Beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden

7 Förutsättningar för rättshjälp

7.2 Beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden - ekonomiskt underlag

Prop. 1996/97:9

111 Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringen förslag.

Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt anser att grunderna för beräkning av det ekonomiska underlaget samt att barns underlag skall beräknas på föräldrarnas inkomster bör framgå av lagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande rätts-hjälpslagen får som vi redovisat i avsnitt 7.1 allmän rättshjälp beviljas om den rättssökandes beräknade årsinkomst inte översäger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs (12 § rättshjälpslagen). Årsinkomsten skall, enligt Domstols-verkets föreskrifter, beräknas på grundval av de faktiska inkomster som föreligger när rättshjälp söks samt inkomsterna under tiden närmast före och de sannolika inkomsterna under tiden närmast efter ansökan om rättshjälp. Även kontinuerligt utgående socialbidrag räknas som in-komst.

Om den rättssökande bidrar till underhållet av make, tidigare make, sambo, eget barn eller annat barn som han är underhållsskyldig för

Regeringens förslag: Vid beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden skall hänsyn tas till i huvudsak samma omständigheter som i dag. Två nyheter är dock att hänsyn skall tas även till föräldrarnas ekonomiska förhållanden när den rätts-sökande är underårig samt att underhållsskyldighet till barn endast skall beaktas upp till ett visst högsta belopp - 75 000 kr. Ett nytt begrepp - ekonomiskt underlag - införs som en samlande beteck-ning för den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

enligt föräldrabalken, höjs inkomstgränsen med ett halvt basbelopp för var och en av dessa personer (13 § första stycket rättshjälpslagen).

Är den rättssökandes förmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständig-het, skall den beräknade årsinkomsten jämkas med skäligt belopp (13 § andra stycket rättshjälpslagen).

I Domstolsverkets föreskrifter anges närmare på vad sätt förmögenhet och skuldsättning skall beaktas. Bl.a. skall förmögenhet eller skuld som hänför sig till fastighet eller bostadsrätt som den rättssökande bor i inte beaktas.

Utredningen föreslår att beräkningen även i fortsättningen skall grunda sig på den rättssökandes beräknade årsinkomst, försörjnings-börda och förmögenhetsförhållanden. Enligt utredningen bör ett ekono-miskt underlag fastställas som grundar sig på dessa förhållanden. När-mare bestämmelser om beräkning bör enligt utredningen fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen delar utredningens uppfattning att endast smärre sakliga ändringar bör göras när det gäller beräkningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden. Beräkningen bör således även i fortsättningen göras med utgångspunkt i den rättssökandes beräknade årsinkomst och med beaktande av försörjningsbörda, förmögenhet och skuldsättning.

Detta bör enligt regeringen uttryckligen framgå av lagen och inte, som utredningen föreslår, helt lämnas till regeringen att bestämma.

Regeringen delar utredningens uppfattning att en eventuell försörj-ningsbörda inte alltid påverkar betalningsförmågan i så hög grad som motsvaras av de nuvarande bestämmelserna. Det torde vara tillräckligt att den som faktiskt fullgör sin försörjningsbörda gentemot barn får tillgodoräkna sig ett belopp om ca 15 000 kr per barn, dock aldrig mer än ca 75 000 kr. Även detta bör som förordats från vissa remiss-instanser framgå av lag.

Regeringen ansluter sig i övrigt till den lagtekniska lösning som utred-ningen föreslår. Det finns enligt vår mening fördelar med att som utredningen föreslår i lagen införa ett särskilt samlande begrepp -ekonomiskt underlag - för resultatet av räkneoperationen. Lagen kan därigenom göras enklare och mer överskådlig om man i olika para-grafer kan hänvisa till den rättssökandes ekonomiska underlag i stället för att som i den nuvarande lagen gång på gång upprepa vilka faktorer som skall beaktas när det gäller den rättssökandes ekonomiska för-hållanden. Konstruktionen med att inkomsten för den som bidrar till barns underhåll, skall minskas istället för som enligt dagens system ökas med visst belopp har också fördelar. Härigenom kan man förenkla tabellerna för beräkning av rättshjälpsavgift.

