miljen om att en av föräldrarna hade psykiska besvär men det var inte alltid så att det var den psykiskt sjuke föräldern som berättade om det. Några barn hade blivit informerade om förälderns psykiska sjukdom via äldre syskon. Samtliga som hade pratat med sin förälder om sjukdomen upplevde att det hade fungerat bra, men att det inte alltid var så enkelt och okomplicerat och att det verkade som om att föräldern behövde tid på sig att förmedla information om sin sjukdom till barnen. Ett barn beskrev det så här
”vi är inte så bra på att prata”.
Ett barn som hade frågat föräldern vilken sjukdom föräldern led av hade erfarenhet att blivit besvarad på följande sätt
”hon brukar säga att vi ska ta det när jag är äldre”
Flera barn hade också sökt information om psykiska sjukdomar på In- ternet för att lära sig mer om sjukdomen.
Diskussion
Familjer där en eller bägge föräldrar drabbas av en psykiatrisk sjukdom har en svår omställning att hantera. Förändringen berör alla familjemed- lemmar.
Diskussionen kommer att redovisas i olika teman; kommunikation, kun- skap, separation och att se sig själv som en egen person. Med detta för- söker vi konkludera och sammanfatta informanternas berättelser.
Kommunikation
Ett tema som blivit tydligt är kommunikationen mellan människor, både när den är förekommande och när den saknas; mellan familjemedlem- mar, mellan föräldrarna, mellan föräldrar och barn och mellan personal inom psykiatrin och till förälder som är patient såväl som till barnet. Föräldrarna som är patienter beskriver med sina berättelser hur de sak- nar information från den psykiatriska vården när det gäller att hantera sin psykiska sjukdom inför familjen och barnen. Föräldrar vill kunna både få hjälp och stöd i sin situation av vårdpersonalen men också få ord och sammanhang för att kunna förklara för sina barn vad som händer dem. Den medicinska terminologin är inte alltid lättillgänglig, något som framkommer i en intervju.
står vad som händer. Det finns också en önskan att få träffa andra för- äldrar i samma situation för att få känna en gemenskap.
Barnen beskriver att de blir påverkade av förälderns psykiska tillstånd; är föräldern ledsen blir barnet också ledset. Att inte kunna skilja ut sin egen person i förhållande till föräldern kan tyda på brist på kommunika- tion mellan barnet och föräldern. Brist på kommunikation kan också ge upphov till skuldkänslor, något som barnen beskriver. Att förstå varför en förälder som isolerar sig och gråter, med nödvändighet inte behöver betyda att det är barnets fel, är ett angeläget område för kommunikation. Men det ges också ett exempel på hur bra det kan bli för ett barn som får möjlighet att delta i en barngrupp, där barnen hade samma problematik, och hur det avlastar skulden för barnet och ger en förståelse för föräl- derns situation. Nästan samtliga barn uttryckte att det hade varit till hjälp för dem om vårdpersonal hade bjudit in dem och informerat om förälderns sjukdom, antingen med föräldern eller utan.
Dunn (1993) intervjuade nio vuxna barn som vuxit upp med en psykiskt sjuk förälder. Hon fann att åtta av dessa barn aldrig hade diskuterat sin förälders psykiska sjukdom med någon när de växte upp. Barnen beskrev vilken utanförkänsla de upplevde av att inte förstå vad som hände med föräldern och också den tystnad som uppkom i familjen eller i förhållande till den vårdinrättning föräldern hade kontakt med när för- äldern försämrades i sin psykiatriska sjukdom. Granath (1997) intervju- ade fem vuxna om deras upplevelser med en psykiskt sjuk förälder. Hon poängterar hur barnen fick anpassa sig till förälderns psykiska sjukdom och det ansvar som barnen fick ta för den vuxne. Östman (2007) har in- tervjuat åtta barn i åldrarna 10 till 18 om deras erfarenheter att växa upp med en psykiskt sjuk förälder och beskriver liksom Dunn den ensamhet som barnet upplever både i förhållande till vården och sin omgivning. Östman pekar också på den skuld som barnen känner över att tro att de orsakat förälderns sjukdom och det ansvar barnet tar på sig för att täcka över förälderns oförmåga. Aspekterna kring barnets upplevda ansvar återfinns också i Granaths studie.
