Utifrån en förstudie som genomfördes i oktober 2012, vars grundläggande syfte var att bekanta sig med förskolemiljön och klargöra hur själva filmandet skulle gå till, gjordes viktiga metodologiska erfarenheter. I första hand synliggjordes några problematiska aspekter när det gällde genomförandet av videoobservationerna. Detta bidrog till att forma hur de fortsatta
observationerna kom att utföras. Förstudiens videoobservationer genomfördes på båda avdelningarna och resulterade i sammanlagt en dryg timmes videofilmat material. Främst handlade det om filmtekniska erfarenheter som vilket avstånd som var lagom för att filma, kamerans riktning och vilken beskärning av bilden som behövde göras. Dessutom klargjordes när eller om det kunde vara lämpligt att skifta mellan olika barn under en observation.
Vid det första besöket på avdelningen Solen filmades en grupp om sex barn som var involverade i en skapande aktivitet. Jag satt vid sidan av bordet och filmade aktiviteten med handhållen videokamera. I början av aktiviteten filmade jag hela gruppen i helbild för att kunna fånga samspelet vid bordet, men genom att filma på detta sätt var det svårt att observera det som visades på datorplattornas skärmar. Efter en stund övergick jag till att filma fyra av barnen på ena sidan av bordet och fick då möjlighet att zooma in deras skärmar när det behövdes. Det uppenbarade sig här alltså en fråga om urval och vinkel och jag hamnade i valsituationer mellan att antingen filma en grupp eller ett barn, en övergripande aktivitet eller en skärm. Under förstudien blev det vid ett par tillfällen nödvändigt att välja mellan att rikta kameran mot flera barn och därmed riskera att missa vad de gjorde med datorplattan, eller att filma endast ett eller två barn, men då förlora delar av det som försiggick kring bordet. Heath et al. (2010) refererar till denna metodologiska fråga som
framing, vilket enklast kan översättas med hur ett bildutsnitt ramas in.
Under förstudien på avdelningen Katten observerades en ettårig pojke som använde datorplattan på ett mycket fysiskt sätt, vilket gav upphov till en annan slags problematik. Han klättrade upp och ner för en stol, satte sig sedan ner och bar även runt datorplattan i lokalen. Därefter lekte han en tittut-lek med datorplattan tillsammans med barnskötaren, för att sedan slutligen gå iväg till en annan del av lokalen (se delstudie I, observation I). Det var tekniskt mer komplicerat att filma ett så rörligt barn och det ställde mig inför ett val att följa efter honom eller stå kvar på min plats och försöka filma honom i helbild. Vid detta tillfälle valde jag att stå kvar för att inte inkräkta på hans personliga sfär. Istället försökte jag att filma på avstånd, men det gjorde det svårare att se vad som skedde på datorplattans skärm. En insikt från denna observation var att det var nödvändigt att använda handkamera för att kunna följa barnen på ett fungerande sätt. Heath et al. (2010) skriver att det kan vara fördelaktigt att använda en handhållen kamera i miljöer där forskaren måste vara mobil, men att det finns en risk att det filmade materialet förlorar i
stabilitet eftersom kameran inte hålls helt stilla. Det blir också viktigt att hålla sig nära barnet för att inte riskera att missa något de säger, vilket kan uppfattas som störande för barnet (Heikkilä & Sahlström, 2003).
För att utnyttja den sociokulturella teoretiska begreppsapparatens fulla potential är det viktigt att 1) se hur lärarna introducerar en aktivitet för barnen och förklarar hur de ska använda redskapet i den specifika situationen, och 2) att följa processen i sin helhet. Detta har dock inte alltid varit en enkel och okomplicerad uppgift. Flera av de aktiviteter som filmades för delstudier I och II saknade en tydlig introduktion eller en tydlig inramning. Upplevelsen i dessa aktiviteter är att de ”bara börjar”. Detta innebar att de fältanteckningar som kompletterar filmningen blev betydelsefulla för analysen av den kontext som aktiviteterna utgjorde en del av.
