11.3 Betalning av sanktionsavgift som påförs
11.3.3 Medlemmarna i en
överträdelse
Regeringens förslag: En sammanslutning av företag som inte kan betala en påförd konkurrensskadeavgift inom föreskriven tid ska, om avgiften fastställts med hänsyn till dess medlemmars omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse, kräva att medlemmarna bidrar till den avgift som sammanslutningen ska betala. Om sammanslutningen inte betalar avgiften inom föreskriven tid, ska Konkurrensverket få besluta att ett eller flera av de medlemsföretag som vid tidpunkten för överträdelsen var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften. Om full betalning inte sker ska Konkurrensverket få besluta att ett eller flera andra medlemsföretag i sammanslutningen ska betala resterande del av avgiften. En avgift får dock inte beslutas för ett medlemsföretag som visar att det inte genomfört det aktuella beslutet och, innan Konkurrensverket påbörjade sin utredning, antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det.
Den avgift som ett medlemsföretag ska betala får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades.
Avgiften ska betalas inom 30 dagar eller den längre tid som anges i beslutet. I fråga om verkställighet av det belopp som verket beslutat tillämpas de bestämmelser som gäller för verkställighet av konkurrensskadeavgift.
Konkurrensverkets beslut ska få överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (s. 141). I promemorian lämnas inget förslag som innebär att en avgift inte får beslutas för ett medlemsföretag som var företrädda i samman- slutningens beslutsfattande organ och som visar att det inte genomfört det aktuella beslutet och, innan Konkurrensverket påbörjade sin utredning, antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det.
Remissinstanserna: Patent- och registreringsverket (PRV) föreslår att det införs en kompletterande regel som minskar risken för absurda konsekvenser mot enskilda företag som ingår i företagssammanslutningar vars beslut strider mot konkurrenslagen. Svensk Försäkring anser att 30 dagar framstår som en alltför kort betalningsfrist. Inom denna tid ska företagssammanslutningen först kontrollera sin egen betalningsförmåga. Därefter ska sammanslutningen kräva medlemmarna på resterande del. Slutligen ska var och en av medlemmarna genomföra den process internt som krävs för en utbetalning. Mot bakgrund av att sammanslutningens betalning kan vara beroende av andras agerande bör en längre betalningsfrist väljas.
114
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund
När det gäller sanktionsavgifter riktade mot företagssammanslutningar bygger direktivet på erfarenheten att sammanslutningar regelbundet spelar en roll i konkurrensöverträdelser och att dessa därför bör kunna påföras verkningsfulla sanktionsavgifter. Det är av det skälet som taket för sanktionsavgiften för sammanslutningen i vissa fall kan bestämmas med hänsyn till medlemmarnas omsättning utan att ta hänsyn till den omsättning som sammanslutningen har (se avsnitt 11.2.3). Därmed tas heller ingen hänsyn till sammanslutningens betalningsförmåga.
Konkurrenslagens bestämmelser om betalning av konkurrensskade- avgift är utformade så att betalningsskyldigheten gäller den som ålagts att betala avgiften och ingen annan. Verkställighetsåtgärder kan också vidtas mot den personen. Direktivet föreskriver en annan ordning för avgifter som en sammanslutning av företag ska betala och som är tillämplig när sanktionsavgiften bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. Den ordningen har sin förebild i artikel 23.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 och saknar motsvarighet i svensk lagstiftning.
Sammanslutningen ska kräva medlemmarna på betalning
Punkt 3 i artikel 14 i direktivet innebär att medlemsstaterna ska införa en skyldighet för sammanslutningar att kräva sina medlemmar på betalning om sammanslutningen inte kan betala den sanktionsavgift som påförts. Skyldigheten är tillämplig när avgiften har bestämts med hänsyn till medlemmarnas omsättning. I detta fall begränsas inte avgiftens storlek av vilken omsättning som sammanslutningen har, utan av medlemmarnas omsättning på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse (artikel 15).
De sammanslutningar som kan aktualiseras för ett ingripande driver ofta sin verksamhet i ideell eller ekonomisk förening. När det gäller ingripanden mot sammanslutningar kan från rättspraxis hämtas exempel som den ideella föreningen Svenska försäkringsmäklares förening (MD 2005:25) och den ekonomiska föreningen Södra Skogsägarna (MD 1999:1). Inget av dessa exempel gäller dock avgiftssanktioner.
