14 Enskildas rättigheter
14.3 Begränsning av rätten till information
14.3.1 Rätten till information får begränsas
Regeringens förslag: Skyldigheten att lämna personrelaterad
information ska inte gälla i den utsträckning det är särskilt föreskrivet i lag eller annan författning eller annars framgår av beslut som har meddelats med stöd av författning, att uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade.
Om det finns grund för att begränsa informationen ska Säkerhetspolisen inte heller vara skyldig att lämna ut skälen för beslut att begränsa informationen eller för beslut i fråga om begäran om rättelse, radering eller begränsning av behandlingen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: I 4 kap. 5 § första stycket
brottsdatalagen finns en bestämmelse som begränsar rätten till information. Sådana begränsningar får göras enbart med hänsyn till vissa angivna intressen. Bestämmelser som begränsar rätten till information är nödvändiga för att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra sina uppdrag på ett effektivt sätt (prop. 2017/18:232 s. 237). Säkerhetspolisen bör också ha möjlighet att begränsa rätten till information och detta bör
därför regleras i den nya lagen. Till skillnad mot vad som gäller enligt Prop. 2018/19:163 brottsdatalagen bör sådana begränsningar inte enbart få göras med
hänvisning till vissa angivna intressen. Det kravet ställs upp i direktivet, men bör inte gälla för Säkerhetspolisen. Regleringen bör i stället utformas med 27 § personuppgiftslagen som mönster. Rätten att begränsa eller inte lämna ut personrelaterad information gäller både information som lämnas självmant och på begäran.
I förarbetena till brottsdatalagen konstaterade regeringen att det finns behov av att även kunna begränsa underrättelser om skälen för beslut i fråga om rättelse, radering eller begränsning av behandlingen. Om skälen skulle riskera att röja information som hänför sig till något av de angivna intressena, t.ex. att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation pågår, bör underrättelsen till den registrerade kunna begränsas. Om så inte var fallet skulle enskilda kunna begära rättelse och därigenom få del av information som annars inte skulle lämnas ut (prop. 2017/18:232 s. 240). Även Säkerhetspolisen har behov av att kunna begränsa skälen för besluten i fråga om rättelse, radering eller begränsning av behandlingen. En bestämmelse om detta bör därför tas in i den nya lagen. Att sökanden ska underrättas om sådana beslut kan regleras i förordning.
14.3.2 Ofärdig text och minnesanteckningar
Regeringens förslag: Rätten att få del av personrelaterad information
ska inte gälla personuppgifter i löpande text som inte har fått sin slutliga utformning när begäran gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande.
Informationsskyldigheten ska dock gälla om uppgifterna
1. har lämnats ut till tredje man, med undantag för en myndighet som med stöd av författning utövar tillsyn, kontroll eller revision,
2. behandlas enbart för vetenskapliga, statistiska eller historiska ända- mål, eller
3. har behandlats under längre tid än ett år i löpande text som inte har fått sin slutliga utformning.
Tredje man ska definieras som någon annan än den registrerade, den personuppgiftsansvarige, dataskyddsombudet, personuppgiftsbiträdet och sådana personer som under den personuppgiftsansvariges eller per- sonuppgiftsbiträdets direkta ansvar har rätt att behandla personupp- gifter.
Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Utredningen föreslår att informationsskyldigheten ska gälla när uppgifterna har lämnats ut till myndighet som med stöd av författning utövar tillsyn, kontroll eller revision. Enligt utredningens förslag ska det även följa av bestämmelsen att informationsskyldigheten gäller om uppgifterna behandlas enbart för arkivändamål av allmänt intresse.
Remissinstanserna: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar
att definitionen av tredje man inte undantar myndigheter som utövar som utövar tillsyn, kontroll eller revision. Övriga remissinstanser yttrar sig inte särskilt i denna del.