De flesta barn i Sverige torde sakna egna inkomster eller egen förmögenhet av betydelse. Flertalet barn har i stället en ekonomi som är sammanflätad med den eller de föräldrar som barnet bor tillsammans med. När ett barn beviljas rättshjälp är det likafullt bara barnets in-komster som läggs till grund för rättshjälpsavgifterna. Grundavgiften blir ofta den lägsta möjliga, dvs. noll.

P r o p . 1996/97:9

112

Eftersom föräldrarna enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken är skyldiga att försörja barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas förmåga är det rimligt att de också ansvarar för kostnader som uppstår i anledning av en process. Om rättshjälps-resurserna skall fördelas så att de kommer dem tillgodo som bäst behöver dem är det inte rimligt att ge bidrag till barn som tillhör familjer med god eller mycket god ekonomi. Man bör i stället också i fråga om rättshjälp i första hand utgå från att barn blir försörjda av sina föräldrar. I en angelägenhet som rör underhåll och faderskap ligger ju frågan också i förälderns intresse. En sådan ordning skulle också minska de olikheter som nu finns vid behandlingen av bl.a. rätts-hjälpsfrågor, beroende på om talan om underhåll väcks fristående eller i mål om äktenskapsskillnad eller vårdnad.

Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att föräldrarnas ekonomiska förhållanden skall beaktas när ett barns ekonomiska under-lag beräknas och att detta bör gälla i de fall barnet bor tillsammans med föräldrarna. Remissinstanserna har inte några invändningar mot en sådan ordning.

I de fall barnet bor tillsammans med båda föräldrarna och ingen av dem är barnets motpart bör avgiften beräknas på grundval av de ekonomiska förhållandena för den förälder som har det största ekono-miska underlaget. Om den ena föräldern är motpart bör det ekonoekono-miska underlaget alltid beräknas utifrån den andra förälderns förhållanden. Om barnet inte bor hos någon av föräldrarna bör det ekonomiska underlaget beräknas utifrån barnets egna ekonomiska förhållanden. Det sist nämnda bör också gälla om barnet har betydande tillgångar eller inkomster medan föräldrarna har det sämre ekonomiskt ställt. Den nu föreslagna regeln bör gälla när den rättssökande är under 18 år. Det är enligt regeringens mening tillräckligt om det av lagen framgår att föräldrarnas ekonomiska förhållanden skall beaktas när ett barns ekonomiska underlag beräknas. Mer detaljerade föreskrifter kan ges av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

Som anförts av utredningen måste en ny och mer begriplig ansök-ningsblankett tas fram. Av blanketten bör det klart framgå att upp-gifterna lämnas under straffansvar. Dessutom bör den utformas så att den rättssökande genom sin underskrift ger ett medgivande till att uppgifterna om hans inkomster får kontrolleras hos försäkringskassa och skattemyndighet. Riksrevisionsverket har i sitt remissvar ansett att de ekonomiska förhållandet alltid skall kontrolleras. Regeringen anser dock att det är tillräckligt att det kan ske en kontroll. I vilken omfattning som uppgifterna faktiskt skall kontrolleras är för tidigt att säga. Genom den rättssökande medgivande blir det möjligt att göra en kontroll i de fall då det finns anledning att misstänka felaktigheter samt att göra stick-provskontroller.

8 Riksdagen 1996/97. 1 saml. Nr 9

P r o p . 1996/97:9

113

114

7.3 Behov av biträde

Prop. 1996/97:9

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Rättshjälp skall enligt 6 § rättshjälpslagen beviljas om den rättssökande har behov av sådant bistånd. Behovet skall bedömas med utgångspunkt i hans eller hennes behov av någon eller några av de förmåner som anges i 9, 9 a eller 10 §§. De förmåner som finns angivna i dessa bestämmelser är bland annat biträde och bidrag till kostnaderna för bevisning och utredning.

