysis through the concepts of formal and real competence, relationship competence and child perspective, which is also the study's theoretical frame of reference.
The results and conclusions of the study show that the view of the social workers competence regarding child interviews looks different between the social workers. Factors such as education and experience are important in how the social workers experience and consider their competence in child interviews. Furthermore, the study shows that the social workers have a complex work that requires broad competence and in addition to personal characteristics, the workplace conditions have a certain impact when conducting child interviews. The conclusions show that the social workers need to possess broad competence and most of the competence is obtained through experience.
Keyword
Social worker, childcare investigations, child interviews, communication skills, child perspective.
Förord
Vi vill inledningsvis ta tillfället i akt att tacka vår handledare Anna-Karin Larsson och våra nära och kära för den hjälp och feedback vi fått i genomförandet av denna studie. Vi vill även tacka alla socialsekreterare som engagerat sig och tagit tid och energi för att medverka i studien. Utan er hade denna studie inte kunnat genomföras.
Mattias Berg och Sandra Jansson Örebro universitet 2021
Innehållsförteckning
1. Inledning och problemformulering ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 2
1.2 Studiens samhällsnytta och relevans för socialt arbete ... 2
2. Begreppsdefinitioner ... 3
3. Bakgrund och lagstiftning ... 4
3.1 Lagstiftning ... 4
3.2 Barnsamtal och samtalskompetens ... 5
3.3 Barn som social aktör och barns delaktighet ... 6
4. Tidigare forskning ... 8
4.1 Professionella samtal med barn ... 8
4.2 Socialsekreterares kompetens... 9
4.3 Kontextuella förutsättningar ... 11
4.4 Sammanfattning av tidigare forskning ... 11
5. Teoretiska utgångspunkter ... 12
5.1 Formell och reell kompetens ... 12
5.2 Relationskompetens ... 13
5.3 Barnperspektiv ... 14
5.4 Tillämpning av den teoretiska utgångspunkten ... 15
6. Metod ... 16
6.1 Vetenskapsteoretisk ansats ... 16
6.2 Litteratursökning ... 16
6.3 Datainsamlingsmetod ... 17
6.4 Urval och avgränsningar ... 18
6.5 Analysmetod och bearbetning av data... 19
6.6 Studiens tillförlitlighet och äkthet ... 19
6.6.1 Tillförlitlighet ... 19
6.6.2 Äkthet ... 20
6.7 Etiska överväganden ... 21
7. Studiens resultat och analys ... 22
7.1 Presentation av socialsekreterare ... 22
7.2 Att skapa en god relation ... 23
7.3 Med barnet i fokus ... 24
7.4 Socialsekreterares upplevelser av barnsamtal ... 27
7.6 Förutsättningar på arbetsplatsen ... 30
8 Diskussion ... 33
8.1 Resultatdiskussion ... 33
8.1.1 Vilka kompetenser och egenskaper upplever socialsekreterarna vara viktiga i utredande barnsamtal? ... 33
8.1.2 Hur kan arbetsplatsens förutsättningar påverka barnsamtalet? ... 34
8.1.3 Hur förhåller sig socialsekreterarna till barnet i samtalen utifrån ett barnperspektiv? ... 36 8.2 Metoddiskussion ... 36 9 Slutsatser ... 37 10 Referenslista ... 39 11 Bilagor ... 45 11.1 Bilaga 1 - Informationsbrev ... 45
11.2 Bilaga 2 - Förfrågan som skickades via sociala medier ... 46
11.3 Bilaga 3 - Samtyckesblankett ... 47
1. Inledning och problemformulering
Alla barn har rätt till en trygg barndom och samhället behöver stödja och skydda barn som riskerar en ogynnsam utveckling i de fall då vårdnadshavare inte kan tillgodose sina barns behov (Hodgkin & Newell, 2007). Socialtjänstens arbete med barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa är ett av de svåraste uppdragen socialtjänsten har (Socialstyrelsen, 2015b). Socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar har ett komplext och dubbelsidigt yrke då socialsekreteraren både representerar samhällets röst i rollen som myndighetsutövare samtidigt som att denne representerar barnets och vårdnadshavarens röst i relation till samhället (Howe, 2014).
Socialtjänstens arbete ska genomsyras av principen barnets bästa. Enligt 1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] ska vad som är bäst för barnet vara avgörande i vård- och behandlingsinsatser. För att bedöma vad som är barnets bästa behöver socialsekreteraren samtala med barnet för att kunna bedöma barnets behov och åsikter. Enligt artikel 12 i lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter har barnet rätt att få uttrycka sin åsikt i frågor som rör barnet. Relationen mellan socialsekreterare och barn är betydelsefull i barnavårdsutredningar. Barn som är i kontakt med socialtjänsten efterfrågar bland annat att socialsekreteraren ifråga besitter relationella egenskaper som pålitlig, engagerad, vänlig, hjälpsam, ärlig och konsekvent (Munro, 2011; Rasmusson, 2006).
Att samtala med barn är en central del inom socialtjänsten, det är därför viktigt att personer som är verksamma inom socialt arbete har adekvat kompetens och kunskap inom barnsamtal (Socialstyrelsen, 2018). För att barn ska känna sig trygga med att öppna upp sig behövs tillit till socialsekreteraren (Maskrosbarn, 2017). Detta då samtal inom barn- och ungdomsvård inte sällan handlar om sådant som är smärtsamt för barnet att samtala om, som personliga problem inom familjen eller den psykiska hälsan hos barnet själv (O’Reilly & Dolan, 2016). Samtalen med barn bör vara anpassade efter barnets ålder, mognad och eventuella funktionsvariationer eller diagnoser för att tillgodose barnets rätt att komma till tals och bli hörd (Øvreeide, 2010). Dessa egenskaper kan te sig självklara, men trots det upplever många socialsekreterare svårigheter med att hålla i barnsamtal vilket gör att det stundtals undviks. Att samtal med barn inte genomförs kan bero på flera olika anledningar, bland annat att socialsekreteraren inte har tillräckligt med utbildning och därmed inte känner sig bekväm eller av rädsla för att barnet ska känna obehag med att samtala om tunga ämnen (Barnrättighetsutredningen, 2016). Barn är en viktig informationskälla i barnavårdsutredningar och deras röster behövs för att säkerställa att insatser görs med barnets bästa i fokus (Øvreeide, 2010).
Under terminen med verksamhetsförlagd utbildning (VFU) på socionomprogrammet uppmärksammades det genom egna iakttagelser att flertalet socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar inte hade genomgått utbildning i barnsamtal eller arbetade efter någon särskild metod, detta var särskilt vanligt förekommande bland socialsekreterare med kort erfarenhet i yrket. Socialsekreterare som hade utbildning inom barnsamtal samt en längre yrkeserfarenhet var lugnare och bekvämare i samtalet, de kunde lyssna och förstå barnet på ett annat sätt jämfört med föregående beskrivna. Utfallet av samtalen tycktes skilja sig åt beroende på vem som höll i samtalen. Tidigare forskning framhäver att det finns blandade upplevelser av att hålla professionella barnsamtal. Leeson (2010) och Ferguson (2016) har funnit att socialsekreterare upplever osäkerhet i att genomföra barnsamtal. Dessutom saknas formell utbildning hos majoriteten av socialsekreterarna. Handley och Doyle (2014) fann att socialsekreterare upplever sig kompetenta i barnsamtal, men även här saknas utbildning i
barnsamtal och kompetensen har erhållits av eget initiativ. Lefevre, Tanner och Luckock (2008) menar att vårdnadshavare och arbetsgivare ska kunna förvänta sig att en nyanställd socialsekreterare inom barn- och ungdomsvården besitter kommunikativ kompetens. Sveriges kommuner och regioner (SKR, 2021a) menar att nyanställda ska erhållas en yrkesintroduktion då socionomutbildningen inte tillhandahåller all kunskap som krävs för ett arbete inom social barnavård.
