Barnet mellan två världar

5.41. Ett hinder för att uppnå sociala mål

Flera informanter anser det vara problematiskt att barnet ofta hamnar i en sits där det slits mellan två världar. Detta kan innebära att barnet har olika krav och förväntningar på sig från hemmiljö-, kontra skolmiljön. Enligt Magdalena

förekommer det att barn ställer sig frågande till varför utbildningsdagar inte även riktas direkt till vårdnadshavare:

”...men däremot måste man då hitta ett sätt. Hur pratar vi med

vårdnadshavarna? Så att de inte ger ett budskap och förskolan ett annat. Alltså det finns så oändligt mycket man kan göra. Jag träffade 6000 barn och unga...och det är detta de beskriver. “Varför är det ingen som pratar med mina föräldrar?”. “Varför är det ingen...varför finns det

ingen...varför lever vi mellan olika världar?”.

På så vis kan det finnas en positiv inställning hos barn och unga att motta kunskap om olika ämnen, vilka kan vara kontroversiella i elevers hemmiljö. Däremot skapas det hinder för kunskap ifall barnet upplever att han eller hon inte kan ta med sin förvärvade kunskap utanför skolan. Även Anna har liknande erfarenheter och för resonemang om att utbildningssatsningar eventuellt även borde inbegripa vårdnadshavare:

”… det är klart man kan tycka att förebyggande arbete också ska börja med förövarna eller potentiella förövare. Att man hade behövt prata mer med föräldrarna och så. Och det är ofta sådant vi brottas med. Vi gör inte det inom vår verksamhet men det hade behövts, det hade kanske behövt utvecklas en verksamhet till dom vuxna”.

33 Enligt Payne (2014) är empowerment en form av demokratisk praktik i det

avseendet att teorin vill hjälpa människor att övervinna hinder för att nå sina livsmål. Vidare menar forskaren att praktiker inom socialt arbete genom erbjuden hjälp och allians kan få människor att få förståelse för förändring i sina liv. I detta fall skulle ett hinder kunna ses som vårdnadshavare utifall dessa motsätter sig att barnet erhåller viss kunskap. Måhända kan allians ingås mellan skolpersonal och vårdnadshavare, på skolpersonalens initiativ och engagemang. Sara uppger även betydelsen av att skolpersonal är allierade i svåra frågor som ett sätt att underlätta undervisningens fortlöpning:

“Nånstans måste ju vi (kollegor) kunna prata sinsemellan. Innan vi kan gå ut till vårdnadshavare och barn. Så är inte vi trygga med varandra och kan ta upp de här frågorna, utan att det finns en gräns för

samtalsämnena. Då funkar det ju inte och nå ut till vårdnadshavare.” Vidare uppger Sara att utbildningsprojektet hon deltagit i har underlättat

pedagogens möjlighet att samtala med föräldrar, vilket även skulle kunna ses som ett försök att överbrygga hinder. Liknande hinder skulle kunna vara de som Alizadeh med kollegor (2009) beskriver i studien med hälso- och

sjukvårdspersonal, där personal exempelvis kan samtala eller medla med vårdnadshavare för att reducera konflikter.

5.42. Risk för att barnet stigmatiseras inom familjen

Enligt Goffman (2014) kan en mindre önskvärd egenskap hos en person riskera att leda till att han eller hon blir utstött. Vidare menar Goffman att detta riskerar att skapa en känsla av stigma hos den utstötte samt att egenskapen riskerar att

påverka personens relationer. Via skolan kan nya tankemönster formas hos elever, vilket kan leda till ett mer kritiskt förhållningssätt till rådande familjesystem. Några informanter belyser att sådant kritiskt förhållningssätt kan vara

ovälkommet hos övriga familjen och, i värsta fall, utgöra ett hot för barnet. Adam drar paralleller mellan barn till familjer från en hederskontext, och barn till familjer där föräldrarna visar icke-tolerans mot barnets avvikande sexuella läggning:

” Exempelvis, svenska HBTQ-personer, Lisa Karlsson, Lasse Johnsson. De blir utsatta nästan i princip av samma mekanismer, samma

tillvägagångssätt som sin familj, sin omgivning, på grund av deras sexuella läggning. Det enda som kan skilja är det dödliga våldet, vilket också kan förekomma. I vissa frireligiösa sammanhang då använder man sig till och med sig av exorcism mot svenska HBTQ-personer. Och det är ju för att bevara familjens arv, familjens anseende, släktens anseende och att man inte är… man accepterar inte olikhet och jämlikhet”.

Adams citat kan kopplas till Goffmans (2014) teori om att som individ reduceras i medvetandet från fullständig och vanlig människa till en utstött individ.

Egenskaper hos individen bekräftar den fulla grupptillhörigheten för en annan typ av individer, vilket skulle kunna vara ens egen familj. På så vis riskerar individen som anses avvikande eller gränsöverskridande även utmana familjens syn på sig själva som grupp. Ett liknande resultat återfinns även i Alizadeh och kollegors (2009) studie kring utsatta ungdomars position när de söker hjälp och stöd på ungdomsmottagningar. Forskarna visar att ungdomar till familjer som lever i en

34 hederskontext kan bli stärkta av att få tillgång till en frizon på

ungdomsmottagningen. Om målgruppen tillåts att fritt samtala kring sin levnadssituation samt få kunskap om sin kropp och sina rättigheter, kan de bli stärkta och få nya perspektiv. Denna hjälp kan dock föranleda att ungdomen hamnar i konflikt med sin familj om ökat självförtroende och nyförvärvad kunskap tolkas som gränsöverskridande beteende. Magdalena nämner Fadime Sahindal som exempel på en person som vågade göra motstånd mot sin familj, och därigenom sågs som en normbrytare av sin familj:

”Fadime är väldigt starkt normbrytande. Hon vill bestämma själv över

sitt liv (…). Alltså den riskfaktorn måste kopplas till Fadimes bakgrund. Hennes struktur och där hon kommer ifrån, men också hur familjen har utvecklat en konservativ kontext i ett nytt samhälle.”

Även Anna menar att det krävs mycket av ett barn eller en ungdom som lever i en hederskontext att våga ifrågasätta sin egen familj. Ifrågasättandet kan uppstå som en effekt av erhållen kunskap, vilket kan leda till ett mer kritiskt förhållningssätt hos barnet eller ungdomen. Men trots ny kunskap och kritiska förhållningssätt hos barnet eller ungdomen kan det råda rädsla för att stigmatiseras inom familjen, vilket kan riskera att ingen förändring sker. Trots detta menar Anna att projektets förebyggande arbete är viktigt, eftersom barn och ungdomar blir medvetna om sina rättigheter:

”Och det här är ju ett våld som ändå sker i en familj och det krävs väldigt mycket av en ungdom att ifrågasätta sin egen familj och var man kommer ifrån. Så det är klart jag förstår att vi är en pusselbit och ingenting kommer lösas med att jag berättar vad man ska ha rätt till, men det är en ingång, det är en del. Och jag tror samtidigt att det är en viktig del. Man kan inte kräva sina rättigheter om man inte vet vad man har för

rättigheter.”