10.3.1
Artikel 8 om begäran om information
I artikel 8 i direktivet regleras konkurrensmyndighetens befogenhet att begära information från företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Skyldigheten att lämna information omfattar all information som är tillgänglig för företaget eller sammanslutningen, oavsett hur den lagras (jfr skäl 35). Konkurrensmyndighetens befogenhet ska också omfatta informations- inhämtning från varje annan fysisk eller juridisk person för tillämpningen av artiklarna 101 och 102. Den information som myndigheten begär ska lämnas inom en angiven/fastställd och rimlig tidsfrist.
Befogenheten att begära information går dock inte hur långt som helst. Enligt direktivet ska begäran vara proportionerlig. Till exempel bör en begäran inte leda till att företaget eller företagssammanslutningen måste bära alltför höga kostnader eller göra onödiga ansträngningar (skäl 35). Den som tar emot en begäran om information ska heller inte tvingas att erkänna en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
10.3.2
Gällande ordning
Om det behövs för att Konkurrensverket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen får verket med stöd av 5 kap. 1 § första stycket 1 den lagen ålägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Ett åläggande gäller enligt andra stycket omedelbart. Enligt 5 kap. 13 § får den som är uppgiftsskyldig inte betungas onödigt.
10.3.3
Det införs ett förbud mot att tvingas erkänna en
överträdelse
Regeringens förslag: Det ska införas en bestämmelse som anger att den som är föremål för utredning inte får tvingas att erkänna en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget.
Regeringens bedömning: Övriga bestämmelser i direktivet om konkurrensmyndighetens befogenhet att begära information överens- stämmer med gällande rätt.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens (s. 110).
Remissinstanserna: Konkurrensverket har inga synpunkter på förslaget till formulering i sig. Verket anser däremot att det tydligt bör framgå av förarbetena att det nu kodifierade förbudet mot självangivelse inte påverkar företagens eller företagssammanslutningarnas skyldighet att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla handlingar.
90
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Befogenhet att begära information
I konkurrenslagen finns bestämmelser som gör det möjligt för Konkurrensverket att inhämta uppgifter för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget från såväl företag och företagssamman- slutningar som enskilda (5 kap. 1 §). Befogenheten omfattar all information som är tillgänglig för den som uppgifterna begärs av, oavsett hur de lagras. Detta markeras genom att det i lagen föreskrivs att ett åläggande kan avse en skyldighet att tillhandahålla handlingar. Enligt förarbetena har uttrycket handling samma innebörd som i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, dvs. det omfattar också material som lagrats digitalt och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska hjälpmedel (prop. 1992/93:56 s. 107). Verkets befogenheter motsvarar de krav som ställs i artikel 8 i direktivet.
Skydd för den enskilde
Artikel 8 i direktivet innehåller bestämmelser till skydd för den som konkurrensmyndigheten begär uppgifter av. För det första ska en begäran vara proportionerlig och för det andra får en begäran att lämna information inte tvinga mottagaren att erkänna en överträdelse av konkurrensreglerna, dvs. det ska finnas ett skydd mot självangivelse. Bestämmelser om företagens grundläggande rättigheter finns också i artikel 3. Artikeln behandlas i avsnitt 8.2.
När det gäller kravet på proportionalitet finns redan i dag särskilda regler i konkurrenslagen som anger att den som är uppgiftsskyldig inte får betungas onödigt (5 kap. 13 §).
Lagen saknar dock bestämmelser till skydd mot självangivelse. Frågan är då om det behövs.
I promemorian anförs att det skydd mot självangivelse som följer av artikel 6 i Europakonventionen torde vara tillämpligt i Konkurrensverkets ärenden som gäller utredningar av överträdelser som kan leda till konkurrensskadeavgift. Europakonventionen gäller enligt lagen om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag här i landet. Av det skälet behöver det enligt promemorian inte införas några särskilda bestämmelser för att säkerställa skyddet mot självangivelse när information begärs inom ramen för en utredning som leder till konkurrensskadeavgift. Regeringen delar promemorians bedömning.
Det skydd mot självangivelse som ska säkerställas enligt artikel 8 gäller emellertid oberoende av vilken åtgärd som vidtas eller vilka sanktioner kan aktualiseras. Av promemorian framgår att det är osäkert om det skydd mot självangivelse som följer Europakonventionen är tillämpligt när information begärs inom ramen för utredning som leder till ett åläggande att upphöra med överträdelsen, vid vite. Mot den bakgrunden anser regeringen att konkurrenslagen ska kompletteras med en bestämmelse som innebär att den som är föremål för utredning inte får tvingas att erkänna en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Som
91 skyldigheten att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla
handlingar (jfr skäl 35 i direktivet).
Skäligt rådrum att lämna upplysningar
Av artikel 8 i direktivet framgår att befogenheten att begära upplysningar ska ge mottagaren ett skäligt rådrum för att lämna upplysningarna. Upplysningarna ska lämnas inom en angiven eller fastställd och rimlig tidsfrist.
Konkurrenslagen innehåller inte några särskilda regler om skäligt råd- rum för företag eller andra att lämna de uppgifter som Konkurrensverket begär. I praktiken tillämpas dock den ordningen att verket i sina ålägganden anger när uppgifterna senast ska lämnas. Om verkets åläggande att lämna uppgifter förenas med vite aktualiseras bestäm- melserna i lagen (1985:206) om viten. Av 2 § viteslagen följer att det av vitesåläggandet ska framgå vad adressaten ska göra, vilken tidsfrist som gäller för det och att ett beslut om åläggande inte får förenas med vite om adressaten saknar faktisk eller rättslig möjlighet att följa åläggandet. Med hänvisning till den praxis som verket tillämpar och till regleringen i viteslagen görs bedömningen att det inte finns behov av lagreglering för att säkerställa direktivets genomförande i den här delen.