Det framgår även av svenska studier att kunna skapa relationer i arbetet med barn är en viktig kompetens att besitta som socialsekreterare inom den sociala barnavården (Rasmusson, 2006). Sjögren (2018) menar att relationsskapandet är både nödvändigt både för utredningsarbetet och för att skapa förtroende till barnet. Socialsekreterare arbetar med sig själva som redskap och barnsamtalet är således beroende av socialsekreterarens kompetens. Åkerman och Jonsson (2017) framhäver i sin studie att det tycks finnas delade meningar om synen på den egna kompetensen. Gemensamt var att den praktiska kunskapen var den främsta kunskapsbasen bland socialsekreterare, dock efterfrågade vissa teoretisk kompetensutveckling medan andra hävdade att klientsamtal snarare ska prioriteras. Med grund i tidigare forskning gällande den delade uppfattningen om socialsekreterares kompetens i barnsamtal finns det behov av att undersöka hur socialsekreterare själva betraktar sin kompetens i utredande barnsamtal.
1.1 Syfte och frågeställningar
Föreliggande studie syftar till att med stöd av kvalitativa intervjuer undersöka socialsekreterares syn på den egna kompetensen i utredande barnsamtal.
Studien utgår från socialsekreterarens perspektiv och upplevelser och för att besvara studiens syfte har följande frågeställningar framtagits.
- Vilka kompetenser och egenskaper upplever socialsekreterarna vara viktiga i utredande barnsamtal?
- Hur kan arbetsplatsens förutsättningar påverka barnsamtalet?
- Hur förhåller sig socialsekreterarna till barnet i samtalen utifrån ett barnperspektiv?
1.2 Studiens samhällsnytta och relevans för socialt arbete
Socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar har ett viktigt och ansvarsfullt arbete, både utifrån det enskilda barnet och det samhällsansvar som socialtjänsten har. Det krävs både kunskap, förberedelse och reflektion för att samtala med barn och ungdomar som lever i svåra och sårbara förhållanden (Cederborg, 2010). Socialsekreterarna behöver bred kompetens och kunskap i sin yrkesroll för att kunna utföra sitt arbete. Det är viktigt att utredningarna genomförs på ett rättssäkert sätt men även att samtalen med barn genomförs med hänsyn till det enskilda barnet. Vår avsikt med studien är att generera kunskap om socialsekreterarnas upplevelser av utredande barnsamtal för att synliggöra olika faktorer som kan inverka på barnsamtalets kvalitet. Förhoppningsvis kan vi med denna studie ge insikt i socialsekreterarnas arbete och då kunna bidra till att utveckla det sociala arbetet. På en samhällsnivå är barn den samhällsgrupp som påverkas mest av utformningen av den sociala barnavården. Genom att undersöka socialsekreterares syn på såväl kompetens som arbetssituation kan studien synliggöra såväl styrkor som brister, vilket på sikt är av vikt för att säkerställa att barn ges behövlig samhällelig omsorg. Andersson, Höjer, Sallnäs och Sjöblom (2019) skriver att beslut som barnavårdsutredare fattar kan ha stor inverkan på familjers liv, därför ställs höga krav på kompetensen och professionaliteten hos utredande socialsekreterare. I enlighet med detta är vår
förhoppning att studien kan bidra med information som kan synliggöra socialsekreterares arbete inom den sociala barnavården.
2. Begreppsdefinitioner
I detta avsnitt har vi valt att definiera vanligt förekommande begrepp i denna studie samt metoder och hjälpmedel socialsekreterare kan använda sig av i samtal med barn, detta för att förtydliga för läsare som inte är insatta i ämnet. Metoderna och hjälpmedlen som beskrivs utgår från exempel som socialsekreterarna själva berättade om i intervjuerna.
Barn
I denna studie definieras barn i enlighet med det som framgår av socialtjänstlagen. Enligt 1 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] definieras barn som individer under 18 års ålder, samma definition återfinns även i barnkonventionen, som gör ett undantag för länder där barnet klassas som myndig tidigare (UNICEF, 2018). Denna studie utgår således från barn som är under 18 år, här inkluderas med andra ord både barn och ungdomar.
Barnavårdsutredning
Enligt 11 kap. 1 § SoL har socialtjänsten en skyldighet att inleda utredning om det “... genom
ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden”. Barnavårdsutredningar ska inledas utan dröjsmål och
ges största prioritet hos socialtjänsten. Tillsammans med barnet och dess vårdnadshavare ska socialnämnden utreda barnets livssituation och föreslå insatser om behov finns (Socialstyrelsen, 2015b). Utredningens information ska innehålla barnets och familjens situation med styrkor och svagheter som utgångspunkt. En barnavårdsutredning ska inte pågå längre än fyra månader och dess omfattning ska inte överskrida vad som anses vara nödvändigt. Socialsekreteraren kan behöva ta kontakt med andra professionella, exempelvis personal på barnets skola, för att bedöma barnets behov i vardagen (Hultman & Cederborg, 2014).
Socialsekreterare och socialarbetare
Socialsekreterare arbetar med myndighetsutövning på uppdrag av socialtjänsten. I detta sammanhang avser det yrkestiteln på den person som barn och familjer har kontakt med under utredningens gång (se Socialstyrelsen, 2016). I internationell forskning används begreppet “social worker” vilket kan översättas till det svenska begreppet socialarbetare. Socialsekreterare och socialarbetare är nödvändigtvis inte synonyma då socialarbetare kan arbeta med socialt arbete som inte innebär myndighetsutövning (Svensson, 2008a). I vår studie används begreppen socialsekreterare samt barnavårdsutredare, med undantag för avsnitt som berör internationell forskning då begreppet socialarbetare används. Den svenska forskningen använder socialsekreterare, vilket även vi använder oss utav.
BBIC - Barns behov i centrum
Barns behov i centrum (BBIC) är ett arbetssätt som socialtjänsten använder sig av i deras arbete med barn- och ungdomsvård (Socialstyrelsen, 2019). BBIC är specifikt anpassat för socialtjänstens regelverk och innefattar att skapa en struktur för handläggning, genomförande och uppföljning. Det finns nio grundprinciper inom BBIC som har sin utgångspunkt från en värdegrund, teori och metodsyn utifrån aktuell forskning, lagstiftning och praxis. BBIC syftar till att stärka barns delaktighet och inflytande, förbättra samarbetet med barnet och nätverket, skapa struktur och systematik i arbetet för att lättare kunna följa upp handläggning och insatser
samt bidra till ökad kvalitet och rättssäkerhet. En modell inom BBIC som socialsekreterare utgår från är BBIC-triangeln. BBIC-triangeln används som ett hjälpmedel för att studera alla delar som grundar sig i barnets behov samt vad som är bäst för barnet (Socialstyrelsen, 2019a).
Signs of Safety
Signs of Safety är en relationsbaserad och säkerhetsorganiserad metod som kan användas i barnavårdsutredningar för att undersöka risker och styrkor hos familjer som har en komplex problematik för att stärka barnets och familjens situation (Signs of Safety, u.å.). Det är ett hjälpmedel som socialsekreterare tillsammans med familjen kan utnyttja för att engagera alla berörda personer i barnavårdsutredningen. Ett samtalsverktyg som ingår i Signs of Safety är Mina tre hus, som är ett pedagogiskt verktyg för att göra barnets röst hörd. Varje hus representerar ett tema av barnets syn på sin livssituation; Huset med oro, Det bra huset och Huset med drömmar och önskningar (Turnell & Murphy, 2017).
Känslokort/Nallekort
Känslokort är ett hjälpmedel som kan hjälpa barn att förklara och prata om sina känslor genom samtalskort med bilder (se Magelungen, u.å.). Känslokort kan se ut på olika sätt, ett exempel är nallekort. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU, 2017) skriver att nallekort är ett hjälpmedel som kan hjälpa barn att förklara och prata om sina känslor. Nallekorten är papperskort som föreställer björnar i varierande åldrar med olika känslouttryck. Med hjälp av nallekort kan barnet välja det kort som stämmer in på dennes känslor. För många barn är det svårt att beskriva sina känslor med bara ord och då kan nallekort fungera som ett hjälpmedel.
