Barns spontana samspel den fria leken

När barn samspelar med varandra utifrån eget val sker det gärna i lek. Några mönster som jag sett när jag observerat barnens lek är dels att barnen gärna väljer att leka med jämnåriga. Endast i 16 observationer av 43 väljer barnen att leka med någon som är mer än ett år yngre eller äldre. Att barn leker med andra barn som är mer än två år yngre eller äldre sker endast vid två observationstillfällen. Det spontana samspelet mellan de yngsta och de äldsta barnen är alltså i leken i det närmaste obefintligt. Samspelet mellan dessa grupper sker oftast på initiativ av det äldre barnet. När de samspelar är det ofta utifrån att äldre barn vill hjälpa de yngsta, t ex med mat eller påklädning och de tar också gärna kontakt för att få gosa lite med eller bära ett yngre barn. Angel har observerat att barnen i den fria leken oftast väljer

jämnåriga barn. Hon har också sett att småbarnen har ganska mycket kontakt med barn i andra åldrar, men att barnen inte leker med varandra. Samspelet har mer karaktären av

omhändertagande från de äldres sida (1982).

NYBO-projektet visar också att barn helst leker med jämnåriga. När de blir tillfrågade om vem de väljer att leka med svarar de i 85 % av fallen jämnåriga barn. Observationer av barns fria lek visade att åldersskillnaden mellan barnen i genomsnitt bara var sex månader (Sundell 1995).

Jag har också observerat att äldre barn (tre år och uppåt) hellre och oftare leker tillsammans med andra barn än de som är yngre. Angel observerade att småbarnen tar minst initiativ till kontakt med andra barn. Småbarnen är också de som har mest vuxenkontakt. Angel har konstaterat att det finns ett samband mellan mängden vuxenkontakt och mängden

barnkontakt, så att de som har mest vuxenkontakt har minst barnkontakt och vice versa. De äldre barnen kompenserar alltså bristen på vuxenkontakt genom att ha mer kontakt med andra barn (1982). De yngre barnen väljer oftare ensamlek eller att söka sig till någon vuxen. Richard 2,3 ägnar det mesta av sin tid åt ensamlek, medan Niklas 3,1 gärna tar kontakt med vuxna och leker med dem.

I mina observationer har det visat sig att den åldersblandade leken skiljer sig från lek med jämnåriga. När stora barn leker med små tar de gärna en vuxenroll eller, om åldersskillnaden är något mindre, hamnar de lätt i konflikter. Birgitta Angel har observerat att småbarnen (ett till tre år) oftare är inblandade i konflikter än andra barn (1982). Alla tre pedagoger nämner också i sina intervjuer att de ser skillnader mellan åldersblandad lek och då barnen leker med jämnåriga.

Förskollärare 1 säger att hon sett att de yngre barnen leker på en högre nivå än vad man kunnat förvänta sig och hon anser också att de äldre är duktiga lekare. I de flesta fall kan jämnåriga barn, i alla åldrar, upprätthålla lek under en längre period, ta hänsyn till varandra, vara kreativa och positiva. De förstår och följer också oftast lekreglerna: samförstånd, ömsesidighet och turtagande (Garvey, 1990). Klara 3,5 visar prov på kreativitet och fantasi när hon tar initiativ till svampleken, utifrån att Olivia 2,9 vält ut en låda med

utklädningskläder. Klara plockar undan kläderna och låtsas att de är svampar. Iris 3,8 hänger på hennes initiativ. Olivia, som kan sägas vara den som skapar utgångspunkten för de två äldre flickornas lek, ingår inte själv i den. Klara och Iris är införstådda med att det är en lek de är inbegripna i. De vet också vad det är de leker (samförstånd). Klara och Iris lyssnar på varandra och plockar upp varandras förslag: när Klara säger: - Inte den, den är giftig, tar Iris en annan svamp (ömsesidighet). Flickorna turas också om att ta initiativ till att leken förs vidare. Den utvecklas genom en dialog mellan dem. Klara säger att svampen är giftig och Iris svarar på detta genom handling. Iris uppmärksammar Klara på att hon hittat en liten svamp, varefter Klara hänger på och hittar en stor svamp (turtagande).