Vid behovsprövningen skall någon ekonomisk prövning inte göras utöver den inkomstprövning som anges i 6 §. Även om det i inled-ningen av ett ärende är uppenbart att den rättssökande själv, på grund av reglerna om rättshjälpsavgift, kommer att få betala samtliga kost-nader anses han ändå ha behov av rättshjälp om någon eller några av förmånerna kan komma i fråga. I de allra flesta fall är det den rätts-sökandes behov av biträde det avgörande skälet till att rättshjälp be-viljas.

Utredningen föreslår att rättshjälp bara skall beviljas om den rätts-sökande har behov av biträde. De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Hyresgästernas riks-förbund har avstyrkt förslaget om att den rättssökandes behov av biträde skall vara avgörande. Förbundet har anfört att medlemmar i hyres-gästföreningar endast får biträdeshjälp genom föreningen. Om rättshjälp inte kan beviljas för att få täckning för andra kostnader kan det enligt förbundet bli mer lönsamt för medlemmen att inte företrädas av föreningen.

Behovet av rättshjälp är naturligtvis störst i sådana fall där det kan uppstå några mer betydande kostnader, nämligen när det behövs biträdeshjälp. Denna förmån är den viktigaste och mest kostsamma förmånen.

Den nuvarande regleringen - som innebär att rättshjälp beviljas om den rättssökande har behov av någon av de förmåner som räknas upp i rättshjälpslagen - är mot denna bakgrund inte tillfredsställande. Den naturliga ordningen är i stället att, som utredningen föreslår, fokusera på den rättssökandes behov av biträde och låta detta behov avgöra om rättshjälp skall beviljas eller inte. Utredningens förslag har också fått stöd av en majoritet av remissinstanserna.

Regeringen föreslår därför att rättshjälp bara skall beviljas om den rättssökande har behov av biträde. De som har mycket små ekonomiska resurser och därmed kan ha behov av bidrag även till andra, mindre kostnader bör kunna få sådan hjälp oberoende av om rättshjälp beviljas eller inte. Denna fråga behandlas i avsnitt 16.

Regeringens förslag: Avgörande för om skall vara om den rättssökande har behov

rättshjälp skall beviljas av juridiskt biträde.

En sådan ändring är också naturlig, och nödvändig, mot bakgrund av det nya avgiftssystem vi föreslår i avsnitt 13. Rättshjälpsavgiften skall enligt det förslaget beräknas som en viss procentuell andel av bi-trädeskostnaderna. Med ett sådant avgiftssystem kan nuvarande ordning för behovsprövning inte behållas bl.a. därför att det skulle medföra en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen. Det skulle nämligen ofta vara lönsamt att få rättshjälp då staten alltid skulle bidra till vissa av kostnaderna. Som exempel kan nämnas att en relativt välbärgad rättssökande som klart skulle kunna bära en mindre kostnad för t.ex.

ansökningsavgift och ersättning till ett par vittnen skulle kunna få dessa kostnader betalda av staten.

Som utredningen framhåller skall rättshjälp inte beviljas om behovet av biträde kan tillgodoses på något annat sätt.

Som regel finns inte behov av biträde om juridiskt hjälp lämnas genom det rättsskydd som ges genom fackliga organisationer eller när intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, bistår sin medlem-mar.

Som både Arbetsdomstolen och Hyresgästernas riksförbund påpekat finns ingen i lag föreskriven skyldighet för fackföreningar och andra intresseföreningar att bistå sina medlemmar. Det finns därför anledning att påpeka att den som inte rent faktiskt får biträde av sin förening självklart skall kunna få rättshjälp om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. I enskilda fall kan det finnas skäl att begära besked från den rättssökande om han eller hon har möjlighet att få sådant bistånd. Om en rättssökande har möjlighet att få bistånd från en förening men frivilligt väljer att avstå från detta bör rättshjälp normalt vägras eftersom biträdesbehovet då faktiskt kan tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp. En medlem i en hyresgästförening har med andra ord inte någon sådan valmöjlighet som förbundet för fram i sitt remissvar.

Om den rättssökande själv kan ta till vara sina intressen kan han eller hon inte anses ha behov av biträde.

