Praktikers mottaglighet av utbildning

5.51. Praktikers förhållningssätt

Goffman (2014) kallar de som inte avviker på ett negativt sätt från de speciella förväntningarna för de normala. Normala människors attityder, liksom dess sociala insatser, har för avsikt att lindra för stigmatiserade personer. Exempelvis kan de normala känna osäkerhet kring hur de ska förhålla sig, spela överdrivet medkänslig eller ställa orimliga krav på stigmatiserade personer (a.a., 2014). De flesta informanter har upplevt att de själva eller andra till en början varit kritiska inför om utbildningen verkligen kan komma att bidra med viktig lärdom. När de sedan genomgått utbildningen har de fått en ny inställning om att

utbildningen är spännande och bidrar till mycket positivt. Bland informanterna råder det även vissa blandade upplevelser av professionellas ambitioner att ta till sig projektens arbete. Anna uppger att det kan se väldigt olika ut och att det finns personal som inte alls tycker att projektens frågor hör hemma i skolan. Medan hon uppger att andra pedagoger och personal inom elevhälsovården uttrycker att skolan har ett stort behov av att ta upp ämnen som projektet jobbar med. Detta ligger i linje med tidigare forskning från exempelvis skolan, primärvården och familjeterapi där personal uppger att de behöver ökad kunskap om

35 (t.ex. Jordan, 2015; Alizadeh et al., 2009; Lois Helms, 2015). Magdalena uppger att det är kö till projektets nästa utbildningsinsats. Men hon har även fått

reaktioner från pedagoger som menar att frågor kring HVF är för komplicerade för skolpersonal eller till exempel att information om könsstympning hör hemma inom mödravården. I nedanstående citat resonerar Sara kring hur en del av hennes kollegor inte är öppensinnade och mottagliga för att ta till sig lärdom från projekt 1:s arbete:

”(De) sitter här och är så ignoranta. Inte bara att de säger saker utan att de sitter och du vet, helt fast beslutna om att saker är på ett visst sätt kring dessa frågor. Har såna förutfattade meningar att du blir

mörkrädd”.

Samtliga informanter som tagit emot projekt 1:s utbildning ser med stor positivitet på utbildningens möjligheter att förändra det egna förhållningssättet. Katarina uppger att utbildningen givit henne otroligt mycket när det kommer till det egna tankesättet och hon beskriver utbildningen som ”en känslomässig resa”. Liknande resonemang återfinns i Lois Helms (2015) studie, vilken ger stöd åt positiva effekter av ökad interkulturell kunskap. Katarina menar att det är en helt annan tyngd i projektets utbildning i motsats till exempelvis en vanlig

matematikutbildning. Därmed anser hon att en pedagog som gått utbildningen inte kan förmedla den vidare till andra pedagoger. Varje pedagog måste själv få ta del av resursen för att genomgå sin personliga resa.

Alla informanter uppger att det behövs kompetenshöjande utbildning kring HVF riktat till professionella. De flesta informanter verkar kunna relatera till

hedersvåld och nämner exempel, så som könsstympning. Sara nämner exempelvis att skolpersonal försöker uppmärksamma ifall barn plötsligt uteblir från skolan:

“(...) vi har en plikt varje morgon att kolla att alla elever har kommit till skolan. Är de inte här så ringer vi det första vi gör på morgonen för att kolla var barnet är nånstans. Sen finns det barn som helt plötsligt är borta.(...) Men då är det jätteviktigt att (agera red.), alltså när du får de här varningssignalerna”.

Däremot uppger alla informanter som blivit utbildade inom projekten att de inte tror att någon elev är utsatt för hedersvåld där de jobbar. Katarina uppger att det är bra att kunna se signaler men att det förmodligen är vanligare att man ser dessa högre upp i skolåldern. I samband med att Magdalena pratar om hedersvåld, tar hon Fadime Sahindals liv som exempel:

“Hon (Fadime red.) beskriver frihet och kontroll. De här olika

uppfostringsmodellerna. Hur hon blev mer begränsad ju äldre hon blev. (...) men det finns också hot och våld innan mordet. Att hon blev utsatt för hot och våld, både av sin pappa och sin bror.”

Vad gäller hedersförtryck talade alla informanter som var utbildare fritt om begreppet vilket kan tolkas som att de kände sig trygga i vad begreppet innebär. Adam menar att hederskultur handlar om social kontroll, medan Anna uttrycker sig så här:

36 “Och det säger många som jobbar med hedersproblematik, att man

pratar liksom utifrån: Vad är det du inte får göra? Vad är det du inte kan göra? Vad är det du inte får rätt till?. Att man kan använda det som utgångspunkt för att få fram hur problematiken ser ut och vad man kan behöva ge stöd i.”