Carl 4,7 och Fredrik 4,3 visar också prov på kompetens i sin reselek. De är båda införstådda med att de leker (de åker till Ryssland och Island) och båda vet också vad det är de leker

(samförstånd). Barnen visar prov på ömsesidighet, då de ser varandra som jämbördiga parter i leken: Fredrik frågar Carl vilken knapp man ska trycka på för att kunna köra och Carl säger att Fredrik vann då han sköt iväg sin bil. Leken präglas av turtagande. Båda barnen får idéer som de för in i leken och som oftast godtas, plockas upp och vidareutvecklas av den andra parten. Ett exempel är när Carl säger att de ska åka buss och Fredrik ropar: - Bussen går! Fredrik visar hänsyn även gentemot andra barn, som inte ingår i leken. Han protesterar mot Carls idé att skjuta iväg Görans bil. När han ska gå och lämna bilen väver han in det

momentet i leken genom att säga att han ska gå genom skogen. På det viset lyckas han upprätthålla lekillusionen.

Johanna 3,8 och Hampus 3,9 kan liksom Carl och Fredrik upprätthålla ett lekscenario under en längre tid. Deras lek visar prov på ömsesidighet och turtagande, där den ena idén föder den andra och barnen tar initiativ som godtas och följs upp av motparten. Hampus vill leta efter skelett och Johanna hittar då genast några och tycker att de ska täcka dem med löv. Hampus är med på idén. Johanna utvecklar också leken genom att säga att skeletten bott i ett annat hål än det de nyss grävt och att här bor det kaniner.

Patricia 2,8, Lars 2,9 och Niklas 2,9 är yngre än barnen i exemplen ovan, men de visar också prov på att de kan leka tillsammans, utveckla en lek och upprätthålla leken. Leken inleds med att barnen åker på rutschkanan. Efter ett tag börjar Lars och Patricia att åka tillsammans. Här tar Niklas del i leken och visar på andra sätt att åka ner (han åker på magen). Niklas ser att Lars och Patricia leker. Han förstår också vad det är de leker och visar detta genom att föra in ett nytt moment i leken (samförstånd). Patricia och Lars ser Niklas bidrag och accepterar honom i sin lek. De visar prov på ömsesidighet, då de följer hans exempel och åker på magen. Genom att Patricia kastar grus på rutschkanan får Lars idén att kasta sin mössa. Nu är det mössorna som åker rutschkana. Leken utvecklas genom en dialog mellan Lars och Patricia, där Patricias gruskastande föder Lars idé att låta mössan åka rutschkana (turtagande). I det här läget kommer en vuxen och tar upp Lars mössa. Hon ser inte att en lek pågår (samförstånd saknas), utan går in och bryter samspelet mellan barnen genom att fråga vems mössan är. Den vuxnes ingripande sker utanför leken och bryter mot de regler om ömsesidighet och

turtagande som barnens lek präglats av. Här är det den vuxne som bestämmer: - Man måste ha mössa på sig nu! Det är kallt! Den vuxne blir här en lekförstörare.

