• No results found

10 Gemensamt tillgängliga uppgifter

10.2 Särskilda upplysningar

Regeringens förslag: Om det ändamål som gemensamt tillgängliga

personuppgifter behandlas för inte framgår av sammanhanget eller på något annat sätt, ska det tydliggöras genom en särskild upplysning.

Prop. 2018/19:163 Om uppgifter som är gemensamt tillgängliga direkt kan hänföras till en person som inte är misstänkt för brott eller för att ha utövat eller komma att utöva brottslig verksamhet som omfattas av lagens tillämpningsområde, ska det genom en särskild upplysning eller på något annat sätt framgå att personen inte är misstänkt.

Uppgifter om en person som kan antas ha direkt samband med brottslig verksamhet ska som regel förses med en upplysning om uppgiftslämnarens trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak, om det inte på grund av omständigheterna är onödigt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Datainspektionen avstyrker utredningens förslag

att kravet på särskilda upplysningar enbart ska gälla om personuppgifterna har gjorts gemensamt tillgängliga. Behoven av undantag kan regleras på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § brottsdatalagen genom att det anges att kravet gäller ”så långt det är möjligt”. Inspektionen anser vidare att det i stället för en upplysning om att någon inte är misstänkt bör föreskrivas att olika kategorier av registrerade, t.ex. misstänkta, brottsoffer och vittnen, ska särskiljas. Datainspektionen anser också att kravet på särskilda upplysningar ska gälla när uppgifter såväl ”direkt som indirekt kan hänföras till en person som inte är misstänkt”. Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden föreslår att bestämmelsen om särskilda upplysningar om

misstanke ska formuleras på ett annat sätt för att det ska bli tydligare när kravet gäller.

Skälen för regeringens förslag

Särskild upplysning om ändamålet med behandlingen

Enligt 6 kap. 9 § polisdatalagen ska det genom en särskild upplysning eller på något annat sätt framgå för vilket närmare ändamål personuppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga behandlas. Både av hänsyn till verksamheten och till den personliga integriteten är det viktigt att det framgår för vilket ändamål en personuppgift behandlas. Från integritets- synpunkt har det betydelse bl.a. för möjligheterna att genom tekniska för- faranden eller administrativa bestämmelser kunna styra åtkomsten till vissa uppgifter. Att ändamålet med behandlingen framgår kan vidare vara en förutsättning för att en tillsynsmyndighet ska kunna kontrollera om viss behandling är berättigad och utförs i enlighet med lagens bestämmelser. Information om ändamålet med behandlingen behövs också för att de tjänstemän som får tillgång till personuppgifter ska kunna värdera uppgifterna korrekt och använda sig av dem på ett effektivt och lagenligt sätt. Informationen behövs bl.a. för att kunna ta ställning till om uppgiften får och bör behandlas för ett nytt ändamål. En bestämmelse som föreskriver att det ska framgå för vilket ändamål personuppgifter be- handlas bör därför tas in i den nya lagen. På samma sätt som i dag bör dock särskilda upplysningar krävas endast om ändamålet inte framgår av sammanhanget eller på något annat sätt. Bestämmelsen bör formuleras på samma sätt som 2 kap. 3 § andra stycket brottsdatalagen.

Upplysning om att den registrerade inte är misstänkt Prop. 2018/19:163 Om uppgifter direkt kan hänföras till en person som inte är misstänkt för

brott eller för att ha utövat eller komma att utöva brottslig verksamhet, ska det enligt 6 kap. 10 § första stycket polisdatalagen genom en särskild upplysning eller på något annat sätt framgå att personen inte är misstänkt.

Det är av stor betydelse för skyddet av den personliga integriteten vid brottsbekämpning att personuppgifter behandlas på ett sådant sätt att det framgår om en person är misstänkt eller inte. Ofta framgår det av om- ständigheterna eller sammanhanget i vilket personuppgifterna behandlas att en uppgift avser en person som inte är misstänkt. Det är främst i det inledande skedet av en förundersökning och i underrättelseverksamhet som det kan vara otydligt vilken roll en person har och det är framför allt när uppgifter behandlas utanför sitt ursprungliga sammanhang som sär- skilda upplysningar kan behövas. Det bör därför tas in en bestämmelse i den nya lagen om att det ska framgå om personuppgifter direkt hänför sig till en person som inte är misstänkt för att ha utövat brottslig verksamhet. Det bör tydliggöras att upplysningen ska avse brott eller brottslig verksamhet som Säkerhetspolisen har till uppgift att bekämpa. Bestämmelsen bör formuleras på det sätt Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden föreslår för att det ska bli tydligt när kravet på särskild

upplysning gäller.

I 2 kap. 9 § brottsdatalagen (2018:1177) föreskrivs att så långt det är möjligt ska personuppgifter som rör olika kategorier av registrerade, som personer som är misstänkta eller dömda för brott, brottsoffer eller andra som berörs av ett brott, särskiljas. Om det inte framgår av sammanhanget eller på något annat sätt vilken kategori personen tillhör, ska det tydlig- göras genom en särskild upplysning. Datainspektionen anser att den modellen bör användas även i den nya lagen i stället för att det bara ska framgå att någon inte är misstänkt. Kravet på att olika kategorier av regi- strerade ska särskiljas har sin grund i dataskyddsdirektivet. Med hänsyn till att Säkerhetspolisen ofta behandlar personuppgifter i ett tidigt skede i sin underrättelseverksamhet, då det normalt inte går att urskilja lika tydliga kopplingar till konkreta brott eller brottslig verksamhet som inom Polismyndigheten, och det då är svårt att veta vilken roll olika personer har, är det inte rimligt att fler kategorier av personer ska särskiljas. Det bör därför inte krävas mer än att det framgår om en person inte är misstänkt.