Tejping
Tejping används inom utredningar och är en manualbaserad metod för att förmedla information och hjälpa klienter att kommunicera. Tejping innebär att den professionelle tillsammans med klienten använder sig av målade träfigurer för att klienten ska kunna visualisera bland annat sin livssituation. Tejping används för att få en djupare klientkontakt och för att hjälpa klienten att kunna uttrycka sig (Soltvedt, 2005).
Bildstöd
Bildstöd är ett hjälpmedel som kan användas som ett komplement i samtalet, med bilder kan den professionella förstärka vad som sägs för att skapa tydlighet (Funktionskompassen, u.å.).
3. Bakgrund och lagstiftning
I föreliggande avsnitt kommer lagstiftning som berör socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar att redovisas. Avsnittet innehåller även information om barnsamtal och socialsekreterares samtalskompetens samt synen på barn som social aktör.
3.1 Lagstiftning
Socialtjänstens verksamhet styrs av flertalet lagstiftningar som reglerar det vardagliga arbetet för en socialsekreterare samt hur en barnavårdsutredning ska genomföras. Socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] är den lagstiftning som är styrande för socialtjänstens verksamhet. Annan lagstiftning som är av stor betydelse inom arbete som rör barn är lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, även kallad barnkonventionen, som är en internationell konvention på 54 artiklar om barns rättigheter. Enligt 1 kap. 2 § SoL samt artikel
3 i barnkonventionen ska barnets bästa beaktas i alla beslut som rör barn. Inom socialtjänsten är barnets bästa en ledande princip. I en barnavårdsutredning ska socialsekreteraren utreda barnets situation i den utsträckning som krävs samt beakta vad som är bäst för barnet. Singer (2012) menar att innebörden av barnets bästa dels kan ses som tidsbundet och beror på vad den samhälleliga synen på vad barnets bästa innebär, men även utifrån barnet som individ med egna rättigheter. Precis som Sundell, Egelund, Andrée Löfholm och Kaunitz (2007) skriver är barnavårdsutredningar färgat av synen på barnets bästa, vilket kan förändras med tiden. Av 5 kap. 1 § SoL framgår att socialnämnden ska verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden, för att kunna säkerställa detta behöver socialtjänsten ibland inleda utredningar. Enligt 11 kap. 1 § SoL står det föreskrivet: “Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning
av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.”.
Utredande socialsekreterares primära arbetsuppgifter handlar i grunden om att utreda huruvida barn far illa och har en livssituation som inte är gynnsam för barnets utveckling, samt om barnet eller dennes familj är i behov av stöd från socialtjänsten (Leviner, 2018). För att utreda barnets behov behöver barnets röst framkomma i utredningen, barnet ska således ges möjlighet att framföra sina åsikter och berätta om sina upplevelser. Det är även viktigt för den utredande socialsekreteraren att höra barnet för att göra kvalitativa bedömningar. Av barnkonventionen framgår enligt 12:e artikeln att “Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor
som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.”. Det
står även föreskrivet enligt 11 kap. 10 § SoL att:
När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Av citatet framgår att barn har rätt till att få relevant information samt möjlighet att framföra sina åsikter, vilka ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad. SKR (2021a) skriver att det är viktigt att socialsekreterare har behövlig kompetens, kommunerna är ansvariga för att nyanställda har den kompetens som erfordras. Kommunerna har således ansvar att säkerställa att nyanställda får en yrkesintroduktion då socionomutbildningen idag inte tillhandahåller all kunskap som krävs för arbetet. Detta indikerar att socialsekreterarnas kompetens kan skilja sig åt beroende på vilken kommun de arbetar i. Socialsekreterare inom enheten barn och familj har ett viktigt och komplext arbete, det krävs bred kompetens och flera faktorer behöver tas i beaktning, dock med grund i vad som är bäst för barnet. För att bedöma vad som är barnets bästa behöver barnet få komma till tals och socialsekreteraren behöver samtala med barnet för att kunna förstå barnets situation (Cederborg, 2014a). Det framgår av 3 kap. 3a § SoL att socialsekreterarna, förutom att erhålla relevant utbildning och kompetens för arbetet, behöver tillräcklig erfarenhet för uppgiften, vilket socialnämnden ansvarar för att säkerställa (Prop. 2012/13:175).
3.2 Barnsamtal och samtalskompetens
Socialstyrelsens (2018) kunskapsstöd Att samtala med barn är ett stöd för professionella som samtalar med barn i sin yrkesutövning. En del i att samtala med barn är att tillgodose barnets rätt till delaktighet men samtidigt inte pressa barnet till samtal. Det är viktigt att barnsamtalen genomförs både för att stärka barnets delaktighet och för att socialsekreteraren ska kunna
säkerställa att de bedömningar som görs håller god kvalitet för att kunna besluta om åtgärder som stärker barnets mående och utveckling. För att säkerställa kvaliteten i utredningar och beslut behöver socialsekreteraren samtala med barnet utredningen gäller. Barnsamtal är en central del i flertalet verksamheter inom socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2018). Förutom att besitta kompetens om barnsamtal behöver socialsekreteraren ha kännedom om det enskilda barnets förmågor, begränsningar och förutsättningar för att kunna genomföra samtalet på bästa sätt. Att vara flexibel och öppensinnad är viktiga egenskaper för att kunna anpassa samtalet efter barnets egna förutsättningar, på sådant sätt kan socialsekreteraren möjliggöra ett givande samtal för båda parter (Cederborg, 2010). Samtalens karaktär kan dock skilja sig mycket åt, en del samtal kan handla om allvarliga övergrepp eller andra omständigheter som är både svåra och jobbiga att prata om, eller vara av mer informerande karaktär (O’Reilly & Dolan, 2016). Samtalen med barn bör därför vara anpassade efter barnets ålder, mognad och funktionsvariationer. För att lyckas med det har socialtjänsten flertalet utbildningar för metoder och verktyg som kan användas i barnsamtal (SKR, 2021c).
Enligt Socialstyrelsen (2018) är ett samtal mer än bara ett samtal. Samtalet påverkas av det enskilda barnets förmågor, erfarenheter och upplevelser. Faktorer som barnets tankar eller idéer om samtalet kan ha inverkan på samtalets genomförande och utfall. Som socialsekreterare är det då viktigt att bilda sig en uppfattning om det enskilda barnet (Socialstyrelsen, 2018). Barnavårdsutredare är beroende av uttalanden från klienter och uppgiftslämnare då det är denna information som ligger till grund för utredning. Utredarens förmåga att skapa relationer är fundamental både för att införskaffa information om barnets behov och för att skapa förtroende hos barnet (Andersson Bruck & Lindström, 2018). Listan över faktorer och omständigheter som kan påverka utfallet av barnsamtal kan göras lång. Røkenes (2016) skriver om det
intersubjektiva mötet och förklarar att det handlar om när två individer uppfattar eller tolkar
något på samma sätt. Mötet är inte bara ett möte utan att det även handlar om att kunna uppfatta och tolka något den ena försöker förmedla. Det kan konstateras att samtal med barn kan vara utmanande och svårt eftersom det krävs att socialsekreteraren kan hantera och förstå barnets upplevelser. Socialsekreterare behöver exempelvis ha kunskap om barns våldsutsatthet, sexuella övergrepp, traumatisering samt att barn kan vara i en lojalitetskonflikt gentemot sina föräldrar (SKR, 2021b). Alla utredningar är unika fall där bedömningar av individers livssituation görs, socialsekreterare behöver därför en bred kunskap som ständigt utvecklas i yrket (Andersson Bruck & Lindström, 2018). Barnet behöver vara i fokus under hela utredningen och barnet behöver få vara delaktig i dennes utredning.
