Pedagogiskt arbete med åldersblandade grupper

När pedagogerna berättar om sitt sätt att arbeta pedagogiskt med en åldersblandad barngrupp lyfter de alla tre fram åldersindelningen. Barnskötaren och förskollärare 2 är allvarliga i sina svar och menar att temagrupperna, vid sidan av samlingen, är deras främsta pedagogiska forum. Förskollärare 1 skrattar lite innan hon svarar: …"det blir ju att man/…/åldersindelar dem." Hon känner att hon borde ha ett annat svar, men är medveten om att avdelningen saknar en uttalad pedagogik då det gäller att arbeta med en åldersblandad barngrupp. Förskollärare 1 och barnskötaren säger dock båda att man har valt samlingen som en plattform för barnen att mötas över åldersgränserna och att man där arbetar med alla barn tillsammans. Barnskötaren

beskriver också samlingen som ett forum för alla barn, där man kan mötas. I mina

observationer av samlingen har jag dock lagt märke till att förskolläraren inte låter alla barnen vara med under hela tiden. De allra yngsta (ett- och tvååringarna) skickas ut ganska snart, treåringarna får stanna lite längre, medan fyraåringarna är de enda som stannar under hela samlingen. Förskollärare 1 ger här i handling uttryck för de svårigheter hon upplever med att planera verksamheten för barn med ett så brett åldersspann som ett till fem år. Hon uttrycker detta i intervjun när hon säger att det svåraste med en åldersblandad barngrupp är att "du hela tiden måste tänka att man ska täcka in fler åldrar". Barnskötaren och förskollärare 2 som är positiva till att arbeta i åldersblandade barngrupper har ändå de åldersindelade temagrupperna som fokus för sitt pedagogiska arbete.

I de vuxenledda aktiviteterna blir det tydligt att pedagogerna inte utnyttjar den åldersblandade barngruppen i sin pedagogik. De undviker också att initiera eller uppmuntra till samspel mellan barn i olika åldrar. Pedagogerna har en ambition att skapa ett forum där alla barn kan mötas över åldersgränserna. Detta är också något som de ger uttryck för i intervjuerna:

"Vi börjar med helheten i samlingen, för att sedan bryta ner, för att sedan få ihop helheten igen. Med det att vi har samling på morgonen och sen har vi samling på… innan mellanmålet är också med alla ju. Det är ju ett sätt, ett tänk där, alltså."(Förskollärare 1)

"…som nu har vi samlingen som forum och då får man känna att det är vi. Det är alla. Alla ska vara med." (barnskötare)

Att pedagogerna har denna ambition innebär inte att de har ett arbetssätt eller en gemensam pedagogisk plattform som de arbetar utifrån. I samlingen är pedagogen i centrum, dels i egenskap av den som leder aktiviteten och dels genom att hon är den som pratar mest. Kommunikation förekommer, men då främst mellan vuxen och barn. Pedagogerna ställer frågor som barnen får svara på. Birgitta Angel uppmärksammar i sin rapport att den organiserade aktiviteten ofta antar en skolliknande form, där pedagogen ställer frågor och barn svarar. Alla barn får mer vuxenkontakt än i den fria leken och det är pedagogen som tar initiativet genom att ställa frågor, korrigera eller hjälpa barnen (1982). I de samlingar som jag observerat har de frågor som ställs oftast ett enda riktigt svar, som pedagogen försöker leda fram barnet till. Ett exempel på detta är när förskolläraren säger första delen av regeln: "Man får inte ha"… och sedan lämnar en lucka för barnen att fylla i. Barnen kan också initiera samspel med den vuxne, genom att berätta eller fråga något. Ibland lyssnar pedagogen, men

oftast ber hon barnen vänta eller svarar kort, för att sedan fortsätta med det hon planerat. Om samspel mellan barn förekommer under samlingen sker det på barnens eget initiativ. Antingen undgår pedagogen att uppmärksamma samspelet eller så blir barnen tillrättavisade. Det är inte bara så att pedagogerna undviker att uppmuntra till samspel mellan barn, utan de tar en aktiv roll i förhindrandet av det. Barnen vet att de inte förväntas samspela under samlingen och gör detta i mindre utsträckning än under övrig tid. Om de tar kontakt med varandra gör de det gärna i smyg, genom att de viskar till varandra. De yngsta barnen tar oftare öppet kontakt med varandra och är också de som oftast råkar ut för tillrättavisningar. Annars vänder sig

