Från datorplattans intåg i utbildningssystemet har forskningen om hur datorplattor och appar används stadigt vuxit och olika forskningsinriktningar har börjat etableras. Majoriteten av studier har förlagts till utbildningsmiljöer för äldre barn och ungdomar.15 Forskningen om barns bruk av datorplattor och appar i förskolemiljöer (och hemmiljöer) är emellertid ett växande forskningsområde och främst fokuserar dessa studier på frågor om barns utveckling och lärande i förhållande till dessa teknologier. Det kan konstateras att likt den tidigare forskningen om barns användning av teknologier utgår den absoluta majoriteten av studierna ifrån det Selwyn (2010) kallar state-of-the-art-frågor – alltså vad som kan och borde hända när barn använder digitala teknologier. Snarlikt tidigare forskning om barns bruk av digitala teknologer motiveras studierna oftast utifrån (i) farhågor om negativ inverkan på barns
utveckling och välmående (Bedford et al., 2016; Cristia & Seidl, 2015; O’Connor &
15 Exempelvis studier förlagda i grundskola (Falloon, 2015, 2016; Hutchinson, Beschorner & Schmidt-Crawford, 2012; Jahnke et al., 2017; Lynch & Redpath, 2014), gymnasium (Ward et al., 2013) och högre utbildning (Chen et al., 2014; Manuguerra & Petocz, 2011; Wakefield & Smith, 2012).
Fotakopoulou, 2016), eller (ii) förväntningar på teknologins förmodade positiva
inverkan på barns lärande (Haßler, Major & Hennessy, 2015; Jahnke & Kumar,
2014).
Den första gruppen studier, som tar sin utgångspunkt i farhågor, är liten till omfånget. Bedford et al. (2016) pekar på att det finns en dokumenterad oro över att användning av skärmar ska ha negativ påverkan på barns kognitiva utveckling och hänvisar till AAP:s rekommendationer (Brown, 2011). De genomförde därför en enkätstudie med brittiska föräldrar till barn i åldern sex månader till tre år där de undersökte hur barns användning av pekskärmar kan relateras till deras generella utveckling (Bedford et al., 2016). Cristia och Seidl (2015) motiverar sin enkätstudie med franska föräldrar med hänvisning till studier från AAP och Common Sense Media där ”passiv” teknologianvändning kopplas till negativ påverkan på hjärnans exekutiva funktioner. Resultaten av ovanstående studier visar emellertid ingen observerbar korrelation mellan tidig användning av skärmar och negativ påverkan av barns generella utveckling.
Den andra kategorin, som tar utgångspunkt i förväntningar på ett potentiellt lärande, rymmer desto fler studier. Det finns exempelvis en stor grupp studier om datorplattors och appars roll för att stötta barns språk- och literacyutveckling (se exempelvis Kervin, 2016, för en utvidgad diskussion om hur barns literacyutveckling kan stödjas genom lekfull interaktion med appar). Det finns också studier som fokuserar på barns fonetiska medvetenhet (Cubelich & Larwin, 2014; Neumann, 2016), alfabetiska kunskap (Cubelich & Larwin, 2014; Neumann, 2014; Neumann & Neumann, 2014), tidiga skrivutveckling (Neumann & Neumann, 2016), ordförråd och begreppsutveckling (Dennis, 2016; Russo-Johnson et al., 2017; Sandvik, Smørdal & Østerud, 2012),
tvåspråkighetsutveckling (McPake & Stephen, 2016) och narrativa kompetenser
(Kucirkova et al., 2013; Kucirkova et al., 2014; Kucirkova, Sheehy & Messer, 2015). Inte sällan är det datorplattors och appars multimodala egenskaper som anses kunna stödja såväl traditionell som multimodal literacyundervisning (Hutchinson & Beschorner, 2014). En aspekt som har uppmärksammats som problematisk är att mer än hälften av så kallade literacystödjande appar helt saknar verbalt språk eller saknar det lokala språket, eftersom de måste vara gångbara på en internationell marknad och lönsamma att producera (Sari, Takacs & Bus, 2017). De är inte heller anpassade efter de rekommenderade åldersgrupperna och erbjuder endast begränsade och repetitiva aktiviteter vilket är billigare att utveckla. Det innebär att kommersiella faktorer får stor
betydelse för hur appar utvecklas och designas och i förlängningen för vilket lärande som blir möjligt. Det finns även en ansenlig mängd studier som rör barns matematiska utveckling och flera av dessa visar att väldesignade appar kan ha en viss positiv effekt på förskolebarns matematiska utveckling (Holgersson et al., 2016; Kosko & Ferdig, 2016; Palmér, 2015; Schacter & Jo, 2017; Sedaghatjou & Campbell, 2017). Dessa studier har visat att de flesta matematikappar endast fokuserar på enkel matematisk memorering och engagerar därför inte barnen nämnvärt. De visar även att barn interagerar med matematikappar på olika sätt beroende på hur mycket de förstår av appens innehåll. Det kan i värsta fall få negativa konsekvenser, som att barn lär sig fel (Bullock et al., 2017).