När jag har observerat åldersblandad lek har jag lagt märke till ett mönster som är vanligt förekommande. Den åldersblandade leken har ofta inslag av konflikt. Det kan också vara så att de äldre barnen aktivt försöker hindra ett yngre barn från att ta sig in i deras lek eller stänga ute ett yngre barn från en lek det redan är involverad i. Detta gäller främst då det inte är mycket stor åldersskillnad mellan barnen och då de allra yngsta inte är inblandade. När Olivia 2,9 försöker ta sig in i Klaras 3,5 och Iris 3,8 lek blir hon utestängd. Olivia välter ut kläderna och Klara svarar med irritation. Olivia ser att en lek pågår, men kan inte anpassa sig till lekens tema, vad som leks. Hennes försök att ta sig in i leken saknar det samförstånd som krävs för att hon ska bli accepterad. Olivias val är konstruktivt i den meningen att förra gången hon välte ut klädlådan inleddes en lek. När detta inte fungerar väljer Olivia att erbjuda Klara sin kjol i utbyte mot hennes. Trots att Olivia modifierat sitt sätt att närma sig de lekande i en riktning som mer adekvat svarar mot lekens "vad" är hon inte riktigt där än. Klara svarar att aktivt stänga henne ute. Olivia har ännu inte nått samförstånd, då hon inte inser att Klara inte kan byta vingar med henne. Klara och Iris bildar en gemensam front mot Olivia och markerar hennes status som utanförstående genom att ropa: - Du kan inte flyga!

Olivia har även vid fler tillfällen svårigheter att få tillträde till andra barns lek. När hon försöker närma sig Patricia 2,8, Iris 3,8 och Klara 3,5 blir hon bortknuffad av Patricia. Här accepteras Patricia av de äldre barnen och hon försöker skydda sin status genom att avvisa Olivia. När Olivia inte genast får vara med hämtar hon en spann som hon i tur och ordning sätter på de andras huvuden. Detta möter motstånd från alla håll. Olivia misslyckas ännu en gång med att identifiera lekens "vad" och lyckas inte nå samförstånd. Hennes sätt att söka kontakt är inadekvat i förhållande till den lek som pågår.

Vid ett annat tillfälle är det Patricia 2,8 som får problem i samspelet med äldre barn. Hon har tillsammans med Iris 3,8 och Klara 3,5 dukat upp ett kalasbord med olika rätter. När hon vill bli mer involverad i kalaset sätter Klara stopp. Hon låter inte Patricia röra några av sakerna som har med kalaset att göra. Klara och Iris visar tydligt att det är de som vet hur kalaset ska genomföras. När Lars 2,9 dyker upp och vill vara med blir han också föremål för negativ uppmärksamhet från de äldre. När de båda yngre barnen börjar sjunga "Vi gratulerar", vilket är en rimlig handling på ett födelsekalas, tystar Klara dem. Det är Klara och Iris som ska bestämma om och när det ska sjungas. Klara är den som mest ger uttryck för dominans gentemot de yngre barnen. Hon vänder sig dock med jämna mellanrum till Iris för stöd och

bekräftelse och Iris backar upp henne. Klara känner sig osäker på om hon är accepterad av Iris. Detta leder till att hon måste markera sin status gentemot de yngre barnen, samtidigt som hon måste få den bekräftad av Iris. Iris ställer upp på hennes spel och säger t ex att barnen får gå hem om de inte kan sköta sig. Klara och Iris går ihop mot de yngre barnen och Klara hämtar styrka och pondus från Iris. Patricia och Lars märker genast att Klara är den som försöker dominera dem mest. De vet också att hon är den svagaste länken. Av den

anledningen går de ihop och sätter sig upp mot henne. Iris kommer dock till undsättning och "upproret" slås ned. Alla barnen är överens om att en lek pågår. De vet också vad leken går ut på (ett födelsedagskalas). Här finns alltså ett samförstånd mellan barnen. Däremot saknas ömsesidighet och turtagande. Klara och Iris bestämmer. De låter inte de yngre barnen ta initiativ till lekens utveckling. De yngre barnen nekas jämbördighet och det är tydligt att det är Klara och Iris som bestämmer och har status i leken. Dialogen sker mellan Klara och Iris. Alla försök från Patricia och Lars att ta sig in möts av motstånd. Avsaknaden av ömsesidighet i leken leder också till att den snart upphör och övergår i konflikt. När lekreglerna inte följs dör leken (Garvey, 1990).

