I vilken mån utbetalning av ersättning och bidrag har avsedd effekt är en av kärn- frågorna i vår utvärdering. Diskussionen i det följande gäller alltså vilken betydel- se anslaget har för att mildra konflikten mellan säl och fiske. Den inleds med syftet med anslaget. Därefter redogör vi för de intervjuade länsstyrelsetjänstemännens uppfattningar om effekterna av anslaget och de åsikter som kom fram i intervjuer- na med fiskarna. Kapitlet avslutas med utvärderarnas iakttagelser och i viss mån jämförelser med andra studier på området.
6.1 Uthållig samexistens säl – fiske?
Viltskadeanslaget ska skapa förutsättningar för att genomföra den beslutade viltpo- litiken genom att öka acceptansen för fredat vilt. Grundidén är att människors atti- tyder påverkas om de som drabbas av skador får ersättning för skadorna och hjälp att undvika skador. Genom att man ser till att de ekonomiska följderna minimeras ska acceptansen för de fredade djuren öka (NV rapport 5542, sid 15).
När det gäller säl handlar viltskadeanslaget om att bidra till en situation av ut- hållig samexistens mellan säl och kustnära fiske. Regeringen anser det angeläget att det finns förutsättningar för en näring och för vilda djur att nyttja en och samma resurs (Skr. 2005/06:171, sid. 55). Syftet med viltskadeanslaget för sälskador är således att mildra konflikten mellan fiskarna och sälen som i det här fallet konkur- rerar om samma resurs: fisken. Konflikten ska mildras genom att fiskarna ersätts för de kostnader sälarna orsakar och genom att fiskarna får bidrag för att kunna minimera skadorna och därmed förlusterna (Bruckmeier och Höj Larsen, 2005, sid. 3).
6.2 Ersättning plåster på såren, bidrag bättre
på sikt
Ingen av de intervjuade länsstyrelsetjänstemännen anser att det råder en uthållig samexistens mellan säl och fiske för närvarande. Sälskadorna är droppen som fått bägaren att rinna över för fiskarna och fått många att känna sig uppgivna. Men anslaget har betydelse. De flesta anser att det till viss del eller tillfälligt mildrar konflikten. Några är mer positiva och tycker att anslaget tveklöst bidrar till att dämpa konflikten.
Anslaget har betydelse genom att framför allt ersättningen gör det möjligt för kustfisket att överleva. Nästan alla intervjupersoner påpekar att det är tack vare anslaget som fiskarna kan och orkar fortsätta fiska. Till och med i de län där samt- liga kustfiskare har minst en pushup-fälla menar intervjupersonerna att fiskarna inte skulle kunna fortsätta utan ersättning. De får fortfarande mindre fångst än tidigare.
Ett par tjänstemän berättar att viltskadeanslaget fyller en viktig psykologisk funktion, precis som skyddsjakten. Fiskarna känner att de har samhällets stöd och att deras problem tas på allvar. ”Ersättningen är som ett slags plåster på såren”. Endast en intervjuad länsstyrelsetjänsteman anser att acceptansen för sälen blivit märkbart större sedan möjligheten att få medel infördes. På frågan om konsekven- serna om anslaget helt skulle tas bort är dock alla intervjupersonerna överens om att hatet mot sälen skulle öka.
Några intervjuade tjänstemän menar att anslaget skulle ha större betydelse om ersättningen var högre. Det skulle upplevas mer rättvist med tanke på hur mycket fiskarna förlorar. Fiskarna ersätts enligt länsstyrelsetjänstemännen med mellan 25 och 100 procent för det inkomstbortfall sälskadorna orsakar.
De flesta länsstyrelsetjänstemännen tror inte att högre ersättning skulle spela någon stor roll för acceptansen. Man säger att fiskarna vill fiska och kunna leva av fisket. Inga pengar i världen kan få fiskarna att sluta hata sälen. De är inte nöjda bara för att de fått ersättning. Tjänstemännen påpekar dessutom att det är viktigt att fiskarna inte blir ”bidragsfiskare”.