Den övervägande delen av studier av barns användning av datorplattor och appar utgår alltså ifrån farhågor eller förväntningar. Det har gjorts studier som utgår ifrån öppnare typer av frågeställningar, men flera av dem är studier där barn i förskoleålder använder appar i hemmiljöer och därför inte av intresse för denna avhandling (se Jæger, 2016; Verenikina & Kervin, 2011; Verenikina et al., 2016). När det gäller studier i en förskolekontext kan det konstateras att det finns något av en kunskapslucka när det gäller studier som tar utgångspunkt i barns och lärares aktiviteter med datorplattor och appar i förskolekontexter. Ett mindre antal studier finns och utgör en eklektisk samling som inkluderar: barns användning av datorplattor i fri lek (Reynolds-Blankenship, 2014), barns kreativa aktiviteter i förskole- och museikontexter (Arnott, Grogan & Duncan, 2016), barns konstnärliga skapande tillsammans med pensionärer (Heydon McKee & Daly, 2017), barns ritaktiviteter med fingerfärg och app (Price, Jewitt & Crescenzi, 2015) och jämförelse av barns och lärarstudenters sociala
interaktion i aktiviteter med appar (Moore & Adair, 2015). I en svensk kontext har
studier av Kjällander och Moinian (2014), Petersen (2015) och Walldén Hillström (2014) bidragit till fältet med olika perspektiv på barns interaktion med datorplattors och appar i svenska förskolemiljöer. Kjällander och Moinian (2014) och Petersen (2015) argumenterar utifrån ett multimodalt, designteoretiskt perspektiv och visar i sina studier hur barn svarar på och interagerar med appars affordances. Kjällander och Moinian (2014) argumenterar att förskolebarn, genom kreativ och medveten manipulation av appar, transformerar sin identitet från konsument till producent och designer genom att motverka appars didaktiska design. Petersen (2015) visar hur appars affordances (interaktionserbjudanden) kan stödja eller underminera barns agens, vilket får direkta konsekvenser för hur beroende barnen blir av lärarens
hjälp i aktiviteterna. Walldén Hillström (2014) undersöker i sin etnometodologiska studie hur barn och lärare interagerar med datorplattor i vardagliga situationer och vilka institutionella förutsättningar som finns för barnens deltagande, hur lärare organiserar användningen samt hur barnen får tillträde till att delta i aktiviteterna (Walldén Hillström, 2014). Denna avhandling kan således sägas tillföra forskningsfältet: (i) forskning som tar utgångspunkt i av barns och lärares aktiviteter snarare än i farhågor eller förväntningar på teknologiers effekter på barns utveckling och lärande, (ii) forskning om barns och lärares aktiviteter i den svenska förskolan utifrån ett sociokulturellt perspektiv.