Förskollärare 1 säger i intervjun att hon lagt märke till att det oftast är äldre barn med "lekproblem" som väljer att leka med yngre. Klara nämns i detta sammanhang och

förskollärare 1 menar att Klara väljer att leka med yngre för att kunna styra leken och för att få bestämma. Förskollärare 1 säger att de yngre barnen inte vågar protestera. Hon berättar vidare att Klara även leker med jämnåriga och äldre barn, men att hon då befinner sig i periferin. Förskollärare 1 anser att det är positivt att Klara får prova på att vara den som leder och utvecklar en lek, samtidigt som hon ser problem med att Klara bestämmer allt. När jag observerat leken har jag sett att yngre barn ofta ingår i lek tillsammans med Klara. Det är tydligt att Klara försöker bestämma över dem, men till skillnad från vad förskollärare 1 har sett gör de ibland uppror mot hennes dominansförsök (Lars och Patricia i födelsedagsleken). Klara är kreativ och påhittig i sin lek med Iris, som är jämnårig, och det är alltså inte på grund av bristande kompetens som hon söker sig till yngre barn. Klara har inga svårigheter att initiera och upprätthålla lek i sitt samspel med Iris. Båda barnen ger och tar och Klara är ofta den som leder leken, även då hon leker med Iris. Klara kan iaktta lekreglerna samförstånd, ömsesidighet och turtaganden, då hon leker med Iris, men inte då hon leker med yngre barn. Bland de äldre barnen leker Klara nästan uteslutande med Iris varför förskollärare 1:s iakttagelser verka stämma då det gäller Klaras lek med andra barn. Angel har visat att yngre barn som blir avvisade i sina kontaktförsök med äldre barn gärna tar kontakt med småbarn

(1982). Detta blir tydligt då Göran 3,10 väljer ett yngre barn som lekkamrat. Jag har observerat att Göran har svårt att ta sig in i jämnåriga barns lek och att han av den

anledningen väljer att leka med yngre barn. Göran vill vara med Johanna 3,8 och Hampus 3,9, men vet inte hur han ska göra för att få delta. Johanna och Hampus är redan djupt involverade i leken och märker honom inte. I det här läget hämtar Göran Sara 1,9. Han är omtänksam och försiktig mot henne och talar ömt till henne. Göran försöker involvera Sara i Johannas och Hampus lek. När detta inte lyckas vet han inte riktigt hur han ska leka med henne. Göran försöker återigen ta plats i leken, men avvisas då han inte förstår vad Johanna och Hampus gör och således handlar på ett sätt som går utanför ramarna för deras lek. Göran ser att

Johanna och Hampus leker, men han är inte införstådd med vad de leker och misslyckas alltså att nå samförstånd.

När åldersskillnaden är större mellan barnen tar det äldre barnet ofta en vuxenroll gentemot det yngre. I detta samspel kan man inte längre tala om lek. Förskollärare 2 säger att lek mellan äldre och yngre barn mest handlar om "ompyssling" och att de äldre barnen "gärna vill

behandla dem som dockor nästan". Göran 3,10 tar hand om och hjälper Sara 1,9. Hans intention är att involvera henne i lek, men han lyckas inte med detta. Bea 4,10 gosar med och pussar Sara. Både Göran och Bea visar i sitt samspel med Sara att de betraktar henne som liten och hjälplös. Göran frågar Sara om hon kan prata. De båda äldre barnens förhållningssätt är helt annorlunda jämfört med när de är med sina kamrater. De behandlar Sara som vuxna gör med spädbarn och små barn. Bea tycker att Sara är gullig och vill ta hand om henne. Angel har observerat detta förhållande och sett att barns samspel över åldersgränserna oftast inte resulterar i lek, utan omhändertagande. Hon har också sett att tre- till femåringarna gärna tar en fostrande roll gentemot andra barn (1982). Denna typ av samspel kan, såsom

förskollärare 1 nämnde i sin intervju, vara negativ för det yngre barnet. Så är fallet när Carl 4,7 närmar sig Sara. Sara känner sig besvärad av hans närhet och avvisar hans försök att kela med henne. I de flesta fall sker dock samspelet mellan de allra yngsta och äldre barn i en positiv anda. Sara uppskattar Beas närmande och visar detta genom att le och skratta då hon får hennes uppmärksamhet.

