Socialsekreterares upplevelser av barnsamtal

Ett tema som kan sägas genomsyra studiens frågeställningar är socialsekreterarnas egna upplevelser av barnsamtal. I intervjuerna framgick det att socialsekreterarna hade en genomgående positiv syn på att samtala med barn. Att hålla barnsamtal sågs som givande, spännande och inspirerande, främst med anledning av barnets individualitet. Barnsamtal kan även ge en känsla av stolthet, att barnet väljer att öppna upp sig. En observation som gjordes av oss under intervjuerna var att en av respondenterna lyste upp i ansiktet när hon pratade om sina upplevelser av barnsamtal, vilket förstärkte den positiva bilden som verkade finnas av att arbeta med barn. Även om synen på barnsamtal är övervägande positiv uttryckte socialsekreterarna flera svårigheter som kan uppkomma i barnsamtal. Socialsekreterarna arbetar med familjer som av olika anledningar har svårigheter. Lilian uttrycker att “... vi har ju

inte samtal med de här familjerna som fungerar utan de har ju kommit till oss av en orsak, att de har ett problem och vi behöver hitta någon hjälp”. Det är dock inte alltid som klienterna är

mottagliga för hjälp, föräldrarna kan ha egna agendor och försöka styra barnen. Majoriteten av socialsekreterarna lyfte problematiken med motvilliga föräldrar, att de kan få känslan av att föräldern har styrt vad barnet ska säga eller att barnet upprepar exakt samma historia som den ena föräldern redan berättat i ett enskilt samtal. Jasmine menade att det blir en svår avvägning att förhålla sig till föräldrarnas motvilja samtidigt som barnets bästa ska beaktas.

Ja det är ju också en jätteavvägning, är det ju. Alltså nu har jag jobbat väldigt kort men jag har ändå stött på det här att föräldrar inte vill att jag ska prata med barnen och där är det ju också det här med barnets bästa, att vi ser att det bästa för barnet är att komma till tals och få berätta sin historia även om det skulle strida mot föräldrarnas önskemål. Det är ju ett jättestort dilemma. (Jasmine)

Jasmine gav exempel på en situation där en sådan avvägning hade uppkommit men där hon tillsammans med kollegor beslutat om att samtala med barnen på förskolan på eget bevåg eftersom orosanmälan i ärendet berörde våld. Även Lilian nämnde svårigheter med att bedöma barnets bästa. Det kan ibland vara bäst för barnet att bo kvar hos sina föräldrar trots att det förekommer omsorgssvikt, med hänsyn till barnets psykiska hälsa. En annan svårighet som är genomgående i intervjuerna är samtal med barn som är tysta, främst ungdomar. Socialsekreterarna uttryckte svårigheter med att nå fram till barn som var tysta under samtalet och motvilliga till kontakt med socialtjänsten. Lilian berättade om att hon tyckte det var utmanande med tysta ungdomar där hon ansåg att behoven inte kunde tillgodoses av socialtjänsten utan att BUP snarare var rätt aktör att hjälpa dessa personer. I sådana situationer kunde hon känna en viss hjälplöshet och osäkerhet. Olivia resonerade kring att utmaningarna med tysta barn främst berodde på hennes arbetslivserfarenhet, att hon ännu inte hittat de verktyg som behövs för att nå barnen.

Jag tycker att det är utmanande när barnen blir väldigt tysta, då men det tänker jag har ju också med erfarenhet att göra. Jag har ju inte jobbat så länge så att jag har ju kanske inte riktigt fått, vad ska man säga, har de verktygen. Men att där tycker jag att det är svårt ibland att liksom komma in och nå dem om det är så att de bara är tysta. Det tycker jag är väldigt utmanande men också så fruktansvärt härligt när det blir ett bra möte, att vi liksom hittar ett sätt att nå och man lyckas sätta in barnet eller om barnet till slut börjar öppna sig och att man liksom får en bra kontakt, det är ju jätte, jättehärligt. (Olivia)

I citatet ovan kan det utläsas att även om sådana samtal innefattar utmaningar finns det samtidigt en stor glädje när ansträngningarna till att skapa relation ger resultat och barnet börjar öppna upp sig. Något som tycktes vara en viktig faktor i att genomföra bra barnsamtal enligt

socialsekreterarna var förberedelse, detta var något samtliga framförde som viktigt både för dem själva och för samtalets kvalitet. Förberedelsen kunde handla om att läsa igenom anteckningar om vad som sades sist eller att ta med ritmaterial eller leksaker till barnet. Förberedelserna kunde även innebära att söka information i böcker eller Socialstyrelsen om det fanns osäkerhet kopplat till samtalet för att vara bättre inläst till nästa tillfälle. För Annika var det viktigt att själv söka teoretisk kunskap om problematik där hon inte hade rätt kompetens för att tillgodose sina kunskapsbrister. Hon framförde samtidigt att det kan vara svårt att hinna med att införskaffa sig den kunskapen och att hon därför konsulterade andra professionella.