I promemorian bedöms att det på föreningsrättens område inte är möjligt att inom ramen för genomförandet av direktivet införa en generell skyldighet för föreningar att kräva sina medlemmar på betalning i händelse av insolvens. Det föreslås i stället att en ny bestämmelse ska tas in i konkurrenslagen som innebär att sammanslutningen ska kräva att medlemmarna bidrar till den avgift som sammanslutningen ska betala. Enligt promemorian torde det inte finnas några effektiva åtgärder att tillgripa för att förmå sammanslutningen att iaktta skyldigheten. En ekonomisk sanktion riktad mot en insolvent sammanslutning framstår enligt promemorian som verkningslös och straffrättsliga sanktioner riktade mot dess företrädare torde heller inte vara tillräckliga. Några sanktioner föreslås således inte.
Det ligger i ett svenskt rättsligt sammanhang inte nära till hands att föreskriva att ett privat subjekt ska kräva betalt av en ett annat, särskilt när underlåtenheten att följa skyldigheten inte förenas med någon rättsföljd.
115 Regeringen delar dock promemorians uppfattning att det saknas andra
lämpliga åtgärder för att förmå en sammanslutning att iaktta sin skyldighet. Mot bakgrund av att det i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska införa en skyldighet för sammanslutningar att kräva sina medlemmar på betalning framstår det som svårt att genomföra direktivet i denna del på något annat sätt än genom lagstiftning. Ett alternativ till promemorians förslag skulle kunna vara att införa en bestämmelse som innebär att medlemmarna är skyldiga att bidra till avgiften. En sådan bestämmelse går emellertid längre än vad direktivet kräver. Dessutom saknas nödvändigt beredningsunderlag. Mot den bakgrunden bör promemorians förslag genomföras.
Den nationella konkurrensmyndigheten får kräva medlemmarna på betalning
Av artikel 14.4 i direktivet följer att den nationella konkurrens- myndigheten ska få kräva betalning från medlemmarna om samman- slutningen inte kan betala. En förutsättning för att tillämpa bestäm- melserna är att medlemmarna inte frivilligt bidragit till avgiftens betalning enligt punkt 3 inom den tidsfrist som konkurrensmyndigheten fastställt. Bestämmelserna i punkt 4 utgör således ett starkt incitament för föreningens medlemmar att frivilligt bidra till den avgift som samman- slutningen ska betala. I annat fall kan medlemmarna alltså tvingas att betala avgiften.
Bestämmelserna i punkt 4 är uppdelade i två led: företrädarledet (första meningen) och medlemsledet (andra meningen). Bestämmelserna i företrädarledet innebär att de företag som var företrädda i det besluts- fattande organet är gentemot konkurrensmyndigheten solidariskt ansvariga för betalning av den del av avgiften som sammanslutningen inte betalat. Den nationella konkurrensmyndigheten får kräva vilket som helst av de företag som ingår i det beslutsfattande organet.
Det bör uppmärksammas att direktivet inte innehåller några närmare anvisningar om vad som innefattas i uttrycket sammanslutningens beslutsfattande organ. Som konstateras ovan kan de sammanslutningar som aktualiseras för ingripande utgöras av ideella eller ekonomiska föreningar. För båda dessa sammanslutningar finns det åtminstone två beslutsfattande organ, stämman och styrelsen. Om stämman eller styrelsen fattar ett beslut som utgör en överträdelse av artikel 101 i EUF-fördraget innebär första meningen i artikel 14.4 i direktivet att den nationella konkurrensmyndigheten ska kunna kräva de medlemsföretag som var företrädda vid stämman eller i styrelsen på betalning.
Bestämmelserna i medlemsledet innebär att betalning av utestående avgift i sista hand får sökas hos sammanslutningens medlemmar. Det framgår av formuleringen ”efter det att de nationella konkurrens- myndigheterna har krävt betalning från dessa företag” att den möjligheten står myndigheten till buds först om företagen i företrädarledet inte betalat den avgift som sammanslutningen inte betalat. Betalningsansvaret i medlemsledet är gentemot konkurrensmyndigheten solidariskt.
För både företrädar- och medlemsledet föreskrivs i direktivet en generell begränsning av betalningsansvaret. Betalning ska inte krävas från ett företag som kan visa att det inte genomfört det aktuella beslutet och som
116
innan utredningen inleddes antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det. I promemorians förslag anges att medlemsledets betalningsansvar är begränsat. Eftersom direktivet även begränsar företrädarledets betalningsansvar, bör förslaget justeras på motsvarande sätt.
