Begreppet våld, definition och avgränsning

Inom våldsforskningsområdet finns flera skolbildningar/diskurser med delvis olika våldsdefinitioner som var och en för sig vill definiera vad våld är. Den integrerande ambition som väglett avhandlingen har gjort en fullständigt explicit avgränsning av vad våld är/inte är, omöjlig. En bestämd definition hade fått konsekvensen att avhandlingen anslutit sig till en bestämd skolbildning och dess teorier om våld, vilket därmed uteslutit försöket att utveckla ett nivåöverskridande våldsbegrepp som bättre kan svara mot komplexiteten bakom våld.

I fenomenologisk mening, krävs dock definitioner och avgränsningar för att

våld överhuvudtaget ska kunna namnges och bli ett objekt för vår

varseblivning. I förhållande till mikrosociala perspektiv som t.ex. Collins (2009), som fokuserar på situationen där våldet utspelas och inte på de individer som utför eller drabbas av våldet, studerar denna avhandling strukturella faktorer som genom sin påverkan på individuella processer kan leda till att vissa individer och grupper av människor använder våld och andra inte. Av stor betydelse för ansvarsfrågan är om våld ska betraktas som medvetet och/eller som orsakat av processer helt eller delvis utanför individens kontroll. WHO (2002) avgränsar ”våld” till avsiktlig användning av våldshandlingar mot någon vilka resulterar i döden eller skada; fysiskt, psykologiskt/emotionellt. Avgränsningen implicerar att endast kognitivt medvetna individer kan utföra våld och att det finns en avsikt och ett motiv och bakom allt våld. Visserligen bär i regel i vårt rättssystem, den som använder våld det juridiska ansvaret för det, men alla våldshandlingar behöver därmed inte, vilket forskningen visat, vara medvetna och avsedda (se t.ex. Brown, 2004; Gilligan, 2003; Scheff & Retzinger, 2000; Tangney, m.fl. 1995). Synliggörandet av omedvetna och mer eller mindre medvetna emotionella orsaker bakom våld ökar möjligheten att förklara våld som ett komplext fenomen där kausaliteten bakom, i många fall, visar sig överskrida tid och rum. I avhandlingen definieras således både våld som utförts med avsikt och våld som skett mer eller mindre utanför individens kontroll som våld. Enligt WHO (2002) kan våld schablonmässigt delas upp i tre delvis överlappande grupper: a) våld mot sig själv, b) våld mellan individer inom familjen och offentligt samt c) kollektivt våld som inbegriper socialt, politiskt och ekonomiskt våld från en grupp mot en annan. Vidare kan våldet generellt utföras genom fysiska, sexuella, psykologiska, emotionella samt

ekonomiska handlingar. Med utgångspunkt från WHO:s definition så berörs

generellt samtliga våldsgrupper och våldshandlingar ovan i någon form sett till avhandlingen som en helhet (a, b & c) vilket vi ska återkomma till nedan. De större statistiska undersökningar som refereras i avhandlingen är trots olika utgångspunkter och våldsdefinitioner ändå möjliga att relatera till varandra. Globala organ som t.ex. WHO gör ofta en bedömning om nationell statistik är jämförbar och möjlig att använda i sina redovisningar eftersom mätningar ska kunna anknyta till tidigare forskning och synliggöra mönster

över tid. Undersökningar av dödligt och allvarligt våld antas ha högre validitet då de i regel utgår från vad som kommit till sjukvårdens och rättssystemets kännedom. Våldmätningar genom brottsofferundersökningar av enstaka grupper som t.ex. kvinnor som sökt hjälp hos kvinnojourer står inför problemet att avgöra om dessa kvinnor är representativa för populationen kvinnor. Det är också svårt att avgöra om det våld mot kvinnor som registrerats genom polisanmälningar och lagföringar är representativt för populationen kvinnor. Surveyer som (t.ex. FRA, 2014) riktats till representativa urval av befolkningen ökar möjligheten att uttala sig om våldets spridning över större populationer och göra uppskattningar av det våld som ännu inte kommit till myndigheternas kännedom.

I Studie I och II ligger fokus på betydelsen av medvetet och/eller omedvetet kollektivt psykologiskt våld här i formen av skamproducerande

terapimoment som gruppen terapeuter omedvetet och/eller medvetet utövar

mot klienter, baserat på sin ofta större tillgång till makt (Barbalet 1998) samt hur det påverkar reproduktionen av skam och en negativ självbild.

I studie III har våld undersökts indirekt utifrån premissen att verkligt fysiskt våld korresponderar med kognitiva och affektiva attityder till våld. CTS-II (”Conflict Tactics Scale”; Straus, 1979) har använts för att definiera och operationalisera olika typer av fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt (våld mot

artefakter), ekonomiskt (ekonomiskt beroende) och latenta hot om våld, dock utan att utgå från den kritiserade premissen att våldet måste starta med ett

gräl som trappats upp (Kimmel, 2002). Vidare har våldets kontinuum (Kelly, 1988) varit inspiration för utformandet av frågeteman som synliggör diffusa former av sexuellt våld, utan att därmed ha antagit premissen att allt våld måste förklaras med makt och kontroll över kvinnor samt hur våld kan konstituera och validera män som ”män” (Lundgren, 2004; Messerschmidt, 2000). Att dessa två sätt att mäta relationsvåld har visat sig leda till helt olika resultat vad gäller t.ex. omfattningen av relationsvåld, aktualiseras inte av den metod som använts här.

I studie IV användes ett nivåövergripande perspektiv för att fånga om männens barndomserfarenheter innehöll någon form av fysiskt, psykiskt och

sexuellt våld som kunde relateras till männens våld mot sig själva, till fysiskt

mot andra och sig själva kunde relateras till emotionellt, situationellt våld från andra i formen av respektlöshet, kränkningar och förnedringar. I denna studie har, precis som i studie III, också främst det fysiska våldets betydelse som en maskulinitetsvaliderande/konstituerande resurs analyserats. WHO:s våldsavgränsning kompletteras således med våldets emotionella och icke avsiktliga aspekter, för att kunna analysera faktorer som i enlighet med den teoretiska referensramen kan vara centrala för förståelsen av våld som ett komplext fenomen.