När det gäller frågan om den rättssökande själv har förmåga att föra sin talan skall ärendets svårighetsgrad ställas mot den rättssökandes personliga kvalifikationer. Av betydelse är bl.a. den rättssökandes fysiska och psykiska tillstånd. Enbart språksvårigheter bör inte medföra att den rättssökande har behov av biträde. I första hand skall möjlig-heten till tolkning utnyttjas.

Behovet av biträde är i hög grad beroende av vilken domstol - allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol - som skall handlägga ärendet.

Förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utrednings-ansvar enligt förvaltningsprocesslagen gör att biträdesbehovet i dessa domstolar inte är detsamma som i mål vid allmän domstol.

Sedan rättshjälpslagens tillkomst har frågan om en utvidgning av möjligheterna till rättshjälp i mål vid förvaltningsdomstolarna behandlats vid flera tillfällen. Senast togs frågan upp i samband med att justitie-utskottet behandlade regeringens proposition om tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottet avslog en motion i ärendet med hänvisning till förvaltningsdomstolarnas utredningsskyl-dighet enligt 8 § förvaltningsprocesslagen och utskottet pekade särskilt

P r o p . 1996/97:9

115

på att denna skyldighet inte påverkas av reformen om tvåpartsprocess (1995/96:JuU7 s. 8).

I lagrådsremissen framhölls, något som också påpekats av några remissinstanser, att det dock kan finnas behov av juridiskt biträde i vissa mål i allmän förvaltningsdomstol. I remissen nämndes att sådant behov t.ex. kan finnas i vissa socialförsäkringsmål och andra mål som rör funktionshindrade personer och att det t.ex. kan finnas anledning att bevilja rättshjälp om en förvaltningsmyndighet överklagar ett beslut som har ändrats till den rättssökandes fördel.

Enligt Lagrådet är vad som anfördes i lagrådsremissen härom inte tillräckligt fullständigt eller klarläggande. Lagrådet anför i denna del:

"I lagrådsremissen framhålls att förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar gör att det liksom hittills normalt inte bör anses föreligga behov av juridiskt biträde i mål och ärenden vid förvaltningsdomstol. Den förändring som skett genom att tvåpartsprocess införts i förvaltningsdomstol uppges inte innebära någon minskad utredningsskyldighet för domstolarna och därmed inte heller något ökat rättshjälpsbehov. I det fortsatta resonemanget behandlas emellertid för vissa mål som rör funktionshindrade personer särskilt situationer som uppstår då en förvaltningsmyndighet - med tillämpning av den genom tvåpartsprocessen införda överklagande-möjligheten - överklagar med yrkande till nackdel för den rättssökande. För sådana fall anges det kunna finnas anledning att bevilja rättshjälp. Enligt Lagrådets mening beaktar dessa uttalanden inte tillfredsställande den utveckling som fortgår på förvalt-ningsprocessens område och som medfört förändringar, vars betydelse för rättshjälpen behöver bli föremål för diskussion.

Lagrådet vill först erinra om den sedan en längre tid pågående utvecklingen mot att olika frågor med större eller mindre rättslig anknytning inom förvaltningsområdet förs över till avgörande av förvaltningsdomstol, något som ytterligare utökat förvaltnings-domstolarnas rika flora av måltyper. Genom att nedflyttning under de senaste åren skett av åtskilliga måltyper från kammarrätt till länsrätt har alla tre domstolsinstanserna numera ett synnerligen brett målområde, inom vilket de mest skiftande frågeställningar kan komma upp till bedömning. Sedan Sverige tillträtt EES-avtalet och därpå blivit medlem i EU har dessutom EG:s omfattande och komplexa regelverk blivit att beakta inte minst i förvaltningsrättskipningen, något som inte sällan medför behov av ingående diskussioner och överväganden utifrån aspekter som tidigare inte krävt uppmärksamhet.