3.3 Barn som social aktör och barns delaktighet
Barn som klienter i socialt arbete är föremål för utredningar, beslut och sociala insatser. Barnet kan i en utredning ses som objekt eller subjekt. Objekt är sådant som betraktas med distans, som det diskuteras om och inte tillsammans med. Subjekt kan beskrivas som motsatsen till objekt, vilket istället handlar om samspel och ömsesidig påverkan (Øvreeide, 2010). Åtskillnaden mellan objekt och subjekt kan jämföras med Jens Qvortrups (1994) perspektiv på barn som “becoming” och “being”. Han menar att det finns en tvetydighet mellan synen på barn utifrån ett välfärdsperspektiv där barnen ses som beroende av vuxnas omsorg och att se på barn utifrån ett befrielseperspektiv där de istället ses som aktörer som själva kan påverka sin barndom. Eriksson och Näsman (2011) använder sig istället av begreppen omsorgsperspektiv och delaktighetsperspektiv, detta för att tydliggöra maktrelationen mellan omsorgsgivaren och barnet samt betona barnets rätt till delaktighet som samhällsmedborgare. (Eriksson & Näsman, 2011). I ett utredningsärende som rör barn finns många parter som är involverade, bland annat
barnets vårdnadshavare, skolpersonal och andra professionella runt barnet. Faktorer som föräldrarnas rättigheter, rättssäkerhet och formella krav kan riskera att socialsekreteraren ökar sin distans mot barnet och antar ett objektivt perspektiv snarare än ett subjektivt (Øvreeide, 2010). En objektifiering av klienten kan leda till att dennes tolkningar av livssituationen ges en lägre status i förhållande till utredaren. Istället ges utredarens tolkningar större legitimitet (Andersson Bruck & Lindström, 2018). Sedan 1980-talet har synen på barn förändrats, från ett objektivt perspektiv till synen på barnet som en aktör. Barn ses inte längre som passiva objekt förknippade med vuxen uppfostran, utan snarare som individer med egna personligheter och behov (Hultman & Cederborg, 2014). Enligt Cederborg (2010) ska barn ses som unika individer med olika perspektiv på livet, som uttrycker sig och tolkar sin verklighet på olika sätt. För att socialsekreterare ska kunna förstå vad som är barnets bästa behöver barnet få komma till tals och bemötas med respekt samt en syn på barnet som social aktör. Utgångspunkten ska vara att barnet ska ges möjlighet att delta aktivt i utredningsprocessen genom barnsamtal (Cederborg, 2010). Genom att göra barn delaktiga i utredande samtal kan barnens perspektiv synliggöras i såväl analyser som beslut rörande barnets livssituation. Vid fyra års ålder bedöms barn generellt kunna berätta på ett sammanhängande och detaljerat sätt, vilket talar för att socialsekreterare ska försöka samtala med barn som är fyra år och uppåt (Hultman & Cederborg, 2014).
I utredande samtal ska barn bli hörda och göras delaktiga. Barns möjlighet att berätta om sitt liv och delge sina åsikter och tankar om utredningen är beroende av den socialsekreterare som barnet möter i sin kontakt med socialtjänsten (Hultman & Cederborg, 2014). Socialsekreteraren behöver ha kunskap om olika samtalsmetoder och tekniker för att möjliggöra barnets berättande samt förmåga att inkludera barnet i utredningsprocessen. Även barn kan ha ett syfte med samtalet, det kan handla om att skapa allians med socialsekreteraren genom att barnet säger vad denne tror att socialsekreteraren vill höra. Syftet kan även vara det motsatta, att barnet går in i samtalet med inställningen att denne inte ska berätta något alternativt undanhålla vissa saker från socialsekreteraren på grund av uppmaningar av andra parter. Svårigheter att berätta kan även uppstå då socialsekreteraren träffar barn och föräldrar tillsammans eftersom barnet kanske inte vågar berätta eller väljer att avstå för att skydda sin förälder (Cederborg, 2014a). Eftersom socialtjänstens arbete bygger på frivillighet, förutom när det rör sig om tvångsvård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU], har barnet rätt att avstå från att berätta. Dock ska barnet ges möjlighet till delaktighet samt att bli hörd (Socialstyrelsen, 2015a). Barns rätt till delaktighet kan beskrivas utifrån tre olika steg, där varje steg förutsätter det föregående; barns rätt till information, barns rätt att komma till tals och bli lyssnat på samt barns rätt till inflytande och bestämmande (Socialstyrelsen, 2015a). Barn har rätt till information oavsett ålder, dock behöver socialsekreteraren vara lyhörd och anpassa informationen efter barnets ålder och mognad samt känslomässiga förmåga (Leviner, 2018). Rätten att komma till tals handlar om att barnet ska ges möjlighet att både göra sin röst hörd samt att bli lyssnad på. Det innebär inte enbart rätten att få uttrycka sina tankar och åsikter utan även känslor och upplevelser, att se hela barnet (Socialstyrelsen, 2015a). Verksamhetsansvariga på socialtjänsten behöver därför ha kunskap om arbetssätt gällande hur barnets åsikter ska inhämtas på bästa sätt i förhållande till barns individuella förutsättningar. Såväl samtalsmiljön som arbetssättet ska även vara barnanpassat och kännas tryggt för barnet (Prop. 2012/13:10). Det tredje och sista steget i barns rätt till delaktighet är barns rätt till inflytande och bestämmande. Barnet ska inte enbart bli hörd utan dess åsikter ska även vara av betydelse, detta återigen i förhållande till ålder och mognad. Hur stor vikt barns åsikter ska inverka på beslutsfattandet är inte klargjort, däremot är det tydligt att de ska beaktas (Socialstyrelsen, 2015a).
4. Tidigare forskning
I det här avsnittet kommer tidigare forskning presenteras och redovisas gällande barnsamtal inom socialt arbete. Avsnittet berör socialsekreterares och barns syn på barnsamtal, vilka kompetenser socialsekreterare kan behöva besitta i sin yrkesroll i arbetet med barn samt hur kontextuella förutsättningar kan påverka arbetet. Den tidigare forskningen har därför delats upp i tre rubriker; Professionella samtal med barn, Socialsekreterares kompetens och Kontextuella
förutsättningar. Den redovisade forskningen kommer längre fram i studien belysas i
diskussionsavsnittet samt i studiens slutsatser.
