känsla är det viktigaste motivet
för en internationaliserad utbild-
ning.
TEMA
och internationell solidaritet samt beredskap och vilja att verka för detta
Till detta fogade utredningen ett allmänt mål om fördjupad kun- skap när det gäller förhållanden i andra länder - främst genom med- vetenhet om olika politiska, socia- la, kulturella och ekonomiska strukturer och deras inbördes samband mellan länder och folk.
Samarbetet med Bertil Öster- gren och hans utredningsgrupp fi ck mig för första gången att mer systematiskt refl ektera över in- ternationaliseringens mål och medel. De motiv för internatio- nalisering som man redovisade och den önskvärda färdriktning som preciserades tycker jag fort- farande gäller.
Så här drygt trettio år senare kan man ändå konstatera att en hel del av det som utredningsrap- porten från 1974 förordade fak- tiskt har genomförts. Det har delvis skett genom samhällets förändringar: en ökad immigra- tion och internationell rörlighet, mediernas utveckling, den all- männa globaliseringen. Samti- digt kan man ändå konstatera att mycket fortfarande är ogjort el- ler att utvecklingen rent av har gått bakåt.
Om språkkunskaperna ökat eller minskat under de decennier som gått kan man alltid diskute- ra. Kanske har vi aldrig haft så många ungdomar i Sverige som talat främmande språk som just nu. Samtidigt har ändå infl ytan-
det från en enda global kultur blivit allt större. Den anglosaxis- ka dominansen är i det närmaste total, både i media och på våra högskolor. Få institutioner erbju- der alternativ kurslitteratur på tyska, franska eller spanska även om detta vore rimligt ur ett inter- nationaliseringsperspektiv.
I takt med en ensidig kulturdo- minans kan man också undra hur det ser ut med insikten ”om relativiteten i egna eller natio- nella förhållanden, värderingar och levnadsmönster”. Det är självklart att relativismen inte ska innebära ett ifrågasättande av de grundvärderingar som vi tror på: demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter till ex- empel. Samtidigt kan man inte frigöra sig från intrycket av att det här och var fortfarande fi nns en ovilja att sätta sig in i livsvill- koren i andra kulturkretsar och att en nedärvd västerländsk ar- rogans ibland kan motverka den utveckling som vi gärna skulle se på andra kontinenter.
Det fanns en period under 1990-talet då det var det europe- iska som stod i centrum. En ame- rikansk iakttagare (Susan Op- per), som studerade vad som hänt i Sverige under ett decenni- um av medveten internationalise- ring, sammanfattade sina intryck på följande sätt:
Certainly, along the way there have been debates over the su- perordinate aim of internationa- lization as an educational goal. There have been strong advoca-
tes of placing a “global solidari- ty” goal premier, stressing the need to prepare Swedes to work to improve the standard of living and national economic chances of countries who are not as well off as Sweden. Yet, the motiva- tion to internationalize in order to promote Sweden’s own econo- mic interests has, in my estima- tion, weighed more heavily. And in this context, there has been an astounding consistency in con- cern for events and developments in Western Europe; meeting the need for skills required by the complexity of modern labor markets, the need to make suc- cessful planning decisions, the need for culturally tempered ma- nagement practices, fostering in the universities a research base for an advanced technology and maintaining the requisite supply of skill and “culture” of science.
What we have seen in Sweden is internationalization as a step- ping stone to Europeanization, with a strong side interest in lin- kage to the US. Moreover, I have witnessed not so much a pan-Eu- ropeanism in Sweden’s interest in internationalization as a concen- tration of effort on Germany and the United Kingdom.
Att Europa stod i centrum un- der några år var kanske inte så konstigt med tanke på det aktu- ella politiska läget. Sverige sökte sin plats på vår egen kontinent och ett svenskt medlemskap i EU var en prioritet för det politiska etablissemanget. När vi 1992 (tre
38
år före EU-medlemskapet) köpte oss in i europeiska utbytesprogram som Erasmus och Comett så var syftet att öka medvetenheten inom en yngre genera- tion om vår europeiska samhörighet.
För den allmänna internationaliseringen fi ck detta också viktiga konsekvenser. Även små hög- skolor byggde upp sina internationella organisatio- ner och på längre sikt kan man nog säga att 90-ta- lets europeiska slagsida bidrog till att generellt sett öka det internationella medvetandet.
Ändå kändes det i slutet av 90-talet som om det fanns ett behov av att återknyta till några av de tankar som hade framförts i den östergrenska ut- redningen. Jag deltog själv i arbetet inom den grupp som på regeringens uppdrag 1997-98 arbe- tade med att formulera en policy för högskolans internationalisering. Några av de utgångspunkter vi angav i vår slutrapport var följande:
• Det behövs en perspektivförskjutning i sättet att se på Sverige i förhållande till omvärlden. Sverige behöver världen mer än världen behöver Sverige. • Den generation som skall ansvara för Sveriges relationer med omvärlden på 2000-talet måste känna sig hemma i den stora världen och inte bara bland dem som lever under liknande förhål- landen som vi själva gör.