Därför ser de intervjuade länsstyrelsetjänstemännen bidrag till sälsäkra redskap som den åtgärd som på lång sikt kan mildra konflikten. Men flera intervjupersoner påpekar att utökad säljakt är den enda lösningen för att få fiskarna att acceptera sälen. Några tjänstemän tror att kustfisket ändå kommer att ha slagits ut om 10 år på grund av sälen och det storskaliga fisket. Anslaget ”gör det i alla fall möjligt för fiskarna att fortsätta till pensionen”.
En positiv sidoeffekt av viltskadesystemet är att fiskarnas rapporteringsvillighet har ökat. En intervjuperson berättar att man nu har mycket säkrare uppskattningar av sälskadorna eftersom fiskarna från och med år 2006 måste skriva in dem i logg- boken för att få ersättning. En annan sidoeffekt är att möjligheten att få bidrag gjort fiskarna mer positiva till att testa nya redskap.
6.3 Fiskarna beroende av ersättning och bi-
drag
Merparten av de intervjuade fiskarna som fått ersättning bekräftar länsstyrelsetjäns- temännens bild av att de skulle vara tvungna att sluta fiska om inte ersättningen fanns. Sälskadorna innebär ett stort ekonomiskt avbräck för dem. Flera fiskare menar att de vill klara sig själva men blir mer och mer beroende av ersättningen i takt med att problemen ökar. Och ökar gör de längs stora delar av kusten.
Enligt fiskarna är det svårt att klara sig trots ersättningen. Flera fiskare säger att det känns både hopplöst och meningslöst att försöka och försöka fiska men många gånger inte få någon fångst. De flesta tvingas ha sidosysslor. De kan inte längre leva enbart av fisket eftersom de får så lite fisk. Det gäller både de fiskare som fått bidrag för förebyggande åtgärder och de som inte förebyggt. I flera intervjuer be- rättas om fiskare som tvingats slutat fiska på grund av sälen.
En del intervjuade fiskare tycker att de får så lite ersättning att de nästan hade kunnat vara utan. Ersättningen täcker bara en bråkdel av det de förlorar. En av de intervjuade fiskarna söker inte ersättning eftersom han nu på grund av sälskadorna
fiskar enbart för husbehov. Han menar att ersättningen skulle behöva vara på flera hundra tusen kronor om det skulle löna sig att fiska och söka ersättning för skador- na. Vid hans senaste nätfiske tog det till exempel flera veckor att laga sälskadorna.
Samtidigt uttrycker många fiskare att de är tacksamma för det de kan få. De är inte vana att få något alls. En fiskare berättar att eftersom han tjänar så lite betyder ersättningen mycket. Men trots det hade han nog strävat på även utan ersättning. ”Att fiska är ett sätt att leva”. Flera säger att de fortsätter eftersom de inte har något annat de kan göra. Många är till åren komna och har fiskat hela livet.
Detta går i linje med de intervjuade länsstyrelsetjänstemännens åsikt att fiskar- na framför allt vill kunna fiska och leva av fisket. Sveriges fiskares riksförbund ger en något annorlunda bild. Man menar att ”det är plånboken som räknas” och tror att acceptansen för sälen skulle öka om ersättningen var högre.
När det gäller bidragets betydelse är de flesta fiskarna överens om att utan bi- draget skulle de inte ha haft råd att köpa in de starkare materialen och redskapen, framför allt inte den dyra pushup-fällan. Några menar dessutom att de inte skulle ha råd att köpa sådana fällor utan skadeersättningen, eftersom de använder ersätt- ningen till egeninsatsen. Ett par intervjuade fiskare tror att de skulle ha bytt till Dyneema-garn även om bidraget inte funnits.
Även om fiskarna får möjlighet att köpa sälsäkra redskap tack vare bidraget krävs det att redskapen är effektiva för att det ska bidra till att mildra konflikten. Som framgår av kapitel 4 är det bara för några typer av fisken som en investering i förebyggande åtgärder betalar sig genom ökad fångst.