Prop. 2018/19:163 Skälen för regeringens förslag: I 26 § tredje stycket personuppgifts-
lagen begränsas informationsskyldigheten. Undantaget gäller för personuppgifter i löpande text som inte fått sin slutliga utformning när begäran om information gjordes eller som utgör minnesanteckning eller liknande. Om uppgifterna redan har lämnats ut till tredje man eller om uppgifterna i den löpande texten ännu inte fått sin slutliga utformning efter ett års behandling, gäller inte undantaget. Det gäller inte heller om uppgifterna behandlas enbart för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål.
Att enskilda inte har någon rätt till insyn i utkast och koncept till skrivelser, beslut och domar under den tid som arbetet pågår värnar myndigheternas verksamhet och skyddar andra enskilda. Av samma skäl är minnesanteckningar eller liknande, t.ex. promemorior eller andra anteckningar som används under handläggningen, fredade från insyn så länge handläggningen pågår.
Utkast under arbete eller minnesanteckningar som inte ska bevaras för framtiden är inte allmänna handlingar enligt 2 kap. tryckfrihetsför- ordningen och lämnas därmed inte ut enligt offentlighetsprincipen. Det finns därför goda skäl att inte ge en sökande rätt till information om hur hans eller hennes personuppgifter behandlas i ofärdiga texter och minnesanteckningar. Ett undantag för sådan text bör därför tas in i den nya lagen. En motsvarande bestämmelse finns i 4 kap. 6 § brottsdatalagen.
Om personuppgifterna i utkasten har behandlats under längre tid än ett år utan att texten färdigställts väger den registrerades intresse av att kunna ta del av hur personuppgifterna behandlas tyngre än den personuppgifts- ansvariges intresse av att fortsätta att behandla personuppgifterna utan insyn. Information om personuppgifterna bör därför lämnas till den registrerade, om inte den personuppgiftsansvarige väljer att i stället radera personuppgifterna i den ofärdiga texten (jfr Personuppgiftslag, prop. 1997/98:44, s. 83 f.).
Om ett utkast eller en minnesanteckning endast används vid statistik- produktion eller för vetenskapliga eller historiska ändamål inom lagens tillämpningsområde bör information om personuppgiftsbehandlingen kunna lämnas. Undantaget bör därför inte gälla för personuppgifter i ofärdiga texter eller minnesanteckningar som enbart behandlas för vetenskapliga, statistiska eller historiska ändamål för de syften som om- fattas av lagen. Som utredningen föreslår bör undantaget inte heller gälla för personuppgifter i utkast eller minnesanteckningar som enbart behandlas för arkivändamål av allmänt intresse. Till skillnad från utredningen anser regeringen dock inte att det behöver framgå av bestämmelsen i lagen. Som anges i avsnitt 12.2.1 faller behandling av personuppgifter för arkivändamål in under dataskyddsförordningen. Att personuppgifter i arkiverade utkast eller minnesanteckningar bör kunna lämnas ut följer av 5 kap. 2 § dataskyddslagen.
Information bör också lämnas om uppgifterna i den ofärdiga texten eller minnesanteckningen har lämnats ut till tredje man. Information bör dock få lämnas till dataskyddsombud, personuppgiftsbiträden och andra personer som under den personuppgiftsansvariges eller personuppgifts- biträdets direkta ansvar behandlar personuppgifter, utan att undantaget upphör att gälla (jfr 26 § tredje stycket andra meningen jämfört med 3 §
lagen som någon annan än den registrerade, den personuppgiftsansvarige, Prop. 2018/19:163 dataskyddsombudet, personuppgiftsbiträdet och sådana personer som
under den personuppgiftsansvariges eller personuppgiftsbiträdets direkta ansvar har rätt att behandla personuppgifter. Definitionen överensstämmer därmed med den definition som finns i brottsdatalagen av tredje man. Som
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar bör information även få
lämnas till myndigheter som utövar tillsyn, kontroll eller revision utan att undantaget upphör att gälla. Detta bör, på motsvarande sätt som i brottsdatalagen, framgå tydligt av lagtexten.
Det bör alltså i lagen tas in en regel om att information bör lämnas om uppgifter i ofärdig text eller minnesanteckningar har lämnats ut till tredje man, med undantag för myndighet som med stöd av författning utövar tillsyn, kontroll eller revision, om uppgifterna behandlas enbart för vetenskapliga, statistiska eller historiska ändamål eller om uppgifterna har behandlats under längre tid än ett år i löpande text som inte har fått sin slutliga utformning.