Datainspektionen har vidare ansett att kravet på särskilda upplysningar

ska gälla när uppgifter såväl ”direkt som indirekt kan hänföras till en per- son som inte är misstänkt”. Uttrycket ”uppgifter som direkt kan hänföras till en person” finns redan i dag i 6 kap. 10 § första stycket polisdatalagen. Motsvarande skrivning finns också i 3 kap. 4 § polisens brottsdatalag. Utredningen föreslår inte någon ändring. Regeringen anser inte heller att det finns skäl att ändra lagtexten i denna del utifrån vad Datainspektionen anfört.

Upplysning om uppgiftslämnarens trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak

I 6 kap. 10 § andra stycket polisdatalagen ställs det krav på att uppgifter om en person som kan antas ha samband med misstänkt brottslig verk- samhet ska förses med en upplysning om uppgiftslämnarens trovärdighet

Prop. 2018/19:163 och uppgifternas riktighet i sak. Någon upplysning krävs dock inte om det på grund av särskilda omständigheter är onödigt eller om uppgifterna ingår i en uppgiftssamling som har skapats för att bearbeta och analysera information och bearbetningen och analysen befinner sig i ett inledande skede.

På samma sätt som det är viktigt att det framgår om en uppgift rör en icke misstänkt person, är det viktigt att det framgår hur tillförlitlig en underrättelseuppgift bedöms vara. Syftet med en sådan bestämmelse är dels att stärka skyddet för den enskildes integritet, dels att förhindra att uppgifter, vilkas tillförlitlighet och trovärdighet är begränsad, läggs till grund för bedömningar och åtgärder som inte är sakligt motiverade (Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet, prop. 2009/10:85, s. 265). En motsvarande bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen.

Kravet på upplysning om uppgiftslämnarens trovärdighet och uppgif- ternas riktighet i sak bör endast avse uppgifter om den som kan antas utöva eller komma att utöva den brottsliga verksamheten. Eftersom det krav som gäller för anknytningen till den brottsliga verksamheten således är mycket lågt ställt träffar regleringen en relativt vid personkrets. Så snart det finns något som stöder ett antagande om att en person har direkt samband med brottslig verksamhet och det är fråga om uppgifter som görs gemensamt tillgängliga bör således uppgifterna om personen förses med särskild upplysning. Det är vidare endast sådana uppgifter som belyser på vilket sätt personen är knuten till brottsligheten som bör förses med upplysning om uppgiftslämnarens trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak. Det kan, förutom anknytningen till den brottsliga verksamheten, t.ex. röra sig om uppgifter om brottslighetens art och omfattning. Uppgifter av det slaget kan behöva förses med särskilda upplysningar för att personens anknytning till brottsligheten ska kunna bedömas (jfr Brottsdatalag – kompletterande lagstiftning, prop. 2017/18:269, s. 111).

På samma sätt som i dag bör det göras undantag från kravet på särskild upplysning om det inte finns något behov av en sådan därför att det framgår av sammanhanget vem som är uppgiftslämnare och hur trovärdig uppgiften är eller det av annat skäl är onödigt med en sådan upplysning. Den nuvarande formuleringen av bestämmelsen innebär att det krävs särskild upplysning om det inte på grund av särskilda omständigheter är onödigt. Det har framkommit att det anses vara oklart vilka särskilda omständigheter som kan föranleda avsteg från huvudregeln och att det har lett till en omotiverat restriktiv tillämpning. Regeringen har därför i propositionen Brottsdatalag – kompletterande lagstiftning föreslagit att regleringen ska ändras så att det ställs krav på särskilda upplysningar om det inte på grund av omständigheterna är onödigt. Med en sådan formulering undviker man den osäkerhet som kan finnas om vilken typ av omständigheter som kan göra behovet av särskilda upplysningar överflödigt. Om de samlade omständigheterna gör att trovärdigheten och riktigheten kan bedömas bör det vara tillräckligt (prop. 2017/18:269 s. 111 f.). Samma formulering bör användas i den nya lagen. Regeringen återkommer i avsnitt 10.3 till undantaget för ostrukturerad underrättelse- information.

Särskilda upplysningar bara om uppgifterna är gemensamt tillgängliga Prop. 2018/19:163 Kraven på särskilda upplysningar i 6 kap. 9 och 10 §§ gäller enligt nuva-

rande reglering endast uppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga. I förarbetena till polisdatalagen diskuteras ingående skälen för att ha sådana bestämmelser och när särskilda upplysningar inte behövs (prop. 2009/10:85 s. 145 f.). När ett fåtal personer behandlar uppgifterna och är införstådda med varför det görs finns det inget behov av särskilda upp- lysningar. I dessa fall tillgodoses integritetsskyddet som de särskilda upplysningarna syftar till att skapa på annat sätt. Behovet av särskilda upplysningar gör sig således framför allt gällande om personuppgifter be- handlas utanför sitt ursprungliga sammanhang. Regeringen anser därför, till skillnad från Datainspektionen, att kravet på särskilda upplysningar på samma sätt som i dag enbart ska gälla vid behandling av personuppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga.