Maskulinitetsforskning

Maskulinitetsperspektivet har inte bara sin naturliga hemvist i genusteori (Carrigan, Connell & Lee, 1985; Connell, 1995; Connell & Messerschmidt, 2005) utan är också influerad av psykoanalysen och perspektiv som inbegriper en förståelse av samspelet mellan individ och samhälle. Messerschmidt (1993, 2000) är t.ex. influerad av Giddens (1984) struktureringsteori som förstår samhället som en ständigt pågående process där aktörers handlingar formar strukturer som begränsar eller möjliggör handling. Connell (1995) som den ledande förgrundsfiguren inom perspektivet är i grunden enig med feministiska forskare att mäns överordning och kvinnors underordning är en central makthierarki i västvärlden men menar samtidigt att den är baserad på ett samspel mellan strukturer som kön, klass, etnicitet och sexualitet. Denna typ av perspektiv där handlingar betraktas som strukturerade är inte bara centrala för strukturerings- och maskulinitetsteorier (Giddens, 1987, Messerschmidt, 2000, 2004) utan också för den näraliggande kritiska realismens transformationsmodell (Transformational Model of Social Agency; TMSA), då samtliga betraktar struktur och aktör som en odelbar entitet (Bhaskar, 1989, 2008; Sayer, 1992). Maskulinitetsteorin kan även relateras till klassiska resursteorier (”resource theory”) som Allen och Straus (1979) och Mertons (1957) strainteori vars utgångspunkt är att individer använder de resurser som finns tillgängliga för dem för att nå de mål de satt upp. Har en

person tillräckliga konventionella resurser till sitt förfogande för att nå sina mål kommer den enligt teoribildningen inte att använda kriminalitet och våld, medan en person som saknar resurser kan vara tvingad att göra det.

4.3.2.1 Maskulinitet i ett resurs- och strukturperspektiv

Författarna nedan betraktas som centrala för det mer materialistiska maskulinitetsperspektiv som avhandlingen vill lyfta fram eftersom de synliggjort det för maskulinitetsteorin så grundläggande samspelet mellan människors handlingar och de samhällsstrukturer som inskränker eller ökar vår handlingsfrihet. Enligt Cohen (1955), i en klassisk studie, tvingas arbetarklassens pojkar undertrycka vad som i kontexten betraktas som feminina egenskaper, som t.ex. studieintresse trots att bra betyg i ett längre perspektiv skulle gett dem resurser att förändra sitt liv, vilket leder till uppkomsten av självgenererande mekanismer som reproducerar deras underordning. Willis (1977) visar hur marginaliserade arbetarpojkar socialiseras till att avvisa individualistiska värden som skola och karriär och hur de därmed både försummar livsval som gynnar deras mobilitet och stänger dörren till resurser som kan användas för att förändra ett förtryckande kapitalistiskt system. Sennet och Cobb (1972) beskriver hur arbetarklassen, som inte kan leva upp till förväntningarna på materiell rikedom, kämpar mot skam och självförakt genom att separera arbetet från sin identitet och istället betraktar arbetet som något meningslöst och som något man bara gör för att stödja familjen. I utbyte mot sitt offer, kräver männen status och respekt av familjen vilket genererar en patriarkal familjestruktur. Hirschis (2002) studie av ungdomars kriminalitet visar hur pojkar med svaga sociala band till konventionella institutioner som familj, skola och konventionella värderingar tenderar att hamna i kriminalitet istället. Elias och Scotson (1994) visar hur skam hos exkluderade arbetarklassungdomar leder till både självstigmatisering och kriminalitet som sedan genererar deras egen underordning.

Denna forskning lägger stor tyngd vid de socioekonomiska resurser som män har till sitt förfogande för att konstruera sin identitet som man. Den visar hur begränsad tillgång till resurser kan göra att män kommer att agera kontraproduktivt och reproducerar klass- och könsstrukturer som inskränker deras eget handlingsutrymme. Maskulinitetsforskare som Carrigan, Connell

och Lee (1985), Connell (1995) och Messerschmidt (1993, 2000) menar vidare att våld som sker inom familjen måste relateras till det våld som sker i det offentliga rummet. De visar hur män som exkluderats från tillgång till ekonomiska, sociala, kulturella och politiska resurser i många fall tvingas konstruera sin maskulinitet med hjälp av alternativa resurser som kriminalitet, och våld mot andra män samt hatbrott; mot homosexuella, psykiskt sjuka, etniska minoriteter samt kvinnor och barn för att leva upp till normerna inom den hegemoniska maskuliniteten. Resurssvaga kvinnors status, i relation till män och andra kvinnor, relateras också till hegemonin där kvinnor inte bara får status som komplementära och underordnade män utan också får högre status ju mer de efterliknar män. Kvinnor i högre befattningar inom olika former av statliga och civila institutioner tvingas paradoxalt, i processen för att nå och behålla makt, även de reproducera samma patriarkala strukturer som antas utöva tvång mot dem. Schippers (2007) hör vidare till dem som menar att utforskandet av denna typ av parallella hegemoniska feminitet är central för förståelsen av multipla feminiteter där ras, klass och kön korsas i olika kontexter.

Alla män finns enligt teorin om hegemonisk maskulinitet (Connell 1995) placerade i en hierarki av män där den symboliska och idealtypiska bilden av fulländad ideal manlighet finns placerad högst upp vilken konnoterar till kulturella föreställningar om; filmstjärnor, idrottsstjärnor, politiker och företagsledare, medan marginaliserade män som saknar socioekonomiska, kulturella och politiska resurser för att konstruera sin manlighet med konventionella medel finns längst ned i hierarkin. Marginaliserade mäns ”hatvåld” mot underordnade män; hbtq-personer har inom maskulinitetsforskningen spelat stor roll för förståelsen av vilka resurser som validerar mäns maskulinitet inom hegemonin (Connell 1995). Inom maskulinitetsperspektivet och andra könsbaserade perspektiv finns ett generellt antagande om att män medvetet eller omedvetet upprätthåller sin könsmakt eftersom det gynnar dem (”the patriarchal dividend”, Connell 1995). Radikalfeministiskt orienterade maskulinitetsforskare som Hearn (1998, 1999) tenderar att ontologiskt konstruera manligheten som en rationell bärare av olika handlingsalternativ. Hearn menar följdriktigt att mäns användning av våld mot kvinnor kan förklaras av att det ger dem fördelar i patriarkatet och att de därför också själva bär hela ansvaret för att

sluta med sitt våld. Andra maskulinitetsforskare som till exempel Messerschmidt (1993, 2000), lyfter tydligare fram hur marginaliserade män, på grund av sin begränsade tillgång till socioekonomiska resurser för att konstruera sin manlighet, tvingas välja alternativa maskulinitetsvaliderande resurser som kriminalitet och våld, vilket sedan genererar mönster som är svåra att bryta då processen genererar männens egen underordning (”doing gender/masculinity”; West och Zimmerman, 1987). De marginaliserade män som använder våld som en resurs antas göra det för att de saknar konventionella resurser inom den hegemoniska maskuliniteten. Följaktligen blir också forskning om möjligheterna för en icke-hegemonisk maskulinitet, tillsammans med hur hegemonin transformeras och varierar i olika delar av världen viktig (Messerschmidt, 2012). Mansgrupper för jämställdhet och mot våld blir viktiga eftersom de konstituerar en icke-hegemonisk maskulinitet som teoretiskt utgör en antites till de normer som upprätthåller den hegemoniska maskuliniteten och patriarkatet.

I Sverige börjar maskulinitetsforskningen med Bengtsson och Frykmans (1987) etnologiska studier av könsgörande och maskulina praktiker. Författarna menar förenklat att könsstrukturen konserveras genom mäns vilja att bevara makten och kvinnors vilja att dölja sin underordning. Vidare har maskulinitetsforskning ägnats åt att öka förståelsen av maktojämlikheten mellan könen genom studier av faderskapets betydelse för förändringen av manligheten och för framväxten av en mer jämlik maskulinitet (Klinth & Johansson, 2010; Plantin, 2001). Vidare har könets betydelse för beslut inom socialtjänsten studerats av Kullberg (2002, 2004, 2005). Män i kvinnodominerade yrken har studerats av Nordberg (2005) och hur åldrande och klass påverkan på maskuliniteten har studerats av Sandberg (2011). Gottzén och Jonsson (2012) har i ett könsmaktsteoretiskt influerat maskulinitetsperspektiv studerat hur ”goda” jämställda män förhåller sig till män som slår kvinnor. Generellt sett har få våldsforskare i den svenska kontexten relaterat våld till maskuliniteter utan istället hämtat sina utgångspunkter från en radikalfeministisk/ könsmaktsteoretisk grund (Hearn, 2012; Hearn & Pringle, 2006). Radikalfeministiskt orienterade maskulinitetsforskare som studerat våld mot kvinnor, som Hearn (1987, 1998, 1999) och Gottzén (2013a, 2016; Gottzén & Jonsson, 2012) har bidragit med kunskap om vikten av att studera mäns praktiker framför de

normer och ideal som styr. Karlsson och Petterssons (2003) maskulinitetsstudie av hur högstadiepojkar använder våld för att validera sin manlighet och få högre status inspireras av Messerschmidt (2000) och har likheter med mitt eget försök (studie III) och är inte inordnad i den feministiska diskurs som kännetecknar Hearns och Gottzéns forskning. Maskulinitetsperspektivet kritiseras på samma grunder som det feministiska eftersom strukturorienteringen tenderar att bortse från psykologiska faktorer på individnivån som mäns barndom och känslor (Seidler, 1994, 2004, 2006; Kaufman, 1993). Maskulinitetsteorin klarar i nuläget inte, med sitt abstrakta perspektiv, av att förklara varför män som validerat sin maskulinitet med konventionella socioekonomiska resurser ändå använder kriminalitet och våld mot andra män, kvinnor och barn och behöver därför kompletteras av socialpsykologisk- och psykologisk teori. Begreppet hegemonisk maskulinitet reifieras vidare ofta som en oföränderlig struktur trots att ska förstås som en struktureringsprocess (Beasley, 2008; Demetriou, 2001; Messerschmidt, 2000). Kritik mot begreppet riktas dock både mot att det tenderar att beskriva män som passiva och determinerande av sin position i relation till den hegemoniska maskuliniten (McCarry, 2007) eller, givet de maktstrukturer som de lever inom, tillskriver män ett större aktörskap än de egentligen har. Den tidiga kritik som riktades mot teorin har lett till revisioner (Connell & Messerschmidt, 2005) där ”maskuliniteter” bl.a. blivit mer relativiserade till de kontexter och regioner där de finns. Trots revideringar har Connells maskulinitetsteori blivit så hegemonisk att den försvårat för nya perspektiv att utvecklas (Messerschmidt, 2012).