4.1 Professionella samtal med barn
Kommunikation är en ömsesidig process som sker mellan två personer, i professionella barnsamtal ligger dock ansvaret att säkerställa effektiv kommunikation på socialsekreteraren. Det finns flera olika faktorer som kan gynna eller missgynna ett barnsamtal, bland annat barnets förmågor kopplat till ålder och mognad, socialarbetarens förmåga att kommunicera med barnet samt relationella faktorer (Lefevre, Tanner & Luckock, 2008). Varje barn är en enskild individ och har därför olika behov och språkliga kunskaper. Gemensamt för alla barnsamtal är att den vuxne behöver vara tydlig och anpassa sin kommunikation för målgruppen, särskilt i samtal med yngre barn eftersom den verbala förmågan kan skilja sig åt från äldre barn (Lefevre, 2015). För att barn ska känna sig inkluderade och delaktiga i utredningsprocessen behövs en välfungerande kommunikation mellan barnet och socialsekreteraren. Barn kan kommunicera på andra sätt än genom talet, exempelvis genom kroppsspråk och beteende, vilket kräver att socialsekreteraren är uppmärksam, inkännande och skapar trygghet i barnsamtalen (Lefevre, Tanner & Luckock, 2008). I samtal med yngre barn kan olika redskap eller metoder vara behjälpliga. O’Reilly och Dolan (2016) har framställt en lekbaserad metod för irländska socialarbetare att använda i samtal med yngre barn, som författarna benämner som Play Skills Training (PST). Syftet med O’Reilly och Dolans (2016) studie var att undersöka hur metoden PST kan påverka kommunikationen mellan barn och socialarbetare i barnsamtal. Socialarbetarna i studien upplevde att deras kommunikativa kompetens stärktes till följd av metodanvändningen samt att metoden bidrog till ett ökat barnfokus i samtalen. En av de intervjuade socialarbetarna från studien beskrev hur denne alltid säkerställer att det finns lekmaterial i rummet innan utredande barnsamtal. Användningen av lekfulla och kreativa tekniker i barnsamtal kan bidra till en ökad trygghet för barnet och är samtidigt en metod för att samtala på barnets nivå (O’Reilly & Dolan, 2016). Utöver användningen av redskap och metoder kan även andra kreativa lösningar användas för att tillgodose barnets trygghet i samtalet. Vissa barn kan exempelvis föredra att samtala i informella miljöer, en promenad eller biltur kan användas när barnet inte vill samtala på socialkontoret (Archard & Skivenes, 2009). I all form av kommunikation kan det vara viktigt att säkerställa att parterna delar en gemensam förståelse i samtalet, vilket bland annat McLeod (2006) tydliggör i sin studie. Socialarbetarna som intervjuades om barnsamtal uppfattade sig själva vara goda lyssnare som gjorde betydande ansträngningar till att lyssna på barnen och ungdomarna i sin yrkesutövning. Samtidigt uttryckte ungdomarna själva att de inte kände sig hörda och lyssnade på. Motsättningen visade sig bero på att socialarbetarna och ungdomarna definierade handlingen att lyssna på skilda sätt. Socialarbetarna i studien såg lyssnande främst som ett förhållningssätt, att bemöta personer med respekt och ta deras historia på allvar. Ungdomarna var istället av uppfattningen att lyssnande innebar att ta deras åsikter i beaktning i utformandet av insatser, att deras åsikter var av betydelse (McLeod, 2006). I samtal med socialtjänsten beskrivs socialsekreterarens bemötande
vara det centrala för barn och ungdomar. Genom att visa omtanke, ärlighet och skapa en känsla hos barnet av att bli sedd och känna sig tagen på allvar kan socialsekreteraren skapa en god relation till barnet som möjliggör en god kommunikation (Maskrosbarn, 2017; Munro, 2011). Lindahl och Bruhn (2017) fann i sin studie om barn som placerats i svenska familjehem att även om det finns en önskan hos barnen om en god relation till socialarbetaren fanns det samtidigt inga förväntningar på att detta skulle uppfyllas. Barnens förväntningar på socialsekreteraren grundade sig i en uppfattning om att socialsekreteraren agerade utifrån sin professionella roll, vilket förknippades med en formell och distanserad relation. Även Rasmusson (2006) har genom kvalitativa intervjuer studerat hur unga vuxna som tidigare bott i svenska familjehem ser på socialsekreterarens roll och bemötande. Samtliga framställde relationen till socialsekreteraren som betydelsefull, även om de tidigare erfarenheterna var blandade. En regelbunden kontakt uppskattades av de intervjuade, även att socialsekreteraren visar engagemang för barnet framhävs som viktigt för känslan av trygghet. Trygghetskänslan grundade sig i vetskap om att socialsekreteraren finns tillgänglig för barnet, känner till barnets historia, intresserat lyssnar, är pålitlig och har tystnadsplikt. Trygghetskänslan förstärks genom att socialsekreteraren tydligt tar ställning till barnets intressen. Rasmusson (2006) menar vidare att en bristande kontakt mellan socialsekreterare och barn kan leda till att felaktiga beslut fattas om barnet eller att missförhållanden går oupptäckta. För att kunna tillvarata barnets intressen behöver socialsekreteraren skapa förtroende hos barnet. En trygg och engagerad socialsekreterare kan bidra till att stärka barnets motståndskraft i mötet med svåra livshändelser.
Socialsekreterarna är, precis som barn, av uppfattningen att relationen mellan socialsekreterare och barnet är det mest centrala i arbetet. Sjögren (2018) har skrivit en avhandling om socialsekreterares perspektiv på professionella relationer. Under intervjuerna, som ligger till grund för avhandlingen, framkommer en syn på metodanvändning och teoretisk kunskap som sekundärt i förhållande till klientrelationen. Relationen mellan socialsekreterare och klienten ses som en grundförutsättning för att metoden ska fungera. Socialsekreterarna ser på sig själva som ett verktyg i arbetet då de själva skapar sitt eget sätt att arbeta och kommunicera med klienten. Således behöver socialsekreteraren en god självkännedom i sin professionella roll för att skapa en förtroendefull och trygg relation i egenskap av myndighetsrepresentant (Sjögren, 2018).
4.2 Socialsekreterares kompetens
Socialtjänsten ansvarar för att skydda barn som utsätts för missförhållanden i hemmet. För att utreda ett barns behov och livssituation behöver socialsekreteraren samtala med barnet. Barnrättighetsutredningen (2016) indikerar dock att samtal inte alltid förs i den utsträckning som lagen föreskriver. Bland socialsekreterare kan det finnas en osäkerhet i att genomföra barnsamtal, det kan bero på att socialsekreteraren upplever sig sakna kompetens, att de är rädda för att barnet ska ta skada eller känner osäkerhet inför att tolkningen av barnets uttalanden ska vara inkorrekt. Den internationella forskningen uppvisar liknande tendenser, att professionella barnsamtal kan förknippas med en osäkerhet. Leeson (2010) har undersökt socialarbetares förmåga att skapa goda relationer med omhändertagna barn i England. Studien visade att ingen av de intervjuade socialarbetarna hade genomgått en formell utbildning i att arbeta med barn, vilket resulterade i en osäkerhet i barnsamtalen. Osäkerheten ledde ofta till att socialarbetarna prioriterade att samtala med de äldre barnen samt ett undvikande av de yngre då dessa upplevdes som svårhanterliga. I brist på inlärda metoder och redskap hade socialarbetarna utvecklat egna samtalsstrategier och verbala kommunikationsfärdigheter genom det praktiska arbetet. Det
fanns en önskan om att utveckla kunskaperna i arbetet med yngre barn för att lättare kunna skapa meningsfulla relationer (Leeson, 2010). Även Ferguson (2016) fann i sin studie att socialarbetares kompetens i barnsamtal var av bristande kvalitet. Samtal genomfördes främst med barn och föräldrar tillsammans, de samtal som hölls enskilt med barn var ofta kortvariga och saknade både relationsskapande och informerande element. De brister som identifierades i barnsamtalen beskrevs bero på organisatoriska tidsbegränsningar i arbetet samt avsaknad av kommunikation- och relationskompetens (Ferguson, 2016). Både den kommunikativa och professionella kompetensen kan utvecklas genom att reflektera kring den egna yrkesrollen samt de olika kunskapsbaser socialarbetaren besitter. Självreflektion kan användas både för att identifiera brister och kunskapsbehov såväl som styrkor hos både socialarbetaren själv och arbetsplatsen denne arbetar på (Ruch, 2007; Ruch, 2014).
Winter, Cree, Hallett, Hadfield, Ruch, Morrison och Holland (2017) fann motsättningar mellan socialarbetares förståelse av att samtala med barn och deras upplevelser av sin egen kunskap. Socialarbetarna i studien uttryckte att kommunikation var en central aspekt i arbetet och att deras ansvar låg i att skapa en relation till barnet samt att göra barnens röst hörd, samtidigt uttryckte de en osäkerhet i sin egen kompetens. Utmaningen i att hålla barnsamtal grundade sig i flertalet olika aspekter, bland annat på grund av hög arbetsbelastning, orealistiska förväntningar och personella faktorer som bristande självförtroende eller en hög känslomässig investering i ärendena (Winter et al., 2017). Handley och Doyle (2014) fann genom en brittisk enkätstudie att de responderande socialarbetarna generellt uppvisade en god kunskap i samtal med yngre barn. De använde sig av flertalet metoder och redskap för att utforska barnens tankar och känslor i samtalen. Däremot saknade flertalet en formell utbildning i barnsamtal, 70 procent av de 70 respondenterna i studien saknade utbildning i att kommunicera med yngre barn. Praktisk erfarenhet av att samtala med barn framfördes som det mest effektiva sättet att erhålla kompetens i arbetet. Socialarbetare som genomgått kompetensutbildning i yrket hade själva initierat det på grund av en medvetenhet om brister i den kvalificerade utbildningen samt en motivation att erhålla ökade kunskaper och färdigheter (Handley & Doyle, 2014).