Ytterligare en utmaning var barnens rörlighet. De yngre barnen rörde sig ofta fram och tillbaka mellan olika platser i rummet. De kunde växla mellan olika aktiviteter och platser, men det var ändå tydligt att de ofta återupptog och fullföljde den tidigare påbörjade aktiviteten. Ett barn kunde alltså gå fram till datorplattan och använda den, gå iväg en stund för att sedan komma tillbaka och fortsätta med samma aktivitet. Det gjorde det ibland svårt att veta om en aktivitet var slut eller kunde komma att fortsätta. Mestadels har detta fungerat väl, men vid några tillfällen har det varit svårt att ta del av vad som försiggår på datorplattans skärm. Det hade vid några tillfällen varit önskvärt att filma vissa av aktiviteterna ifrån olika vinklar med två kameror, en på barnet och en på skärmen. Det hade kunnat ge fylligare information, som hade kunnat bidra ytterligare till analysen.
I delstudierna I och II blev det tydligt att jag behövde fatta ständiga beslut om vilken del av en situation som ska dokumenteras och därigenom samtidigt välja bort andra möjliga delar. Det hände vid flera tillfällen att det tycktes hända intressantare saker någon annanstans än där jag filmade för tillfället. Detta fenomen kallas ibland ”the elsewhere syndrome”, vilket innebär att de mer intressanta situationerna tycks utspela sig i ögonvrån istället för i sökaren (Woods, 1986). Men trots att det då och då upplevdes som lockande att byta kamerariktning var det avgörande för delstudiernas syfte att i möjligaste mån producera data där det finns möjlighet att följa processen, alltså att filma en hel aktivitet från början till slut istället för att byta mellan olika delar av aktiviteter.
Möjligheten att följa hela aktiviteter eller situationer har varit en första vägledande urvalsprincip. Som andra vägledande princip har valet av
situationer styrts till att inkludera observationer som breddat det empiriska materialet. Detta har inneburit att när valsituationer uppstått mellan att filma två möjliga aktiviteter har den som är minst lik tidigare inspelningar prioriterats. Faktorer som har tagits hänsyn till när det gäller denna utvidgning av empiri är: ålder, kön och sammansättning av deltagarna i aktiviteten, samt vilken typ av aktivitet det har handlat om.
I delstudie IV användes en kamera på stativ istället för handkamera som i delstudie I-III. Som Heikkilä och Sahlström (2003) uttrycker det sköter sig en stativmonterad kamera sig själv och passar bra vid rumsligt stabila aktiviteter. Kameran startades när barnen kom in i rummet och stängdes av när vi lämnade rummet. Anledningen till att jag valde att använda ett stativ var för att undvika skakiga och ofokuserade filmsekvenser (Fletcher, Price & Branen, 2010) och därmed få en bättre bildkvalitet (Heikkilä & Sahlström, 2003). Jag hade föreställt mig att barnen skulle sitta relativt stilla vid bordet under hela observationernas gång, men så blev inte fallet. I och med att flera barn tappade intresset för spelet under de digitala aktiviteterna hände det att de lämnade bordet och satte sig på golvet och lekte till dess att det blev deras tur igen. Det fick som konsekvens att dessa barn ibland hamnade utanför bildrutans kant och därför inte syns hela tiden i det filmade materialet. En annan problematisk aspekt var att barnen gärna ville krypa in under stativet, vilket skapade ett säkerhetsproblem för både barn och kamera.
Det finns många fördelar med videoobservation men även flera nackdelar. Överlag är fördelarna fler än nackdelarna och jag argumenterar därför med många andra forskare för att det är en utmärkt metod när det gäller studiet av människors verbala och icke-verbala interaktion som mimik, blick- och kroppsorientering, samt med teknologi (Goodwin, 1981; Heikkilä & Sahlström, 2003).