Majoriteten av barnen i föreliggande studie saknar information från den psykiatriska vården angående förälderns sjukdom. De beskriver också förälderns oförmåga att berätta för dem om sin sjukdom. En förklaring till detta kan vara den psykiskt sjuka förälderns önskan att få framstå som så normal som möjligt och avstår kanske därför från att berätta för sina barn. Föräldrarna beskriver också att de har svårt att finna ord för sin sjukdom och har behov av att få hjälp att hantera och bearbeta sjuk-
När en förälder drabbas av en psykisk sjukdom kan det få konsekvenser för familjen och barnen. Förälderns psykiatriska symptom drabbar ofta samspelet mellan barnet och föräldern i form av t ex förälderns undan- dragande i kontakten eller svårigheter för föräldern att tolka barnets sig- naler (Berg Brodén 1989,Lier 1999). Detta skiljer sig naturligtvis utifrån hur länge föräldern varit sjuk, vilken ålder barnet är i när föräldern in- sjuknar och andra sociala omständigheter (Rutter and Quinton 1984). I materialet finns några föräldrar som i samband med ett att de insjukna- de förlorade vårdnaden om sina spädbarn. En förälder fick tillbaka sitt barn efter några år och två fick insatser från socialförvaltningen i form av stödfamilj och hjälp från släktingar. Om barnen minns något av detta framgår inte i materialet, men föräldrarna kan beskriva vilken inskränk- ning detta innebar i föräldrarrollen och hur olika de olika föräldrarna har hanterat denna situation. En förälder var tacksam över insatserna, medan de andra fortfarande efter flera år upplevde denna förlust som kränkan- de.
Kunskap
Bland samtliga informanter fanns det en önskan om att lära sig mer om den psykiatriska sjukdomen. Det framkom att merparten av de intervju- ade, såväl barn som vuxna, funderade över varför sjukdomen uppkom- mit och orsakerna till den. En del av barnen hade lärt sig en del om sjukdomen via skolan eller på Internet. Flera föräldrar som var patienter uttryckte ett tydligt behov av hjälp med att sätt ord på sjukdomen så att de hade möjligheter att berätta för barnen och familjen.
Flera av de intervjuade barnen hade svårt att minnas hur länge deras för- älder hade haft sina psykiska symptom, men de upplevde att föräldern varit sjuk länge. Då de försökte precisera tiden rörde det sig om något år. Då intervjuaren hade möjlighet att via föräldern ta del av hur länge föräldern varit sjuk så visade det sig att den tid som föräldern haft psy- kiska besvär var betydligt längre än ett år. Barnens tidsuppfattning stämde dåligt överens med förälderns men känslan och kunskapen av att det var en lång tid var gemensam.
Flera föräldrar som hade erfarenhet av att vara psykiatriska patienter hade en önskan att framstå som en så normal förälder som möjligt, och att inte visa för barnet att de hade en psykisk sjukdom. Det visade sig då att det blev svårt att förmedla någon kunskap om den psykiska sjukdo- men för barnet och att den snarare förnekades.
En annan aspekt som har belysts i intervjuerna är rädslan hos föräldern att förlora vårdnaden om sitt barn p g a sin psykiska sjukdom, en faktor som bidrar till att föräldern försöker undanhålla barnet information och kunskap om sin sjukdom. I allmänhetens ögon är det lätt att förknippa psykisk sjukdom hos en förälder med misstankar om missförhållande och försummelse av barnen. Park m fl (2006) belyser i sin studie att mödrar med psykisk sjukdom kan vara missgynnade i förhandlingar kring föräldrars rättigheter p g a sina egna bristande resurser och p g a de uppfattningar om psykisk sjukdom som finns inom barnomsorg och rättsväsendet. Detta kan leda till att föräldern inte tar emot den hjälp som erbjuds inom psykiatrin. De menar att ökad kunskap och samverkan inom barnomsorg och psykiatri leder till ett bättre omhändertagande av föräldern och ett tidigare stöd för barnet.
