Begränsning av avdragsrätten till följd av praktiska svårigheter

När jag tolkar vad Hultqvist skriver om Fader Gunnar-målet framstår det enligt mig som att HFD tar hänsyn till ersättningens egentliga innebörd och det faktum att ersättningen egentligen utgör ersättning för utfört arbete. Att ersättningen har formen av en gåva och att något egentligt avtalsvillkor inte finns tillmäts inte betydelse.

I Opera-, Falcon- resp. Saltåmålet tycks HFD däremot helt valt att bortse från Procordias, Falcons resp. Saltås syfte med att använda sig av sponsring, nämligen att erhålla ekonomiska fördelar. Beträffande sponsring väljer HFD istället att fästa avgörande betydelse vid den yttre

formen och ifall motprestationer kan identifieras. Att sponsring faktiskt används i syfte att

generera inkomster ges inte utrymme.

I kostnadssituationen gör följaktligen HFD en extensiv tolkning av gåvobegreppet för att begränsa avdragsrätten, vilket får som följd att skatteunderlaget ökar. Avseende inkomster gör HFD istället en mer restriktiv tolkning, vilket innebär en utvidgning av skattskyldigheten och ett ökat skatteunderlag. Det framstår således enligt mig som att HFD på detta sätt försöker maximera skatteunderlaget.

Att HFD vid tolkningen av gåvobegreppet förefaller utgå ifrån att maximera skatteunderlaget anser jag är helt oförenligt med målet om ekonomisk effektivitet. En sådan rättstillämpning torde istället ha en direkt negativ påverkan på en effektiv användning av företagens resurser. En parallell är möjlig att dra mellan den restriktiva synen på avdragsrätten för sponsring och höga marginalskatter på löneinkomster. Samma effekt som höga marginalskatter har för en arbetstagares drivkraft att arbeta mer för att erhålla högre lön torde en fiskal tillämpning av avdragsreglerna ha. Det extra arbete som arbetstagaren lägger ner för att erhålla den högre lönen anses inte stå i proportion till det netto arbetstagaren erhåller eftersom en stor del ”äts upp” av skatt. Mer arbete leder därmed inte till ett ökat välstånd för den skattskyldige. Detsamma torde gälla för en satsning på sponsring. Fördelen av att använda sponsring i förhållande till andra alternativ av marknadsföring ”äts upp” av skatt då avdrag inte medges för de nedlagda kostnaderna.

Det fiskala inslaget i rättstillämpningen har följaktligen en påverkan på tanken om en nettobeskattning när det kommer till sponsring. Att inte erkänna en företagsekonomiskt motiverad kostnad som avdragsgill innebär enligt mig ett avsteg från denna tanke. Kostnaden som sponsorn faktiskt har för att förvärva inkomsten undantas nämligen inte helt från

beskattning. Detta anser jag vara olyckligt eftersom en nettobeskattning torde främja en förutsebar och överskådlig beskattning då den skattskyldige på ett tidigt stadium kan

konstatera vilka skattekonsekvenser verksamheten medför. I de fall utgiften är en kostnad för verksamhetens drift borde den också vara avdragsgill.

4.9 Begränsning av avdragsrätten till följd av praktiska svårigheter

Det torde inte vara gynnsamt för en effektiv resursanvändning att HFD begränsar avdragsrätten för sponsring till att avse vissa bestämda motprestationer. Att HFD anger hur sponsring kan

användas är nämligen inte förenligt med tanken om att det är den skattskyldige som ska göra

45 denna lösning torde inte vara att HFD inte erkänner att andra motprestationer kan förekomma som är av värde för sponsorn. Det framstår istället enligt mig som att begränsningen har sitt ursprung i svårigheten att identifiera och värdera olika motprestationer till sponsring.

De motprestationer till sponsring där det rättsliga och det ekonomiska synsättet skiljer sig åt som mest torde vara avseende skapande och förbättrande av goodwill, image, renommé m.m. Motprestationer av detta slag grundar inte i sig avdragsrätt enligt 16:1 IL, även fast de utgör faktiskt förekommande motprestationer till sponsring. I den ekonomiska litteraturen framgår att utvecklingen för användandet av sponsring går mot att sponsring alltmer handlar om att bygga upp ett starkt varumärke och en trovärdighet kring företagets produkter och tjänster. Roos menar att denna utveckling inneburit att det blivit allt viktigare för företag att kunderna har ett förtroende för företaget. Detta är något som sponsring bl.a. syftar till att göra genom t.ex. att företaget förknippas med något trovärdigt och positivt. Enligt Roos handlar därför sponsring idag mycket om att ”köpa prestige” i form av image och associationer.¹²⁵

Att ekonomiska fördelar i form av t.ex. förbättrad goodwill eller image inte skulle utgöra ”riktiga motprestationer” framstår således enligt mig som uteslutet. Möjligheten att i praktiken identifiera och värdera denna form av motprestation skiljer sig dock avsevärt från andra former av motprestationer, t.ex. avseende de direkta motprestationerna. Gemensamt för de direkta motprestationerna är att de utgör fysiskt konstaterbara prestationer som, med relativt enkla medel, är möjliga att identifiera och värdera.¹²⁶ Beträffande mer ”lösa former” av motprestationer till sponsring, t.ex. PR, goodwill och renommé, är det betydligt svårare att konstatera att de erhålls samt att värdera dem.

Att nämnda lösa former av motprestationer faktiskt har ett värde torde det inte råda någon tvekan om. Effekter på medellång och lång sikt genom imagehöjande åtgärder kan t.ex. vara att företaget bedöms som ett intressant investeringsobjekt, upplevs som en attraktiv arbetsgivare eller att företaget ges ett allmänt positivt bemötande. Att kontrollera att sponsorersättningen står i proportion till motprestationer av denna typ är däremot svårt, om inte omöjligt, att göra. Om den imagehöjande effekten som sponsring i många fall ger skulle erhållas genom t.ex. imagehöjande annonsering i media torde däremot avdragsrätten för annonseringen vara odiskutabel. Denna svårighet bedömer jag som en förklaring till den restriktiva bedömningen. För att eliminera situationen att avdrag medges i de fall onödiga kostnader föreligger tillämpar HFD istället begränsande krav som får till följd att även egentliga kostnader för verksamhetens drift inte bedöms som avdragsgilla.

Detta förhållningssätt återkommer även avseende kravet på tillräckligt nära anknytning. Att det går att koppla samman sponsorns och den sponsrades verksamheter på ett sådant sätt att en direkt resultatpåverkan föreligger är enligt min uppfattning inte ändamålsenligt sett till målet om ekonomisk effektivitet. Sådana situationer torde vara få och innebära en begränsning för

125 Roos, Magnus & Algotsson, Ulrika, Sponsring: Ett sätt att sälja, Sellin & Partner Bok och Idé AB, Stockholm, 1996, s. 38 f.

46 marknaden för sponsring. Svårigheterna med kontroll när det gäller olika värden som tillkommer sponsorn i de fall ”lösare kopplingar” föreligger mellan sponsorn och den sponsrade och det fiskala intresset med rädslan för skattebortfall torde likväl vara en förklaring till kravets utformning. En utformning som torde försvåra och fördyra önskade former av marknadsaktiviteter.

47

5. Diskussion av uppsatsens metoder och litteratur