Barnskötaren säger i sin intervju att jämnåriga barn har svårt att leka med varandra, då det lätt uppstår konflikter. Hon anser att den åldersblandade leken är den mest konstruktiva och positiva. Hon menar också att barnen har svårt att själva sätta igång lek och att en vuxen måste hjälpa dem. Mina observationer visar det motsatta. Barns lek med jämnåriga är mer

harmonisk och kreativ. Barnen har inga svårigheter att följa lekreglerna: samförstånd,

ömsesidighet och turtagande (Garvey, 1990). När barn i olika åldrar ingår i lek med varandra uppstår ofta konflikter och maktstrider. Här är det oftast ömsesidighet och turtagande som brister, då de äldre barnen gärna vill bestämma över de yngre och inte låter dem ingå i leken på lika villkor. Ibland är det dock samförståndet som saknas, då yngre barn ibland kan ha svårt att se vad de äldre leker och vad deras lek går ut på. Barnen leker också hela tiden, både konstruktivt och kreativt, utan att en vuxen satt igång eller styrt deras lek. Att vi har så olika uppfattning om barnens lek kan bero på att barnskötaren jämför med den åldersindelade avdelning med barn mellan ett och tre år hon tidigare arbetat på. Det var säkert så att leken såg annorlunda ut på en sådan avdelning.

5.5.4 Slutsats

Pedagogerna har ingen uttalad pedagogik när det gäller att arbeta med åldersblandade barngrupper. Detta är något de ger uttryck för i intervjuerna och som också blir tydligt i observationerna av den pedagogledda verksamheten. De utnyttjar inte den åldersblandade barngruppen. Barnen delas i temagrupper utifrån ålder och samspel mellan barnen saknas i stor utsträckning vid samlingen. I den mån samspel sker är det antingen i tysthet eller så blir det föremål för tillsägelse från pedagogen. Pedagogerna undviker i stor utsträckning att sätta igång samspel mellan barn i olika åldersgrupper (och även mellan jämnåriga barn). När de har temaarbete arbetar de oftast med ett barn i taget, även om de har gruppen framför sig. När andra barn närmar sig och intresserar sig för det som görs blir de antingen ignorerade,

bortkörda eller används, om de är äldre, som hjälpredor. I de fall pedagogerna väljer att sätta igång samspel mellan olika åldersgrupper sker det oftast under fria aktiviteter. Det kan vara att be ett äldre barn att hjälpa ett yngre eller fråga några äldre barn om ett yngre får vara med. Syftet med detta samspel kan vara att lära barnen hjälpsamhet och hänsyn. Det kan också handla om att pedagogen behöver hjälp eller vill göra en vild lek lite lugnare.

Pedagogerna har olika uppfattning om konsekvenserna av åldersblandade barngrupper. Alla pedagogerna har upplevt att det leder till att miljön behöver förändras med jämna mellanrum. Allt material kan inte vara tillgängligt för barnen. De båda förskollärarna ser detta som ett problem då de tycker att barnen ska kunna ta det de behöver själva. Förskollärare 1 menar att det hämmar de äldre barnens utveckling när det gäller självständighet att inte kunna ta saker själv. Alla pedagogerna anser också att barnen lär sig av varandra i en åldersblandad

vara omtänksam, respektera varandra etc. Förskollärare 1 ser dock en risk med att de äldre barnen får hjälpa till för mycket. I mina observationer har jag uppmärksammat att äldre barn ofta tar ett ganska stort ansvar. En situation då detta kan vara negativt är då de äldre tvingas plocka undan efter de yngre. Pedagogerna upplever också att den åldersblandade barngruppen påverkar deras arbete. Barnskötaren och förskollärare 2, som kommer från småbarnsgrupper, tycker att deras arbete blivit lättare och att det finns mer tid för planerade aktiviteter.

Förskollärare 1 tycker däremot att det blivit svårare att planera verksamheten, då man måste