I många fall får fiskaren fortfarande skador på fångsten, men färre skador på redskapen. Det finns också regionala skillnader i hur väl redskapen fungerar. Till exempel tycker fiskarna i några fall att det knappast är värt att betala egeninsatsen för en pushup-fälla, eftersom de fiskar så pass dåligt och sälarna lärt sig att ta fis- ken innan den simmar in i fiskhuset. I andra län, framför allt i norr, tycker fiskarna att fällorna har haft stor betydelse för att förbättra deras situation.
Avslutningsvis tror någon intervjuad fiskare att ekonomiska bidrag är fel sätt att lösa konflikten. Man ska kunna fiska och klara sig utan större skador. En annan fiskare påpekar att möjligheten att få ersättning ”ger avarter”. Det finns fiskare som fortsätter att fiska bara för att få ersättningen. Samtidigt är det andra fiskare som tror att anslaget mildrar konflikten, åtminstone i någon mån. Det är en ”tröst i be- drövelsen” och de förebyggande åtgärderna hjälper dem lite i alla fall. En del har prövat eller funderar på att prova en annan typ av fiske men de flesta ser inget al- ternativ till det fiske de bedriver idag.
6.4 Anslaget avgörande för kustfiskenäringen
Den viktigaste iakttagelsen utifrån intervjuerna är att anslaget har betydelse. Någon intervjuperson tror att acceptansen för sälen ökar. Flera tror att konflikten mildras, men alla är överens om att anslagets främsta effekt är att det gör det möjligt för kustfiskarna att fortsätta med sin verksamhet.
Naturvårdsverket konstaterade på liknande sätt i sin förvaltningsplan för gråsäl från år 2001 att sälskadorna är det allvarligaste hindret för en positiv utveckling inom
kustfisket. Man räknade där med att om inte möjligheten till ersättning funnits skulle minskningen av antalet yrkesfiskare ha varit 60-80 procent under 1990-talet istället för den faktiska på 30-40 procent (NV, dnr 402-2693-01-Nf). Forskarna i FRAP konstaterar också att från kustfiskarnas perspektiv finns det inget ekono- miskt eller ekologiskt utrymme att konkurrera med varken säl eller skarv om fisken (Bruckmeier och Höj Larsen, 2004, s 6).
I jämförelse med viltskadeanslagets betydelse för rovdjursskador får konflikten på några sätt mer långtgående konsekvenser för fiskarna än för djurägarna. Ersätt- ningen till djurägarna är, som konstaterades i utvärderingen Viltskadeanslaget – Oljan i det rovdjurspolitiska maskineriet (NV rapport 5542), generöst tilltagen. Djurägarna får mer än slaktvärdet för ett dödat djur.
Men till skillnad från fiskarna är djurägarna sällan beroende av ersättningen för att kunna fortsätta sin verksamhet. Det betyder att viltskadeanslaget har en större regionalpolitisk betydelse på sälskadeområdet. Därutöver kompliceras sälskade- problemet av att fiskarna konkurrerar med sälen om samma resurs. Även med ef- fektiva förebyggande metoder finns alltså en risk för att en stor sälpopulation leder till mindre fångst, eftersom sälen äter fisk.
Sammantaget bedömer vi att konflikten mildras något tack vare anslaget men att ersättning och bidrag får inte fiskarna att acceptera sälens närvaro. Det enda som långsiktigt kan mildra konflikten är om fiskarna faktiskt kan fiska och få nå- gon fisk. På många håll har bidraget till sälsäkra redskap inte den effekten. Där redskapen fungerar ser fiskarna dem som en hjälp men många fiskare kan inte leva av fisket trots förebyggande investeringar. Men, framför allt är det ett problem att inte alla fiskare har möjlighet att använda sälsäkra redskap i det fiske de bedriver. Så länge det inte finns effektiva skadeförebyggande metoder för fler typer av fisken kommer anslagets betydelse i första hand vara att hålla kustfisket i gång ett tag till.