Även i en svensk kontext anses den praktiska kunskapen vara högt värdesatt, med praktisk kunskap avses den praktiska erfarenheten som yrket erhåller samt kunskap som införskaffats genom erfarna kollegor. Sökandet efter forskning eller annan teoretisk kunskap prioriteras lågt med hänvisning till brist på arbetstid att avsätta samt på grund av uppfattningen att forskning ofta är motsägelsefull i sin framskrivning. Socialsekreterarna i studien förlitade sig främst på egen kunskap genom arbetslivserfarenhet med barnavårdsutredningar samt kunskap från erfarna kollegor på arbetsplatsen. Det sociala arbetet kan ses som adaptivt eftersom kunskapen som används baseras främst på socialsekreterarens egen beprövade erfarenhet, vilket kan resultera i rutinmässiga och standardiserade metoder (Avby, Nilsen & Ellström, 2017). Åkerman och Jonsson (2017) har på uppdrag av Barnafrid studerat hur svenska socialsekreterare ser på sin kompetens gällande arbete med våld och andra övergrepp mot barn. Även i denna studie framkommer att socialsekreterarna har erhållit största delen av sin kunskapsbas i det praktiska arbetet. Genom arbetslivserfarenhet av att handlägga ärenden och möta flera familjer med problematik integrerades den teoretiska och praktiska kunskapen. Samtidigt framkommer ett behov av kontinuerlig kunskapspåfyllning, både inom såväl forskningsområdet som konkreta metoder och hjälpmedel som är direkt applicerbara i barnsamtalet. Vissa socialsekreterare menade dock att vidareutbildning inte ska prioriteras med hänsyn till att mindre tid då finns för att arbeta med barnen och deras familjer. De kritiska rösterna menade att det finns andra utmaningar inom socialtjänsten som borde prioriteras,
såsom arbetsbelastning, samverkanssvårigheter med andra myndigheter och att behålla befintlig personal på arbetsplatsen (Åkerman & Jonsson, 2017).
4.3 Kontextuella förutsättningar
Att arbeta med barnavårdsutredningar är ett komplext arbete och utöver de individuella kunskaperna som en barnavårdsutredare behöver besitta för att genomföra gynnsamma barnsamtal finns det flertalet organisatoriska och kontextuella förutsättningar som kan påverka socialsekreteraren i sin yrkesutövning. Socialsekreteraren behöver kompetens inom samtalsmetodik, lagstiftning, samarbete och anpassningsförmåga utifrån det enskilda barnet. (Ruch, 2007). Munro (2011) skriver att organisatoriska förutsättningar och byråkratiska krav kan ha en negativ inverkan på kvaliteten på det sociala arbetet med barn och familjer. En hög arbetsbelastning i kombination med dokumentationskrav kan leda till att socialarbetarens relationsskapande prioriteras lägre då tiden inte räcker till. Arbetsplatsen ställer krav på socialarbetaren som denne själv inte kan påverka, således kan yttre förutsättningar påverka socialarbetarens möjlighet till att utvecklas i sin kommunikation (Munro, 2011).
I forskningen framkommer en bild av att olika förutsättningar på arbetsplatsen kan påverka socialsekreterares syn och förväntningar på det egna arbetet. I en svensk studie av Astvik och Melin (2013) studerades socialsekreterares individuella och kollektiva copingstrategier som de använder för att hantera höga krav i arbetet. En av dessa strategier handlar om att sänka kraven på sig själv, vilket enligt socialsekreterarna ledde till moraliska konflikter. De beskrev en ständig avvägning av att välja mellan det egna välbefinnandet och kvaliteten på arbetet. Socialsekreterarna uttryckte en frustration över den höga arbetsbelastningen samt personalomsättningen, där det sistnämnda ledde till en slags relationströtthet. En socialsekreterare framförde att denne inte längre ansträngde sig för att skapa nya relationer med nytillkommen personal (Astvik & Melin, 2013). I ett yrke fyllt av komplexa svårigheter och avvägningar kan ett bra kollegium göra skillnad för såväl trivsel som kompetensutveckling. Interpersonella relationer kan ses som en bidragande faktor till att stärka den egna yrkesrollen (Svensson, 2008c). Ruch (2007) menar att en arbetsplats som tillhandahåller reflektiva forum för sina medarbetare kan bidra till ett ökat kollegialt stöd samt en öppen och respekterande arbetsplats där individer kan utveckla sin kompetens och förmåga till självreflektion. Att ha ett öppet samtalsklimat i arbetsgruppen kan verka uppmuntrande för socialarbetare att fråga om råd och stöd när arbetet känns oklart eller frågor uppstår.
4.4 Sammanfattning av tidigare forskning
Sammantaget visar den tidigare forskningen att socialsekreteraren har en viktig roll utifrån barnets perspektiv. Både i den internationella och den nationella forskningen uttrycker barn ett behov av en engagerad, ärlig och pålitlig socialsekreterare som skapar trygghet. Att arbeta med barn och ungdomar inom socialt arbete är komplext av flera olika anledningar. Tidigare studier visar på många faktorer som kan påverka kvaliteten i professionella barnsamtal i såväl positiv som negativ bemärkelse. Det handlar dels om socialarbetarens individuella kunskaper och egenskaper, bland annat den egna kommunikativa kompetensen, förmågan att kunna skapa relationer och anpassa samtalet efter det individuella barnet, dels berör det kontextuella förutsättningar som tillhandahålls av arbetsplatsen. Faktorer som en hög arbetsbelastning, otydliga arbetsuppgifter, hög personalomsättning och byråkratiska krav kan verka hämmande för socialsekreterarens kompetensutveckling i arbetet. För att hantera den komplexitet och känslomässiga påverkan som arbetet med barnavårdsutredningar utgörs av kan stöd och hjälp
från kollegor vara behjälpligt. En bra arbetsgrupp kan således ha en positiv inverkan på socialarbetarnas trivsel i yrkesrollen.
Tidigare studier visar att socialsekreterares kompetens inom barnsamtal är av varierad karaktär. Både svenska och internationella studier framhäver det praktiska arbetet som den främsta källan att inhämta kunskap från. Socialsekreterarens arbetssätt formas främst av egen erfarenhet i yrket samt genom konsultering med erfarna kollegor. Svensk forskning visar att socialsekreterare tycks uppvisa en kluvenhet inom kompetensbehov, vissa framför att utbildning inom våld och övergrepp behövs för att stärka kompetensen medan andra menar att tiden ska läggas på barnsamtal istället (Åkerman & Jonsson, 2017). Den internationella forskningen visar att formell utbildning saknas bland flertalet socialarbetare och att barnanpassade metoder och redskap kan stärka både barnsamtalets kvalitet samt socialarbetarens självförtroende i arbetet (O’Reilly & Dolan, 2016).
Avsikten med denna studie är att föra forskningen inom barnavård framåt genom att skapa en förståelse för vilka kompetenser och egenskaper socialsekreterare själva anser är nödvändiga i barnsamtal, hur arbetsplatsen möjliggör att stärka dessa samt hur socialsekreterare både ser på och arbetar med barn i utredningsarbetet. Det finns forskning som berör socialsekreterares kompetens, kontextuella förutsättningar och barnperspektivet, vi avser att kombinera dessa faktorer för att se hur de sammantaget påverkar socialsekreterarens syn på det egna arbetet utifrån ett kompetensperspektiv.
5. Teoretiska utgångspunkter
I detta avsnitt definieras de begrepp som kommer användas för att analysera datamaterialet i studien. För att analysera materialet har begreppen formell och reell kompetens,
relationskompetens samt barnperspektiv valts ut.
5.1 Formell och reell kompetens
Kompetens är ett begrepp som kan definieras på en mängd olika sätt beroende på vilket sammanhang begreppet används i. Enligt Ellström (1992) handlar kompetens om såväl psykomotoriska och kognitiva faktorer som sociala färdigheter och personlighetsfaktorer. Ellström definierar begreppet som “... förmågan att framgångsrikt (enligt egna eller andras
kriterier) utföra ett arbete, inklusive förmågan att identifiera, utnyttja och, om möjligt, utvidga det tolknings-, handlings- och värderingsutrymme som arbetet erbjuder.” (Ellström, 1992, s.