Framför allt när det kommer till de utbildade informanterna kan svar peka på att de inte fullt ut kan definiera begreppet HVF, trots den utbildning som de tagit del av. Exempelvis Sara uttrycker det så här:

“Jag tycker själv att det är väldigt svårt med just de här begreppen, för det känns ibland som att… Ena dagen är det okej att använda ett visst begrepp, nästa dag har det plötsligt ändrat sig. Likaså med det politiska, vad ska man säga? Alla de här begreppen, känns det som nånstans...när det blir hetsigt börjar man prata politik. Då plötsligt är det okej att det begreppet som du använde igår, som plötsligt idag inte är okej. Då anses du vara en viss typ av människa och stämplas på nåt sätt.”

Detta visar att det råder oklarheter kring begreppets innebörd i linje med tidigare forskning (t.ex. Alizadeh et a., 2009) Framför allt begreppet förtryck verkar vara särskilt svårt att definiera i sammanhang med HVF.

5.52. Rädsla för att stigmatiseras inom lärargruppen

En liten del av intervjumaterialet tyder på att det kan finnas en viss rädsla när det kommer till att jobba kring projektens ämnen och frågor. Sara resonerar bland annat kring att vissa kollegor inte velat vara med vid värderingsövningar som exempelvis ”fyra-hörn-övningar” under projekt 1:s utbildningsdagar. Hon menar att det kan vara svårt att uttrycka sina egna åsikter framför andra kollegor vilket citatet nedan visar på:

”Du synas rakt ut såhär och du tror att du är smart. Sen plötsligt så vänds det emot dig och du hade inte förväntat dig det. Då står du där och skäms inför alla dina kollegor och så vidare (…)Det är det som man skulle kunna säga är negativt då, eller svårt med dessa projekt att de är...de skapar turbulens. Det är ju det som gör också att folk backar. Man vill inte”.

Även detta kan visa på Goffmans (2014) perspektiv om att en ensam person som i Saras fall exempelvis tycker annorlunda i en värderingsövning stämplas med ett stigma av andra kollegor och känner därmed skam över sin speciella egenskap. Anna tar upp en annan typ av rädsla som kan uppstå när hon och kollegor i projektet sprider kunskap till barn, unga och vuxna:

”Och många gånger, och det har vi själva varit väldigt rädda för att vi ska provocera eller att nån ska känna sig exkluderad, och att vi är rasistiska, och så lite olika perspektiv på det. Så att istället ibland så hamnar vi i att vi vågar inte prata om det alls och då missar vi jättemånga ungdomar och vuxna också som bara faller mellan stolarna för vi inte riktigt vågar ta tag i problematiken”

Ovanstående citat kan ses utifrån ett ”vi och dom” – tänk. Där ”de normala” i förhållande till en eventuellt stigmatiserad grupp kan känna svårigheter i att

37 förhålla sig. Med detta menar Goffman (2011) att i situationer med ett ”vi och dom” kan de så kallade normala exempelvis spela över i rollen som medkänslig då det finns oklarheter hur normala ska förhålla sig till en stigmatiserad grupp. 5.53. Rädsla för att stigmatisera en specifik grupp

Trots att en professionell har för avsikt att ”lindra” för de personer som kan tänkas vara utsatta för HVF resulterar det i att vederbörande personer istället oavsiktligt stigmatiseras i linje med Goffmans (2014) perspektiv. Att projektens arbete ska grundas i andra termer än HVF trots att samtliga projekts syfte är att förebygga just HVF framhäver samtliga informanter. Arbetet ska främst bygga på rättigheter och värderingar. Viktigt är även att arbetet riktas till alla individer oavsett kultur. Magdalena hävdar att målet är att projekt 1 ska kopplas till förskolans

likabehandlingsplan och styrdokument för att projektet ska bli en självklar del av verksamheten. Enligt Katarina används bildmaterial från projekt 1 på

utvecklingssamtal med alla föräldrar och även Veronika berättar att visst

bildmaterial ska börja användas i förskolans introduktionssamtal till höstterminen. Lois Helms (2015) menar att bildmaterial kan vara en fruktsam metodik att

applicera till samtal med vårdnadshavare, inte minst om vårdnadshavare har språksvårigheter eller har svårt att sätta ord på känslor. Sara har upplevt att vårdnadshavare satt sig emot skolundervisningens innehåll när det kommer till exempelvis kroppens anatomi. Hon menar att pedagoger i dessa situationer kan luta sig mot styrdokument i kontakt med vårdnadshavare för att förklara att det är något som alla barn måste lära sig för att uppnå målen i skolan. Hon menar att då blir det inget som man måste stå för personligen utan det är något som skolan står för vilket gör att det blir lättare att bemöta vårdnadshavarna.