• Ett ökat internationellt samarbete är nödvän- digt för lösningen av de stora globala problemen. Universitet och högskolor har en absolut central roll att spela i detta sammanhang, både som ägare och förmedlare av kunskap och kompetens och som centra för värderingsdiskussioner.
• Ett verkligt utbyte av kunskaper måste ske mel- lan länder, oavsett s.k. utvecklingsnivå. I det utby- tet är Sverige lika mycket mottagare som givare. Det behövs en mental omställning som gör oss öppna för de lärdomar som andra kulturer och traditioner kan ge oss.
Den mentala omställning som rapporten talade om handlade bland annat om behovet av nya kun- skaper. Mot bakgrund av den mer generella diskus-
sionen om omvärldsförändringar och kompetens- krav försökte vi i utredningsgruppen analysera detta behov i några kategorier:
Den första kategorin kan man kalla för ”tillträ- deskunskaper”. Om man inledningsvis begränsar sig till vad som förmedlas vid högskolan kan man först särskilja en kategori kunskaper som behövs för ”tillträde” till olika länder/regioner. Det givna exemplet är språkkunskaper. Sådan kunskap ger i sin tur möjlighet att utveckla annan kunskap och att upprätta kontakter.
Dock räcker det inte längre att vi i Sverige kan hitta bra kompetens när det gäller att tala god engelska, tyska eller franska. Språk som idag endast i liten utsträckning talas av svenskar kommer att bli allt viktigare. Exempel på sådana språk skulle kunna vara kinesiska, spanska och ryska. Vi behöver för- modligen specialister såväl som arbetsledare som har tillräckliga språkkunskaper för att direkt kun- na arbeta med och leda människor med ingen eller ringa kunskap i engelska.
En andra typ av kunskap är ”regionkunskap”. Den handlar om förmågan att känna till och förstå viktigare drag i politisk, ekonomisk och social ut- veckling i en region och i de länder som ingår i den. Detta förutsätter i sin tur insikter i regionens histo- ria och kulturella traditioner. Som ämne för under- visning och kurser rör man sig därmed på ett tvär- vetenskapligt fält.
Samtidigt bör man komma ihåg att den svenska regionkunskapen förvisso inte återfi nns enbart hos universitet och högskolor. En omfattande och vär- defull kunskapsbas fi nns hos personer som varit verksamma utomlands i svenska företag eller inom myndigheter och organisationer. I jämförelse med en del andra länder med en bredare och längre in- ternationell tradition förefaller det som om Sverige ofta dåligt tar tillvara denna kunskap.
Ett tredje, delvis överlappande, område är ”kun- skaper om de globala sammanhangen”, d.v.s. om frågor som rör vårt nuvarande eller kommande öm- sesidiga beroende - de s.k globala överlevnadsfrå-
TEMA
- * -
Det jag skrivit ovan blev kanske en något rapsodisk genomgång av syn- punkter och erfarenheter på internationalisering, baserade på diskussio- ner som jag själv deltagit i under rätt många år.
Men låt mig till slut återvända från det professionella till det personli- ga. Jag nämnde inledningsvis hur jag som ung gymnasist fi ck ett stipen- dium som under två veckor tog mig till Finland och hur jag under denna korta tid kom att få ett livslångt intresse för vårt grannland på andra si- dan Östersjön.
Nu känns det på något sätt som om cirkeln har slutit sig i internatio- naliseringens tecken. Jag råkar sedan några år vara farfar till två små barn som håller på att utveckla en tvåspråkighet i fi nska och svenska. De är båda det direkta resultatet av ett möte mellan två Erasmus-studenter i Amsterdam: den ena min son och den andra en ung fi nska med journa- liststudier på programmet. De är också en glädjande konsekvens av inter- nationell studentmobilitet.
De två barnbarnen är för mig ett verkligt levande tecken på internatio- naliseringens nödvändighet och på dess allt övervägande fördelar.
Torsten Kälvemark
gorna (energiförsörjning, livsmedelsförsörjning, befolkning, klimatföränd- ring, hälsa, mm). Även ett ämne som freds- och konfl iktforskning kan räknas hit.
Ett mer specifi kt område - med koppling till det sist nämnda - är nya kunskaper som krävs som resultat av internationella konventioner, t ex kring mänskliga rättigheter eller som bl.a. påverkar ”property rights”, t ex tillgång till genetiska resurser (biodiversitetskonventionen)
40
TEMA