Regeringens förslag: Det ska i konkurrenslagen införas bestämmelser som innebär att den femåriga preskriptionsfristen för påförande av konkurrensskadeavgift och utredningsskadeavgift avbryts när ett förfarande som avser samma överträdelse av konkurrensreglerna pågår vid en annan nationell konkurrensmyndighet eller kommissionen.
Avbrottet ska gälla alla företag eller företagssammanslutningar som deltagit i överträdelsen.
En ny frist ska löpa från den dag det finns ett överträdelseavgörande eller myndigheten avslutat sitt förfarande på något annat sätt.
Regeringens bedömning: Några bestämmelser om preskriptions- avbrott under handläggning i domstol eller i fråga om föreläggande av vite behövs inte.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens (s. 222).
Remissinstanserna: Svenskt Näringsliv anför att förslaget leder till osäkerhet för företagen när det inte anges i vilka situationer som preskriptionstiden avbryts och efterlyser en närmare reglering.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Här kan inledningsvis konstateras att bestämmelserna om preskription i 3 kap. 20 § konkurrens- lagen behöver justeras med anledning av att Konkurrensverket ges beslutanderätt i fråga om konkurrensskadeavgift och utredningsskade- avgift (se avsnitt 5.3).
I konkurrenslagen saknas bestämmelser om att preskriptionsfristen för att påföra konkurrensskadeavgift upphör att löpa eller avbryts när andra nationella konkurrensmyndigheter eller kommissionen vidtar åtgärder med avseende på en misstänkt överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF- fördraget. Det finns inte heller några bestämmelser om att preskriptions- avbrottet även kan omfatta företag som inte på något sätt har underrättats om den preskriptionsavbrytande åtgärden eller som inte ens visste om att en utredning pågick. Om en regel av sist nämnda innebörd, efter förebild från rådets förordning (EG) nr 1/2003, borde införas behandlades i förarbetena till den nuvarande konkurrenslagen. Regeringens ståndpunkt var då att så inte skulle ske och att det borde krävas att Konkurrensverket underrättar varje berört företag om den åtgärd som föranleder ett preskriptionsavbrott (prop. 2007/08:135 s. 105). Direktivets ordalydelse ger dock inte några valmöjligheter i det hänseendet. Bestämmelser av innebörden att preskriptionstiden upphör att löpa eller avbryts när andra nationella konkurrensmyndigheter eller kommissionen vidtar åtgärder och att avbrottet gäller alla företag som är inblandade i överträdelsen, oavsett om de underrättas om den preskriptionsavbrytande åtgärden eller inte, måste därför införas. Bestämmelserna bör lämpligen placeras i konkur- renslagen.
En första fråga som direktivet öppnar för är om fristens löptid ska tillfälligt upphöra eller om den ska avbrytas. Skillnaden mellan att fristen tillfälligt upphör och att den avbryts är att preskriptionsfristen i det första fallet stoppas och i det andra fallet att en ny frist börjar löpa efter den
171 preskriptionsavbrytande händelsen. I preskriptionslagen (1981:130)
tillämpas en ordning som innebär att en ny preskriptionstid börjar löpa från exempelvis den dag en dom meddelas (7 § första stycket). Så är fallet även enligt 3 kap. 20 § konkurrenslagen. Denna ordning bör gälla också i fråga om de nya bestämmelserna om preskription som motiveras av direktivet.
Enligt artikel 29.1 andra stycket i direktivet ska preskriptionsfristen avbrytas från och med delgivningen av den första formella utredningsåtgärden till minst ett företag som är föremål för förfarandet. Uttrycket ”den första formella utredningsåtgärden” återfinns även i artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Vilka slags åtgärder som avses är inte närmare angivet i direktivet eller i förordningen och kan naturligtvis variera från medlemsstat till medlemsstat. Den nya bestämmelsen bör därför utformas i nära anslutning till direktivstexten. Regeringen delar i och för sig Svenskt Näringslivs uppfattning att detta kan leda till osäkerhet för företagen, men någon närmare reglering är inte möjlig att införa. Tolkningen av den nya bestämmelsen måste därför överlämnas till rättstillämpningen.