En av konsekvenserna av att europarättsliga principer får genomslag i vårt land är för övrigt att handläggningen i förvaltningsmål allt oftare torde få inslag av muntlighet med partsnärvaro. Det etappvis införda systemet med krav på prövningstillstånd i kammarrätt i flertalet mål förtjänar också att nämnas. De förenklingar som därigenom uppnås vid handläggningen bör om möjligt ge utrymme åt ytterligare insatser för kvalitativt högtstående rättskipning i de mål som tas upp till fullständig sakprövning; självfallet bör därvid förbättrad biträdeshjälp i de mer komplicerade målen ses som en positiv faktor. Införandet av tvåpartsprocess har visserligen inte medfört förändring i domstolarnas lagreglerade utredningsskyldighet, men det står väl ändå rätt klart att följden blir att domstolarnas handläggning mer än tidigare blir präglad av förhandlingsprincipen och mindre av offlcialprincipen.

Mot bakgrund av bl.a. dessa förändringar och tendenser inom förvaltningsprocessen ligger det enligt Lagrådets bedömning närmast

Prop. 1996/97:9

116

till hands att utgå ifrån att behoven av rättsligt biträde i förvalt-ningsmål kommer att bli i vart fall något större än som återspeglas i hittillsvarande starkt återhållsamma praxis (jfr även vad som anförts i Rättshjälpsutredningens betänkande på s. 209 och under remiss-behandlingen av Rättshjälpsnämnden). Ett ökat biträdesbehov lär framför allt göra sig gällande för sådana angelägenheter där de faktiska omständigheterna är svåröverskådliga och de rättsliga frågeställningarna okända eller svårbedömbara för de rättssökande.

Det framstår emellertid knappast som praktikabelt att på förhand urskilja speciella målgrupper som framför allt bör komma i fråga för rättshjälp eller uteslutas från rättshjälp. För detta talar bl.a. att EG-rättsliga problem kan tänkas komma att aktualiseras i mycket skilda sammanhang.

Lagrådsremissen ger motivledes stöd åt den utvidgningen, att rättshjälp i vissa fall skall kunna beviljas personer med sådana funktionshinder som gör det svårt för dem att föra sin egen talan i mål av väsentlig betydelse för dem. Frågan måste ställas om avgränsningen av förslaget till funktionshindrade är den lämpliga.

Med uttrycket funktionshinder, som introducerades i lagstiftningen i samband med tillkomsten av 1993 års lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), avses enligt förarbetena till LSS

"förvärvade eller medfödda fysiska eller psykiska funktionshinder på grund av sjukdom eller skada" (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 55). Det är således ett föga precist uttryck, som i stort sett endast anger att en person har större eller mindre nedsättning i funktionsförmågan i något avseende, vilket som helst. Den begränsning som inryms i lag-rådsremissens motivuttalande ligger således egentligen i att personen i fråga skall ha svårt att själv föra sin talan i en för honom viktig angelägenhet. Som Lagrådet ser saken är anknytningen till funktions-hinder inte särskilt meningsfylld i förevarande sammanhang. För tillämpningen av rekvisitet om biträdesbehov ger anknytningen inte någon direkt vägledning, utan riskerar snarare att missuppfattas.

Enligt Lagrådets mening är det att föredra att den rättsliga ange-lägenhetens art, omfattning och betydelse betonas såsom det grund-läggande när biträdesbehovet skall prövas. Som angetts förut synes därvid inte böra särskiljas speciella målgrupper, utan prövningen torde få ske för varje uppkommande rättslig angelägenhet för sig gentemot de kvalitativa och andra krav som anses böra gälla. Med utgångspunkt i en sådan bedömning får det göras en samlad prövning av den rättssökandes förmåga att föra sin talan i angelägenheten, oavsett om den rättssökande kan anses funktionshindrad eller ej.

Huruvida den rättssökande i angelägenheten intar positionen av klagande eller av motpart till en förvaltningsmyndighet kan givetvis ibland vara av betydelse, men bör inte generellt tillmätas avgörande vikt för bedömningen i rättshjälpsavseende."

De förändringar som under senare år skett på förvaltningsprocessens område har inte minskat förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet.

Enligt regeringens mening kan det därför inte sägas att biträdesbehovet generellt sett skulle ha ökat i mål vid förvaltningsdomstol. Däremot kan vissa av de förändringar som sker i de materiella reglerna på

In document Regeringens proposition 1996/97:9 (Page 105-113)