I vår studie framkommer att ungefär hälften av föräldrarna med erfaren- het av psykisk sjukdom har ett nätverk som till övervägande del består av kontakter med vård och sociala myndigheter. Dessutom framkommer att vuxenpsykiatrin endast i ett fåtal familjer har samtalat med barnen eller uppmärksammat dem. Socialtjänsten har i några fall agerat med att omhänderta barn eller bistått med hänvisning till gruppverksamhet för barn. Flera av barnen ger uttryck för att vara ensamma i sin situation och har ingen att anförtro sig till, något som också visar sig i ett antal andra studier (Östman 2007, Granath, 1997, Dunn 1993). Barnombudsfunk- tionen som har som uppdrag att uppmärksamma barn till psykiskt sjuka föräldrar verkar inte rönt någon större genomslagskraft i sin funktion hos vare sig barn eller föräldrar. Det är omöjligt att förutsäga om famil- jerna och barnen hade fått mer stöd om de varit informerade om barn- ombuden. Studien visar dock att i dess nuvarande form har barnombuds- funktionen inte bidragit på ett tydligt sätt för familjerna och barnen i dessa familjer.
Separation
Bland informanternas berättelser framkommer både från föräldrarna och barnen att förälderns inläggning som patient på sjukhus haft en markant betydelse i deras liv. Flera barn berättade om de fåtal känsloladdade be- sök de gjort för att träffa en förälder på en psykiatrisk klinik och hur saknaden efter föräldern varit svår att härbärgera. Något barn trodde för- äldern var inlagd för magknip då föräldern berättat detta. Även de psy- kiskt sjuka föräldrarna beskriver hur känsloladdade dessa besök är och hur ambivalenta de är till besöken. De vill dels bespara sitt barn från be-
En separation för ett litet barn från sin förälder kan ha stor betydelse och detta är beroende av barnets ålder. Lindén (1982) menar att förälderns frånvaro har betydelse för barnet utifrån frånvarons längd, hur ofta från- varon upprepas och under vilken av barnets utvecklingsperioder den in- träffar. Ett litet spädbarn kan få störningar i den kognitiva mognaden och utveckla svårigheter till känslomässig reglering (Broberg m fl 2006). Två föräldrar beskrev hur de i samband med sjukhusvistelse för- lorade vårdnaden om sina barn. En av föräldrarna återfick vårdnaden om sitt barn ganska snart efter sjukhusperioden medan den andra föräldern fick avvakta en längre tid.
I samband med förälderns sjukhusvistelse har också barnet fått ändrade boendeförhållanden, då majoriteten av barnen i studien lever med en en- samstående förälder. Oron hos föräldern att behöva söka vård och i samband med detta behöva bli vara inlagd, framstod som ett betydande hinder för att söka vård. Ovissheten om vem som skulle ta hand om de- ras barn under sjukhusvistelsen utgjorde också ett omfattande orosmo- ment. Skärsäter (2006) intervjuade 18 föräldrar med depression både i samband med inläggning på psykiatrisk klinik och ett år senare. Också i denna studie framkom det att föräldrarna oroade sig för vem som skulle ta hand om barnen när de var sjuka och huruvida förälderns insjuknande innebar någon inskränkning i barnets normala utveckling. Att föräldrar- na oroar sig för sina barn och har behov av att prata om dem i samband med inläggning på psykiatrisk klinik framkommer också i studier av Kjellberg m fl (1991) och Wang och Goldsmith (1994).