Att utredande barnsamtal berör svåra ämnen var ett genomgående samtalsämne i intervjuerna. Arbetet som barnavårdsutredare kan vara känslomässigt påfrestande, vilket socialsekreterarna visade stor medvetenhet om. Annika menade att den känslomässiga påverkan var en del av att vara mänsklig, hon uttryckte att “... om jag skulle sluta att påverkas helt av det jag tar del av i

mitt vardagliga jobb på socialtjänsten, då behöver jag byta jobb”. Jasmine beskrev att hon

försöker bibehålla en professionalitet i samtalet med barnet även om samtalsämnet är jobbigt och berör henne på ett privat plan. Barnets rätt att få berätta och bli sedd är viktigare än hur hon påverkas av samtalet. Jasmines känslohantering i barnsamtalet kan kopplas till Aspelin och Jonssons (2019) syn på differentieringskompetens och socioemotionell kompetens. Den professionelle ska både skapa en gyllene medelväg mellan närhet och distans samtidigt som denne ska uppmärksamma barnets emotionella signaler. Jasmines ansträngningar av att bibehålla en professionell inställning kan förstås som att hon undviker att låta sina egna känslor ta över samtalet och således väljer att inte låta barnets känslor komma henne allt för nära inpå. Samtidigt är hon uppmärksam på barnets känslor och låter dessa stå i fokus, det är barnet som är viktigast i samtalet. Jasmines uttalanden kan även förstås utifrån ett barnperspektiv, vilket enligt Halldén (2003) handlar om att kunna låta barnet få utrymme och plats att kunna uttrycka sin röst. Den vuxne behöver tillåta och ge barnet det utrymmet som krävs i barnsamtalet. Det uppfattas som att Jasmine låter barnets upplevelse stå i centrum och ger barnet utrymme att berätta sin berättelse. Med hjälp av ett barnperspektiv kan socialsekreteraren försöka förstå barnets upplevelser och tankar, för att kunna göra det krävs samtal med barnet. Det kan utläsas att Jasmine åsidosätter sina känslor för att fullt ut kunna fokusera på barnet.

För att hantera sina egna känslor kopplade till arbetet får socialsekreterarna stöd av såväl kollegor som chefer. Samtliga socialsekreterare nämnde vikten av vägledning i såväl samtalsmetodik som känslohantering. Olivia berättade om vikten av att ha ett bra och stöttande kollegium på arbetsplatsen.

… Det är ju jätteviktigt att ha fina kollegor som man kan prata med och att ha en bra sakkunnig eller förste socialsekreterare. Framför allt kanske sakkunniga, att om jag känner att nu har jag ett ärende här, nu hade vi det här samtalet, det kändes såhär och såhär. Det är så skönt att kunna prata om det, att då få lite vägledning i att okej, men vet du, det där kan du släppa, det här kan du försöka tänka på att prova en sista gång. Ja men att få lite hjälp att bena ut i känslorna. Vissa saker blir ju så, ja men om det är ett ärende, om jag har haft ett barnsamtal och så har det varit föräldrar med och det är ett ärende som blir väldigt stort i mitt huvud och att det är mycket som jag tänker på, då är det skönt att kunna prata med en chef eller en sakkunnig. Ja och få hjälp att sortera lite. Så att det är väl ett sätt att tänka som jag hanterar det liksom, när det blir svårt. (Olivia)

Av citatet framgår att kunniga kollegor kan hjälpa socialsekreteraren att fokusera på rätt saker och få hjälp med att sortera sina tankar. Annika menade att ansvaret för detta inte bara låg hos henne själv men även hos ledningen i organisationen att uppmärksamma behovet. En del i att

utveckla relationskompetens är självreflektion, genom att öka förståelsen om sig själv kan socialsekreteraren möjliggöra hjälpandet av andra. Aubert och Bakke (2020) menar att när medvetenhet finns om de egna reaktionerna och känslorna kan socialsekreteraren lättare vara närvarande i samtalet med klienten (Aubert & Bakke, 2020). Handledningen och stödet från kollegor i organisationen medför att socialsekreteraren reflekterar kring den egna yrkesrollen och hur samtalet påverkar denne privat och kan därmed ses som en viktig del i socialsekreterarnas arbete.