En fråga om betalning av obetald konkurrensskadeavgift bör prövas av Konkurrensverket. Beslutet bör kunna överklagas till Patent- och marknadsdomstolen och handläggas i den ordning som föreskrivs i lagen om domstolsärenden.
Den närmare utformningen av betalningsansvaret
Som anförs i promemorian är det lämpligt att utforma reglerna om företrädarnas och medlemmarnas betalningsansvar så att åtgärder kan vidtas redan om sammanslutningen inte betalat avgiften inom 30 dagar från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. I stället för att Konkurrensverket då lämnar den obetalda avgiften för indrivning enligt 3 kap. 22 § konkurrenslagen, ska verket få besluta att i första hand kräva de företag som är företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ och i andra hand medlemmarna i sammanslutningen. Detta sätt att genomföra direktivet framstår som mer tids- och resurseffektiv än att invänta resultatet av en indrivning (jfr skäl 48).
Promemorians förslag innebär att sammanslutningen ska undersöka förutsättningarna för sin egen betalningsförmåga och möjligheterna för medlemmarna att bidra till betalningen inom 30 dagar från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Svensk Försäkring anför att en frist om 30 dagar är alltför kort bl.a. med hänvisning till den tid det kan ta för medlemmarna att genomföra den process internt som krävs för en utbetalning. Inget hindrar dock sammanslutningen från att begära en längre betalningsfrist. Lagen ger utrymme för att bestämma en längre frist i det enskilda fallet.
En reglering av betalningsansvaret för företrädar- och medlemsledet kräver att konkurrenslagen kompletteras med bestämmelser om när betalning ska ske och om verkställighet. I likhet med vad som gäller för betalning av konkurrensskadeavgift bör det föreskrivas att den som åläggs att betala en obetald avgift ska få 30 dagar på sig att betala från det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Vidare bör det föreskrivas att beslutet får verkställas enligt utsökningsbalken, vilket innebär att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verkställighet får därmed ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. På samma sätt som gäller för konkurrensskadeavgift bör en preskriptionstid om fem år tillämpas. Tiden räknas från det att Konkurrensverkets beslut om betalning av en obetald avgift fick laga kraft.
Med hänvisning till artikel 15.2 i direktivet bör det föreskrivas att en avgift som ett medlemsföretag ska betala inte får överstiga tio procent av företagets omsättning under det räkenskapsår som föregick beslutet om konkurrensskadeavgift. Med en sådan bestämmelse minskar den risk för absurda konsekvenser mot enskilda företag som PRV uppmärksammar i sitt yttrande.
117 Den reglering av betalningsansvaret för företrädar- och medlemsledet
som direktivet kräver väcker frågan om det bör införas regler som gör det möjligt att fördela ansvaret för avgiften mellan företrädarna eller medlemmarna. Inom en företagssammanslutning finns det möjligheter att i stadgar eller likande avtal mellan medlemmarna att reglera och fördela ansvaret för eventuella sanktionsavgifter som medlemmarna kan bli skyldiga att betala. Det ligger således i sammanslutningens och medlemmarnas intresse att reglera dessa frågor. Några särskilda regler om hur den betalda avgiften slutligen ska fördelas mellan medlemmarna behöver inte införas. Ytterst är det dock en fråga för rättstillämpningen att ta ställning till i det enskilda fallet.
Sammanfattningsvis föreslås följande. Om en sammanslutning av företag påförts en konkurrensskadeavgift som fastställts med hänsyn till den omsättning som medlemmarna har på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse och avgiften inte betalas inom föreskriven tid, får Konkurrensverket besluta att ett eller flera av de medlemsföretag som var företrädda i sammanslutningens beslutsfattande organ ska betala resterande del av avgiften. Om full betalning inte sker får Konkurrensverket besluta att ett eller flera andra medlemsföretag i sammanslutningen ska betala resterande del av avgiften. En avgift får dock inte beslutas för ett medlemsföretag som visar att det inte genomfört det aktuella beslutet och som, innan Konkurrensverket inledde sin utredning, antingen inte var medvetet om det eller aktivt tog avstånd från det. Den avgift som ett medlemsföretag ska betala får inte överstiga tio procent av företagets omsättning under räkenskapsåret före det år då beslutet om konkurrensskadeavgift meddelades. Avgiften ska betalas inom 30 dagar eller den längre tid som anges i beslutet. I fråga om verkställighet av det belopp som verket beslutat tillämpas de bestämmelser som gäller för verkställighet av konkurrensskadeavgift. Konkurrensverkets beslut får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.