Ett beslut om att begränsa tillgången till denna typ av information får enligt regeringens förslag överklagas till allmän förvaltningsdomstol (avsnitt 16.4.1).
14.3.3 Orimliga eller uppenbart ogrundade
framställningar
Regeringens förslag: Om en begäran om personrelaterad information
är orimlig eller uppenbart ogrundad får Säkerhetspolisen avslå den. Om någon begär sådan information eller sådana uppgifter oftare än en gång per år, får Säkerhetspolisen ta ut en rimlig avgift eller avslå begäran.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag
En begäran som är orimlig eller uppenbart ogrundad ska avslås
I 4 kap. 7 § första stycket brottsdatalagen föreskrivs att om en begäran om personrelaterad information är orimlig eller uppenbart ogrundad får den personuppgiftsansvarige avslå den. Regeringen uttalar i förarbetena till brottsdatalagen att en begäran om information är uppenbart ogrundad om en sökande missbrukar sin rätt till information genom att exempelvis lämna felaktiga eller missvisande uppgifter i sin begäran och orimlig om en sökande utan skäl och vid upprepade tillfällen begär uppgifter. En begäran kan också vara orimlig om sökanden inte lämnar sådana uppgifter om sin identitet att det blir möjligt att söka efter informationen utan ytterligare efterforskningar. Andra omständigheter som kan göra att en begäran anses vara orimlig är att den är så oprecis att det skulle vara närmast omöjligt att besvara den (prop. 2017/18:232 s. 244 f.). Avslagskriterierna i brottsdatalagen överensstämmer med de som anges i artikel 12.5 i dataskyddsförordningen.
Prop. 2018/19:163 Det är av stor praktisk betydelse att Säkerhetspolisen inte åläggs att besvara framställningar som är så obegränsade att det i princip är omöjligt att besvara dem. Säkerhetspolisen bör därför, i likhet med vad som gäller för övriga brottsbekämpande myndigheter, inte vara skyldig att tillgodose en begäran om information som är orimlig eller uppenbart ogrundad. En sådan bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen.
En upprepad begäran kan besvaras mot avgift eller avslås
Av 4 kap. 7 § brottsdatalagen följer också att en begäran om information som är orimlig på grund av att den återupprepas antingen kan besvaras mot avgift eller avslås. I förarbetena till brottsdatalagen uttalar regeringen att en ordning med avgiftsfri information en gång per år tillgodoser den enskildes rätt att med rimliga intervall hålla sig underrättad om hans eller hennes personuppgifter behandlas och om behandlingen är författningsenlig. Tidsintervallet är samtidigt anpassat så att den personuppgiftsansvariges arbetsinsats inte blir orimligt betungande. Om information begärs oftare än en gång per år kan det däremot anses som orimligt på grund av att begäran är återkommande. Det ger den enskilde möjlighet att begära information så ofta han eller hon önskar, men tvingar inte den personuppgiftsansvarige att behandla alla framställningar på samma sätt. Den personuppgiftsansvarige får med utgångspunkt i begäran avgöra om den ska besvaras mot avgift eller avslås (prop. 2017/18:232 s. 245).
Även Säkerhetspolisen bör ha möjlighet att ta ut en avgift eller avslå en upprepad begäran om information. En sådan bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen och formuleras på motsvarande sätt som i brottsdatalagen. Utgångspunkten bör vara att Säkerhetspolisen i första hand tar ut en rimlig avgift för de kostnader som begäran förorsakar och i andra hand avslå begäran att lämna den informationen. Om myndigheten avser att ta ut avgift för informationen bör den först underrätta sökanden om det och förhöra sig om han eller hon vidhåller sin begäran (jfr. prop. 2017/18:232 s. 245).
Närmare anvisningar för vad som gäller i fråga om avgifter bör kunna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som kan vara en rimlig avgift för att lämna information kan regleras t.ex. i avgiftsförordningen (1992:191).