pedagogerna oftare till de äldre barnen med frågor och information. Angel menar att det är skolbarnen och småbarnen som får mest vuxenkontakt under vuxenledda aktiviteter. Småbarnen i form av tillsägelser och korrigeringar och skolbarnen främst i form av frågor (1982). Eftersom det inte finns några skolbarn på förskolan är de äldsta barnen i min

undersökning fyra- och femåringarna. Det är dessa som får mest positiv vuxenkontakt under samlingen. Klaras interaktion med Magnus, där hon tar ner hans finger, visar på att hon uppmärksammat de regler som gäller under samlingen, men att hon tar dem ett steg längre. Klara är medveten om att även hennes tillrättavisning kan bli föremål för negativ

uppmärksamhet från pedagogen, varför hon viskar till Magnus att sluta. Klara tar på sig en vuxenroll när hon tillrättavisar Magnus. Magnus reagerar också som om det varit en vuxen som tillrättavisat honom. Han tar ner handen och när han ser att hon inte tittar längre fortsätter han.

Under övriga pedagogledda aktiviteter blir det också tydligt att pedagogerna inte utnyttjar den åldersblandade barngruppen samt inte uppmuntrar barnen att samspela med varandra. När barnskötaren gör hösttavlor med de yngsta barnen får hon flera tillfällen att involvera ett äldre barn. I Annas (4,11) fall väljer hon att använda henne som hjälpreda när hon ber henne att hämta en kotte från golvet. Barnskötaren uppmärksammar inte Annas intresse för vad Patricia 2,8 gör och avbryter deras försök att inleda kommunikation genom att själv svara. Doris 4,6 närmar sig Richard 2,3 när han ska göra sin tavla. I det här fallet är barnskötaren direkt

avvisande mot henne. Detta visar hon dels genom att ignorera Doris när hon pratar eller ställer frågor och dels genom att hon, när hon äntligen svarar på Doris fråga, ger henne ett svar som inte är tillfredsställande. Inte ens då Doris väljer att fråga igen får hon det svar hon sökte. Barnskötaren besvarar Doris fråga om vad Richard gör med att säga att han väljer var han ska sätta sakerna. Doris undrar vad det är Richard skapar. Båda de äldre flickorna visar intresse för bokstäverna i de yngre barnens namn. Barnskötaren svarar antingen kort eller låter bli att

svara. Då förskollärare 1 arbetar med de äldre barnen stänger hon också ute de yngre barn som intresserar sig för vad de gör. Några barn blir utkörda ur rummet, medan andra enbart blir ignorerade. De yngre barnen söker inte kontakt på samma sätt som de äldre, utan väljer att titta på. Ett mönster är att pedagogerna, i den vuxenledda aktiviteten inte enbart underlåter att uppmuntra till samspel mellan barn (jämnåriga och i olika åldrar), utan att de också aktivt motarbetar att samspel uppkommer. När man ser på intervjuerna både bekräftar och motsäger de den bild jag fått av pedagogernas val då det gäller att utnyttja barngruppen samt att initiera samspel mellan barn i olika åldrar. På frågan om de uppmuntrar barnen att samspela med barn i andra åldrar svara förskollärare 1 att det är något som de inte talat om i arbetslaget och således inte har någon strategi för. Hennes uttalande bekräftar det jag sett i mina

observationer, nämligen att det saknas en pedagogisk strategi för att få barnen att samspela över åldersgränserna. Barnskötaren svarar tvärtemot att detta är något som de arbetar mycket med på avdelningen och att det också diskuteras mycket under planeringen. Barnskötaren har alltså motsatt bild i förhållande till förskollärare 1. Vid första anblicken är det förvånansvärt att två personer ur samma arbetslag kan ha så olika syn på samma fenomen, men då jag undersöker barnskötarens svar närmare blir det tydligt att hon missuppfattat frågan, eftersom hon fortsätter att förklara att barnen har svårt att leka själva, att en vuxen måste instruera dem, då de är vana vid att få instruktioner. Hon säger också att hon ibland parar ihop barn som är bättre på att leka med några som är sämre. Förskollärare 2 svarar att hon tycker att samspelet mellan barn ur olika åldersgrupper är något som oftast sker av sig själv. Hennes svar bekräftar alltså att pedagogerna inte arbetar aktivt med att initiera samspel mellan barn i olika åldrar. Efter ett tag ber hon dock att få frågan upprepad och svarar då att "jo, men det gör vi ju”. Hon ger inga exempel på hur det sker. Jag upplever att hennes spontana svar överensstämmer med hennes uppfattning om hur verkligheten ser ut, men att hon blir osäker och vill höra frågan igen. Anledningen till detta tror jag kan bero på att frågan är ledande. Undermeningen är att det är bra att uppmuntra till samspel och dåligt att inte göra det. Förskolläraren hör detta för sent, när hon redan har svarat och försöker reparera det. Hennes spontana svar