21). Enligt Illeris (2013) finns det inte en entydig definition av vad kompetens är, men att det kan beskrivas handla om att “vara i stånd att handla i relation till bestämda kända, okända och
oförutsägbara situationer” (Illeris, 2013, s. 34). Kompetensbegreppet används inte sällan
synonymt med kvalifikation. En individ kan ha införskaffat sig flertalet kvalifikationer som denne inte kan omsätta i andra sammanhang än sådana som anknyter till lärsituationen. Även om det finns en bakgrund av hög utbildning på universitetsnivå kan det krävas praktiska erfarenheter innan kvalifikationerna kan omsättas (Illeris, 2013). I rollen som socionom ställs vissa krav, såväl från arbetsgivaren, klienter som allmänheten, på att socionomen ska besitta kunskaper bland annat om hur livsvillkor påverkar individer, att bemöta människor i behov av hjälp, olika behandlingsmetoder, utredningsmetodik och lagstiftning som berör det sociala arbetet (Johnsson, 2008).
Eftersom socionomens yrkesroll är mångfacetterad finns det inget enkelt sätt att definiera begreppet kompetens även om kontexten smalnats ned något till området socialt arbete. Hammare (2004) menar att kompetens inom socialt arbete är subjektivt, för vissa kan kompetens innebära en lång praktisk erfarenhet av att arbeta inom det sociala fältet, medan exempelvis en person som arbetar inom en frivilligorganisation som rör missbruk ser sin bakgrund med eget missbruk som den mest väsentliga kompetensen. Även om samma kontext beskådas kan definitionen ändå skilja sig åt på grund av den mänskliga individualiteten. Hammare (2004) har vidare tagit fasta på Ellströms (1992) fyra indelningar av yrkeskompetens: psykomotoriska färdigheter, kognitiva kunskaper, affektiva värderingar, personligheten hos individen samt social kompetens och överfört dessa kopplat till socialt arbete. Psykomotoriska färdigheter kan beskrivas handla om praktiska erfarenheter i yrket och de kognitiva kunskaperna kan istället kopplas till den teoretiska kännedomen. Affektiva värderingar handlar om att socionomen ska respektera klienten samt besitta en förmåga att ta ansvar i arbetet. Personlighet berör faktorer som självkännedom och empatisk förmåga hos socionomen. Slutligen kopplas social kompetens till att kunna lyssna på klienten och uppvisa nyfikenhet i samtalet (Hammare, 2004).
Ellström (1992) gör en åtskillnad mellan formell och reell kompetens, vilket är de två begrepp vi främst kommer använda oss utav för att analysera socialsekreterarnas syn på sin egen kompetens i utredande barnsamtal. Innebörden av formell kompetens är, som namnet antyder, kompetens som finns dokumenterad i formella termer, exempelvis genom intyg, betyg och legitimation. Den formella kompetensen är vanligen styrande i tillsättning av tjänster eller utbildningsansökningar. Reell kompetens betecknar en persons samlade kompetens som denne kan omsätta i praktiken. Till skillnad från den formella kompetensen kan reell kompetens erhållas på en mängd olika sätt, bland annat genom det vardagliga livet eller på arbetsplatsen. Den reella kompetensen kan sägas vara i ständig förändring på grund av nya erfarenheter, samtidigt som vissa kunskaper kan glömmas bort när de inte används i praktiken. Den formella och reella kompetensen hos en yrkeskunnande betraktas som kvalitativt skilda eftersom en individ kan ha reell kompetens som är såväl lägre som högre än den formella kompetensen. Samtidigt menar Ellström (1992) att formell och reell kompetens, trots skillnaden i hur kompetensen erhålls, kan sägas komplettera varandra eftersom de utgör en persons samlade kompetens. Behovet av kompetensutveckling uppstår när personalens reella kompetens är lägre än de formella krav som ställs på yrkesutövandet.
5.2 Relationskompetens
Røkenes (2016) skriver om relationskompetens och att den tillsammans med handlingskompetens utgör den professionelles yrkeskompetens. Relationskompetens innebär att kunna samverka och förstå andra människor som den professionelle interagerar med i sin yrkesroll. En grundegenskap i relationskompetens är att ha förmåga att skapa kontakt med andra människor och då kunna upprätta en relation. För den professionelle är det av stor vikt att ta den enskildes intressen och behov i beaktning. Andersson Bruck och Lindström (2018) skriver att relationen med både föräldrar och barn är en nyckelfaktor för att barnavårdsutredningar ska kunna genomföras. Barnavårdsutredningar handlar om att få kunskap om ett barns och en familjs situation och vid behov komma fram till en bedömning som skulle kunna innebära att familjen blir erbjudna stödinsatser från socialtjänsten. Då syftet med utredningen är att utröna vårdnadshavarnas föräldraförmåga kan det innebära att vårdnadshavarna får obekväma frågor de har svårt för att besvara. Socialsekreterare behöver dock ställa vissa frågor för att få information som ska mynna ut i en bedömning och beslut. Utredande socialsekreterare behöver
kunna samarbeta med vårdnadshavare och barn samtidigt som socialsekreterarens yrkesroll innebär en kombination av kontroll och stöd. Av dessa skäl kan det innebära svårigheter att skapa relation med både barn och vårdnadshavare (Andersson Bruck och Lindström, 2018). En del av den samlade kompetens en yrkesverksam person besitter berör sociala faktorer (Ellström, 1992). Socionomyrket är ett yrke som till stor del präglas av mellanmänskliga samtal och att skapa professionella empatiska relationer till klienter (Svensson, 2008b). I relationellt arbete behöver den professionelle ha kunskap om både sig själv och den andre för att få klienten att känna sig sedd och förstådd. Socialsekreteraren behöver visa empati och tillskriva mening till vad klienten säger. Genom relationskompetens kan socialsekreteraren interagera med barnet på ett sådant sätt att barnets egen kompetens framträder och denne blir förstådd utifrån sina egna förutsättningar. Relationskompetens är en form av kompetens som ska förstås i sin kontext, något som genomsyrar varenda handling i yrkesutövandet. En del i att utveckla sin relationskompetens handlar om att reflektera kring egna känslor, responser och erfarenheter i livet för att möjliggöra hjälpande av andra. Personer som besitter relationskompetens är ständigt närvarande i samtalet och försöker förstå den andre. I relationellt arbete behöver den professionelle anta ett flexibelt förhållningssätt till sådant som kan uppkomma i samtalet, vilket innebär att tänka bort sig själv en stund för att fullt ut kunna fokusera på klienten. Den professionelle behöver vara närvarande i samtalet och samtidigt ha en så kallad fingertoppskänsla som är anpassad till den enskilda klienten för att skapa trygghet i samtalet (Aubert & Bakke, 2020).
Aspelin och Jonsson (2019) har definierat tre aspekter av relationskompetens, vilka tar sitt ursprung ur Thomas J Scheffs teori om sociala band. Teorin bygger på att trygga och befästa sociala band är människans främsta drivkraft och ett av våra viktigaste mänskliga behov. Sociala band är något som existerar mellan människor och håller samman samhället. De sociala banden i en relation definieras av dess differentieringsgrad, det vill säga vilken distans som finns mellan parterna. Differentieringsgraden är placerad någonstans på skalan mellan närhet och distans, Scheff menar att parterna ska skapa en balans mellan dessa parter. Sociala band skapas både genom verbal och icke verbal kommunikation (Aspelin, 1996). Med utgångspunkt i teorin om sociala band har Aspelin och Jonsson (2019) tagit fram tre former av relationskompetens. Den första formen handlar om den kommunikativa kompetensen, vilket berör den professionelles förmåga att kommunicera såväl icke-verbalt som verbalt. Det centrala i denna delkompetens är att såväl göra sig själv förstådd som att förstå den andre. Den andra formen av delkompetens benämns som differentieringskompetens, vilket innebär att nå en medelväg mellan närhet och distans, att kunna skapa ett vi utan att förlora den egna identiteten. Den professionelle behöver fokusera på sitt yrkesuppdrag men samtidigt se till barnets behov och intressen. Den sista formen av delkompetens inom relationskompetens är socioemotionell kompetens, som innebär att uppmärksamma barnets emotionella signaler, både genom att stärka känslor av stolthet och kanalisera skamkänslor (Aspelin och Jonsson, 2019). Aspelins syn på relationskompetens beskrivs utifrån relationen mellan lärare och elev, vi menar dock att dessa är applicerbara även på relationen mellan socialsekreterare och barn.
