Slutenvårdsavdelningar har olika besöksregler för barn till föräldrar som är inneliggande. På en del enheter är barn välkomna in på avdelningen för att titta på sin förälders rum men på andra är barnen inte välkomna, utan hänvisade till besöksrum utanför avdelningen. Anledningarna till att barn inte får komma in på avdelningarna handlar enligt informanter- na om, att man måste respektera andra patienters sekretess, att det kan vara stökigt för barn på en akutavdelning och att andra patienter kan påminnas via barns besök på avdelningen om sina egna barn.
Diskussion
har fått ett större inflytande i vården. Att barn alltid rönt uppmärksamhet inom den vuxenpsykiatriska vården framgår också av materialet. Trots detta och trots barnombudsprojektets intentioner så ter sig inte miljön inom vuxenpsykiatrin som inriktad på att stödja barnens situa- tion.
Arbetssättet inom vuxenpsykiatrisk verksamhet är av tradition individu- alistiskt (Göpfert m fl 2004), med undantag av en del enheter inom psykosvården som arbetar mer familjeinriktat. Det framkommer också en viss osäkerhet hos personalen som handlar om hur man närmar sig patienternas barn på ett naturligt sätt och hur man närmar sig föräldrarna utan att stöta bort dem.
Vid intervjuer med medarbetarna framkommer det att medarbetarna är medvetna om att deras patienter har barn men att flera av patienterna av olika anledningar inte gärna vill prata om sina barn. Ett flertal studier har visat (Kjellberg, G, Knutsson-Medin, L mfl 1991 och Wang, Goldsmith 1994) att patienter som är föräldrar har ett önskemål om att få prata om oron de känner för sina barn och att de flesta patienter var tacksamma över att kunna diskutera barnens situation och få ventilera den oro de kände. I den tidigare redovisade studien kring barnombudens roll ( kapitel 3) framkommer att hälften av barnombuden uppfattade att patienterna ville prata om sina barn.
Granath och Granath (1995) har i en uppsats studerat hur vuxenpsykiat- rin arbetar och hur den skulle kunna arbeta för att de behov barn till psy- kiskt sjuka har ska kunna bli tillgodosedda. De fann att trots att behand- lare inom vuxenpsykiatrin känner till att patienterna har barn upptäcker de sällan att barnen har behov som varken föräldern eller någon annan tillgodoser. Tyvärr fann de att behandlarna inte upptäcker barnen förrän de kommer som patienter med egna psykiska problem. De menar att be- handlaren bör söka kontakt med barnen tidigare, antingen för rådgivning eller för att svara på frågor. Vuxenpsykiatrin kan dock inte ensam vara ansvarig för alla insatser för barnen utan den måste samarbeta med bl a BUP och socialtjänsten.
I en utvärdering av projektet barn till psykiskt sjuka föräldrar inom vux- enpsykiatrin i Hässleholm/Kristiansstad (Christensen J, Eriksson M, Gribbling C, Raza N H, Nilsson O 2002) lyftes just barnombudens funk- tion och möjligheter att synliggöra barnen till föräldrar med psykisk ohälsa fram som en möjlig metod.
I vår studie framkommer att flera av medarbetarna inte vet vad barnom- buden har för uppgift och därmed inte vet vad de är till för. Detta kan vara en anledning till att rollen blir anonym. Utöver detta så ger verk- samhetsledningen inga direktiv om uppdraget och det blir upp till var enhet att hantera barnombudsfrågan. Barnombuden har i tidigare studie (Afzelius 2006) framhållit önskemål om mer styrning från verksamhe- ten. Går det att förstå utifrån organisationen? Är medarbetarna kulturbä- rare av det traditionella individuella arbetssättet inom vuxenpsykiatrin och vilken hierarki är det som dominerar? Att förändringar tar tid och kräver engagemang och utbildning kan också bidra till trögheten. Som människobehandlande organisation ( Hasenfeld 1992) finns kravet på sig att anpassa sig efter sin omgivning. Inom psykiatrin idag sker för- ändringar. Anhörigorganisationerna finns allt oftare med som remissin- stans till verksamheterna, anhörigföreningar föreläser på utbildningar och brukarråd instiftas. Psykofarmaka utvecklas kontinuerligt vilket bi- drar till att de medicinska biverkningarna minskar och det är möjligt för de flesta människor med en psykisk störning att leva mer opåverkad av sin sjukdom (ConellGladstone,Boydell, McKeever 2005). I intervjuer med medarbetarna pekar samtliga på att synen på anhöriga och deras si- tuation har förändrats och att barnombuden med hjälp av denna föränd- ring kan etablera sig. Barn är mer i fokus inom vuxenpsykiatrin. Skerf- ving (2005) uppmärksammar detta paradigmskifte inom vuxenpsykiat- rin och har via intervjuer med medarbetare inom psykiatisk verksamhet också visat att medarbetare vet att deras patienter har barn men inte hur de har det. Samma fynd som Granath och Granath (1995) har uppmärk- sammat.