Det bör av den nya bestämmelsen också framgå att avbrottet upphör den dag det finns ett överträdelseavgörande eller när den andra konkurrens- myndigheten eller kommissionen har avslutat sitt förfarande på något annat sätt.
Om det är flera andra konkurrensmyndigheter, inklusive kommissionen, som utreder samma ifrågasatta överträdelse så börjar en ny frist inte att löpa förrän samtliga myndigheter har fattat beslut eller avslutat sina förfaranden på annat sätt.
Enligt artikel 29.2 i direktivet ska preskriptionsfristen avbrytas eller tillfälligt upphöra så länge som den nationella konkurrensmyndighetens beslut är föremål för ett förfarande vid en överprövningsdomstol. Vad gäller överprövning av Konkurrensverkets beslut finns inte skäl att med anledning av direktivet förordna om avbrott eller upphörande av preskription under domstolsprövningen eftersom preskriptionstiden hänför sig till åtgärder som verket vidtar. Om Konkurrensverket beslutar att påföra ett företag en konkurrensskadeavgift exempelvis fyra år efter att överträdelsen upphörde är det tillräckligt för att avgift ska få påföras, även om ett lagakraftvunnet avgörande i patent- och marknadsdomstolarna föreligger mer än fem år efter att överträdelsen upphörde.
Som framgått ska upphörandet av preskriptionstiden inte påverka absoluta preskriptionsfrister som föreskrivs i nationell rätt. Det innebär att den yttersta fristen i 3 kap. 20 § konkurrenslagen om tio år från det att överträdelsen upphörde ska finnas kvar, dock att tioårsfristens slutpunkt ska vara dagen för Konkurrensverkets beslut om konkurrensskadeavgift.
Som redovisas i avsnitt 11.4.2 föreslås att begreppet konkurrensskade- avgift ges en utvidgad innebörd och omfattar, förutom överträdelser av de materiella förbuden, även överträdelser av ett åläggande enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 3 § och ett beslut att godta ett åtagande enligt 3 kap. 4 § första stycket konkurrenslagen.
I avsnitt 11.4.2 föreslås vidare att det, för att genomföra direktivet, i konkurrenslagen införs en ny sanktionsavgift, utredningsskadeavgift. Enligt artikel 29 ska preskriptionsfristen avbrytas även för påförandet av en sådan sanktion om en annan konkurrensmyndighet prövar samma överträdelse av konkurrensreglerna. Det är svårt att se det praktiska
172
behovet av en avbruten frist t.ex. i de fall någon brutit en försegling, inte inställt sig till förhör eller lämnat felaktiga uppgifter. För att korrekt genomföra direktivet bör trots det en sådan bestämmelse införas. Också för utredningsskadeavgift bör det gälla en absolut preskriptionsfrist om tio år från det att det beteende som föranleder en sådan avgift upphörde.
Vad så gäller viten finns i konkurrenslagen inte någon bestämmelse om preskription. Det faller sig naturligt eftersom exempelvis ett åläggande vid vite om att upphöra med en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF- fördraget enligt konkurrenslagen förutsätter att överträdelsen fortfarande pågår.
Även om artikel 29 i direktivet tolkas mot sin ordalydelse så att den inte bara omfattar beslut om vitesföreläggande utan också utdömande av vite är det svårt att förstå varför preskriptionstiden för utdömande av vitet skulle behöva förlängas utöver viteslagens två år av det skälet att en annan nationell konkurrensmyndighet eller kommissionen utreder samma överträdelse. Förutsättningarna för att väcka talan om utdömande av vitet är ju redan är uppfyllda när tvåårsfristen börjar löpa.
Sammantaget föranleder vad som sägs om viten i artikel 29 i direktivet inte någon lagstiftningsåtgärd.
173