överensstämmer också med vad jag kunnat observera, nämligen att pedagogerna inte

uppmuntrar till samspel mellan barnen, åtminstone inte under den pedagogledda aktiviteten. Då barnen själva får välja aktiviteter har jag sett att pedagogerna oftast inte deltar i barnens lek. Istället ser de till att barnen leker lugnt och inte bråkar med varandra. De hjälper dem som behöver det och hämtar saker till barn som inte själva når. Angel har i sin rapport lagt märke till att pedagogerna samspelar med barn i mindre utsträckning under fri lek och att de då

främst har kontakt med småbarnen (1982). Förskollärare 1 är den enda som vid flera tillfällen deltar i barnens lek. När hon gör detta styr hon och leder leker och lämnar inte mycket

utrymme för barnen. Ett exempel är när hon leker med Sara och Niklas och Iris vill vara med. Först ber hon Iris att göra något annat. När den buss Iris vill leka med blir ledig säger hon till Iris att köra och hämta barnen i skolan. Förskollärare 1 har även synpunkter på hur Iris stoppar in barnen i bussen. Leken tar aldrig fart. Sara sitter och tittar på huset och Iris gör pliktskyldigast vad pedagogen säger åt henne att göra. Barnen samspelar inte med varandra. Förskolläraren uppfyller inte de krav som Garveys (1990) lekregler ställer för att lek ska uppstå. Hennes styrande hindrar barnen från att utveckla en lek. Någon ömsesidighet kan inte växa fram och det finns inte heller någon dialog, något turtagande.

Pedagogerna initierar samspel mellan barn ur olika åldersgrupper i viss utsträckning, genom att de ber äldre barn att hjälpa yngre eller frågar äldre barn om yngre kan få vara med i deras lek. Vid några av tillfällena då de ber äldre barn om hjälp handlar det inte om att få till stånd ett samspel mellan barnen, utan mer om en hjälp åt de vuxna, t ex när förskollärare 2 ber Bea att hämta en mössa eller då hon ber två äldre flickor att hjälpa de yngre barnen att städa. I de fria aktiviteterna sker det alltså oftare att pedagogerna uppmuntrar barnen att samspela med barn i andra åldrar än under pedagogledda aktiviteter. Syftet med att uppmuntra barnen till samspel kan skilja sig från situation till situation. I intervjuerna svarar pedagogerna att

samspelet mellan olika åldersgrupper hjälper barnen att utvecklas, främst socialt, genom att de lär sig visa hänsyn, ta hand om varandra, vänta på sin tur o s v. Att barnen lär sig av varandra är ett viktigt skäl till att samspelet mellan åldersgrupper bör uppmuntras, menar pedagogerna. Av de situationer jag observerat då pedagoger uppmuntrar barn att samspela över

åldersgränserna har det ofta handlat om att ett äldre barn ska hjälpa ett yngre. Här kan man tänka sig att syftet kan vara att det äldre barnet lär sig att vara uppmärksam på, ta hand om och hjälpa en annan. Det yngre barnet kan också lära sig detta, genom att det får en förebild i det äldre barnet. Det kan också vara så att dessa situationer uppkommer mer utifrån

pedagogens behov och att syftet är att avlasta den vuxne, som när förskollärare 2 ber Bea hämta Richards mössa, eftersom hon inte själv kan. När barnen uppmanas att leka med varandra över åldersgränserna verkar syftet vara att undvika konflikter. Barnskötaren menar att jämnåriga barns lek ofta präglas av konflikter och hon säger att hon ibland parar ihop barn i lek med syftet att barnen ska leka lugnt med varandra. Förskollärare 2 säger något liknande, då hon jämför några treåringars lek med varandra jämfört med när de leker med ett yngre barn. När de leker själva leker de gärna bråkiga lekar, som att skjuta på eller jaga varandra,

men när de tar in ett yngre barn är de lugnare och tar hänsyn till den yngre. Syftet med att uppmuntra till samspel kan alltså vara att få en lugn och konfliktfri miljö omkring sig. Att så är fallet när barn leker åldersblandat har jag dock inte kunnat se i mina observationer. Snarare är det så att leken i många fall blir mer konfliktfylld när barnen är i olika åldrar. Detta gäller dock främst när åldersskillnaden inte är väldigt stor.

5.5.2 Pedagogers uppfattning om arbete med åldersblandade grupper - konsekvenser för