Flera medarbetare i vår utvärdering upplever att barnombudsrollen är anonym, att de arbetsuppgifter de utför inte finns förankrade i organisa- tionen och att det saknas stöd från ledningen. Människobehandlande or- ganisationer är byråkratiska och tröga (Ahrne, Hedström 1999
)
, med olika hierarkier. Det medicinska synsättet är starkt dominerande av en lång tradition, vilket kanske också kan prägla hur verksamheten styrs. Några informanter pekade på de krockar som kan uppstå i verksamheten när olika synsätt hos olika personalgrupper står emot varandra. Dessa olikheter behöver dock inte bara utgöra ett hinder utan skulle kunna an- vändas konstruktivt i en utvecklingsprocess. Det ena synsättet behöver inte utesluta det andra, utan tillsammans kan olika synsätt utvecklas så att det föreligger en ömsesidig respekt mellan synsätten.redningar och då är patienten naturligtvis extra utsatt och utlämnad, men de samtal som berör föräldrarollen och oron över barnen i vardagliga situationer, hur hanteras detta? I intervjuer med barnombuden (Afzelius 2006) framkom att barnombuden uppfattade att det kändes mer naturligt att prata om barnen med patienterna eftersom de får stöd i sitt uppdrag via handledning och har möjlighet att träffa andra barnombud och disku- tera. Det kan också vara så att de personer som tydligt har åtagit sitt uppdraget som barnombud har lättare att samtala med sina patienter om deras barn för att de är mer intresserade av ämnet.
Vad är det som gör att barnombuden är så anonyma? Är det uppdragets utformning, något som barnombuden själva pekade på eller är organisa- tionen trög (Ahrne, Hedström 1999) och med fler hierarkier? Vuxen- psykiatrins huvuduppgift är den vuxne patientens och flera medarbetare beskriver hur de blir upptagna av den vårdsökande patientens psykiat- riska symptom och att "ställa om" efter att ha undersökt patienten och inrikta sig på dennes familj och barn är inte så enkelt. Patientflödet är dessutom stort och tiden räcker inte alltid till för att fokusera på barnens situation när trycket på personalen att klara fler patienter ökar.
Denna delstudie visar att ett flertal medarbetare uppfattar att barnombu- den har en anonym roll inom vuxenpsykiatrin. Anledningarna som ges till detta är bl.a. avsaknaden av stöd från ledning av verksamheten och vuxenpsykiatrins traditionella arbetssätt. Samtliga medarbetare är med- vetna om att deras patienter har barn men det finns en osäkerhet kring hur man närmar sig dessa. Flera av medarbetarna värnar om möjligheten för den vuxne att kunna söka terapeutisk hjälp och att detta kan vara svårt att kombinera med barnens behov av stöd. För detta ändamål krävs både tid, engagemang och utbildning.
På en del enheter har man som rutin att bjuda in till anhörigsamtal. Trots förändringarna inom vuxenpsykiatrin mot ett mer samhällsorienterat ar- betssätt verkar det som att det tar tid med denna förändring och att detta bidrar till att barnen fortfarande inte ses som en naturlig del för ett sam- lat behandlingsutbud när en förälder söker psykiatrisk hjälp.