5.3 Barnperspektiv
Enligt Socialstyrelsen (2020) kan barnets rättigheter betraktas utifrån olika perspektiv; barnets perspektiv, barnrättsperspektiv och barnperspektiv. Samtliga perspektiv kommer därför att beskrivas kortfattat för att tydliggöra för läsaren vad vi avser med det teoretiska begreppet barnperspektiv. Barnrättsperspektiv handlar om hur barns rättigheter genomsyrar arbetet på en
verksamhet, avseende sätt att arbeta, metoder, rutiner och förhållningssätt. Barnets juridiska rättigheter har på senare år förstärkts, bland annat genom införandet av barnkonventionen som lag (Regeringskansliet, u.å.). Halldén (2003) menar att distinktionen mellan barnets perspektiv och barnperspektiv berör vilket perspektiv som står i fokus, om det är barnet själv eller någon som representerar barnet. Barnperspektivet innefattar det sätt barnen ser på olika fenomen samt den plats barn får eller tillåts få i olika sammanhang. Halldén (2003) menar vidare att barnperspektiv förutsätter barnets perspektiv men att detta därefter tolkas genom en vuxen person. Barnperspektiv innefattar således att den vuxne ska vara mottaglig och lyhörd för barns röster och åsikter. Barnets perspektiv handlar om barnets egna berättande och tolkningar, för att fånga barnets perspektiv krävs det att den vuxne samtalar med barnet. Begreppet barnperspektiv är istället tolkat genom en vuxen person, vilket gör att den vuxnes förförståelse och kunskap är av stor betydelse då denne behöver sätta sig in i barnets situation för att kunna bedöma vad som är barnets bästa (Socialstyrelsen, 2020).
Øvreeide (2010) menar att barnperspektiv både används och uppfattas vagt, eftersom det kan betraktas från två olika håll. Det första perspektivet handlar om barnperspektiv utifrån principen barnets bästa, det är då en allmän syn på barns behov och intressen som genomsyrar perspektivet (Øvreeide, 2010). Detta perspektiv färgas av samhällets syn på barn och kan därför ses som kontextuellt och tidsbundet, utifrån detta ligger barnkonventionen till grund för det globala synsättet (Rasmusson, 2006). Det andra sättet att se på barnperspektiv är utifrån det individuella barnets reaktioner, tankar och känslor om en situation. För att tillgodose barnets rättigheter enligt det andra perspektivet behöver barnet få komma till tals och uttrycka sina tankar och åsikter. När den vuxne antar ett barnperspektiv anstränger sig denne för att sätta sig in i vad som förmodas vara barnets egen upplevelse av en händelse. Eftersom barnperspektivet, till skillnad från barns perspektiv, tolkas genom vuxna innebär detta att den vuxne medvetet eller omedvetet färgar sin uppfattning av barnets perspektiv. Den vuxne använder sig av både sin egen förförståelse och samhällets syn på barn när denne tillämpar ett barnperspektiv (Sommer & Pramling Samuelsson, 2011). Barnperspektiv är ett mångtydigt begrepp som kan tolkas på flera olika sätt. Denna studie undersöker barnsamtal utifrån socialsekreterares egna tolkningar och upplevelser, vilket motiverar att använda just barnperspektiv som begrepp snarare än barnets perspektiv. Cederborg (2014b) menar att barnavårdsutredningar som rör barns livssituation ska utgå från barns sätt att se på sin situation och omgivning. Barn är individer som har olika erfarenheter, åsikter och uppfattningar. Som teoretiskt underlag för dataanalysen kommer vi använda oss av perspektivet på barnet som individ, det vill säga hur socialsekreterarna anstränger sig för att förstå det enskilda barnet i samtalen.
5.4 Tillämpning av den teoretiska utgångspunkten
I föreliggande studie kommer indelningen av kompetensbegreppet samt formell och reell kompetens användas för att analysera socialsekreterares bild av sin egen kompetens i barnsamtal, såväl avseende utbildningserfarenhet som den praktiska erfarenheten. Relationskompetens har valts för att betrakta relationsskapandet mellan socialsekreterare och barnet i det utredande samtalet. Utöver att studera socialsekreterares syn på den egna kompetensen anser vi att begreppet barnperspektiv kan ses som ett genomgående tema i barnsamtal, begreppet kommer därför användas för att analysera socialsekreterares syn på barnperspektiv och hur det praktiska arbetet förhåller sig till barnperspektivet.
6. Metod
I föreliggande avsnitt redogörs studiens metodval, det vill säga studiens vetenskapsteoretiska ansats, tillvägagångssättet för litteratursökningsförfarandet, urval och avgränsningar, datainsamlingsmetod, transkribering och analysmetod. Sedan redogörs studiens tillförlitlighet och äkthet. I metodavsnittet beskriver vi studiens respondenter, hur det empiriska materialet har erhållits och sedan analyserats och tolkats för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar. Slutligen presenteras de etiska överväganden som gjorts innan och under studiens genomförande.
6.1 Vetenskapsteoretisk ansats
Studien undersöker socialsekreterares syn på den egna kompetensen i utredande barnsamtal och utgår från socialsekreterarens egna perspektiv och upplevelser. Den vetenskapsteoretiska ansatsen som valts och lämpar sig bäst för studien och dess syfte är den hermeneutiska ansatsen. Inom hermeneutiken är forskarens fokus att söka förståelse genom att tolka empiriska data utifrån sociala observationer. Den hermeneutiska ansatsen handlar således om att skapa förståelse, inte att finna orsakssammanhang eller generera sanningar som till skillnad till den positivistiska ansatsen. Utifrån ett hermeneutiskt synsätt ska sociala fenomen förstås utifrån den helhet fenomenet ingår i (Andersson, 2014). Som exempel nämner Andersson (2014) att enskilda ord i en text tillsammans skapar en helhetsförståelse. Ett begrepp inom hermeneutiken som brukar användas för att förklara tanken om en utvidgad förståelse av enskilda fenomen är den hermeneutiska cirkeln, vilket innebär en ständig rörelse mellan förståelsen av enskilda delar och helheten (Andersson, 2014). Denna studie syftar inte till att finna generella objektiva sanningar utan snarare att förstå nyanser, känslor och tankar av intervjupersonerna. Då vi i denna studie, med stöd av intervjuer, undersöker socialsekreterarnas egna upplevelser av barnsamtal och synen på deras egen kompetens har studien därför inspirerats av en hermeneutisk ansats för att skapa oss en förståelse av helheten utifrån socialsekreterarnas svar på våra intervjufrågor.
6.2 Litteratursökning
I litteratursökningen till avsnittet om tidigare forskning har databaserna Primo, Social Services Abstacts, DiVA och Swepub använts för att finna forskning om barnsamtal inom socialt arbete. I sökningarna har olika kombinationer av sökord använts tillsammans med trunktureringar (*) och boleriska termer (AND och OR) för att bredda sökningen genom att hitta artiklar med liknande ord och formuleringar. De sökord som användes som utgångspunkt var (“communicat*” OR “communication skills” OR talk*) AND (“children” OR “child*”) AND (“social work*” OR “care”) AND “knowledge”. Som avgränsningar i sökningarna användes peer-reviewed för att säkerställa att artiklarna var vetenskapligt granskade, engelska eller svenska som språk, artiklar, att artiklarna inte skulle vara äldre än 15 år samt en indelning i ämneskategori enligt barn, kommunikation och socialt arbete. De huvudsakliga sökningarna har genomförts under tidsperioden 6 april till 10 april 2021, under 1 juni till 6 juni samma år har kompletterande sökningar gjorts för att finna ytterligare svensk forskning. Vissa artiklar har hittats genom förslag på relevanta artiklar av Primo kopplat till andra valda artiklar baserat på ämne eller forskare samt genom referenslistor i böcker och artiklar. Under läsningen av artiklar har även andra referenslistor använts som underlag för att identifiera viktig forskning inom ämnet. Inkluderingskriterier för tidigare forskning har varit att artiklarna ska handla om professionella barnsamtal inom socialt arbete, ingen avgränsning har gjorts utifrån någon särskild aspekt av barnsamtal. Artiklar som berörde exempelvis pedagogik och psykologi
