Urval och insamling av empiri
I föregående avsnitt användes narrativ teori som en teoretisk utgångspunkt medan den följande texten beskriver det narrativa utifrån metodaspekter då berättandet i detta arbete har använts som en central informationskälla. För att studera processen från skuldsatt till skuldfri behövdes tillgång till informanter med erfarenhet både av skuldproblem och av att ha blivit skuldfri. Informanterna söktes via kronofogdens register. Kriteriet var att hitta personer som befann sig i tre olika faser; de som ansökt om skuldsanering, de som beviljats och hade en pågående skuldsanering samt de som beviljats skuldsanering, genomgått de fem åren och var skuldfria. De tre faserna innefattar före, under och efter en skuldsanering. Sammanlagt deltog 32 personer, 16 kvinnor och 16 män i åldrarna 29-63 år.
Första intervjuomgången
Genom ett i förväg begränsat antal frågeställningar och med ett relativt öppet förhållningssätt i intervjuandet var målsättningen att fånga intervjupersonernas erfarenheter. Intervjuerna inleddes med frågan ”Om du skulle beskriva hur din väg in i dina skuldproblem såg ut – var skulle du vilja börja någonstans?” Syftet var att få del av intervjupersonens erfarenheter och utgå från den. Utöver detta fanns det ett intresse av att följa processen utifrån ekonomiska, sociala och övriga förändringar över tid. Intervjuerna var till sin karaktär semistrukturerade. Under intervjuerna fick intervjupersonerna möjlighet att rita en tidslinje och kommentera sammanfattande intryck utifrån vad som vuxit fram under deras berättande. Detta skapade en möjlighet att få berättandet
bekräftad, justerat eller kompletterat. Avsikten var från början endast ett intervjutillfälle per person.
Andra intervjuomgången
Cirka tre år senare genomfördes en uppföljande intervju med de två grupper, där det skett förändringar sedan första intervjuomgången, dvs. de som ansökt och de som hade pågående skuldsanering. Vid den första intervjun hade medgivande getts för att kunna återkomma med kompletterade frågor och detta medgivande användes vid den uppföljande intervjun.
Den andra intervjun hade två syften. För det första var syftet att få information kring vad som hänt sedan första intervjutillfället. Detta skulle ge ett longitudinellt perspektiv samt möjlighet att relatera till den från första intervjun framarbetade strategimodellen (presenteras längre fram i texten). Det andra syftet gällde eventuella könsskillnader mellan kvinnor och män beträffande skuldsättning och skuldproblem, ett resultat som framkom i den första intervjun.
I den andra intervjuomgången fick intervjupersonerna information om att två begreppspar vuxit fram som ett resultat av analysarbetet av den första intervjun. Intervjupersonerna tillfrågades om hon eller han kunde relatera till begreppen aktiv, passiv, öppen och sluten. Det fanns möjlighet för intervjupersonerna att illustrera begreppen och förändringar över tid i ett koordinatsystem, som ritades upp under intervjun. De flesta av intervjupersonerna kunde direkt relatera till begreppen och mest muntligt placera in sig själv i förhållande till de två dimensionerna, både i den aktuella situationen och i förflyttningar mellan positionerna över tid. De kunde också beskriva förflyttningar över tid och relatera till faktorer (kontext) som haft betydelse för en förflyttning.
Intervjuarrollen i ett kontext- och tidsperspektiv
Intervjupersonerna fick redan i det första utskickade brevet information om att jag i en professionell roll hade erfarenhet av skuldsaneringsarbete. Förhoppningsvis var den erfarenheten inte ett hinder för deras berättande (jfr Riessman & Quinney, 2005). Min egen förförståelse gjorde att jag hade kunskap om en del av intervjupersonernas kontext som rörde skuldproblem och skuldsaneringsförfarandet. Jag kunde ta del av berättelserna och följa med i den juridiska processen med fokus på lyssnande utan att behöva avbryta med för många frågor som rörde gången i ärendet. Kompletterande frågor och förtydliganden kunde i stället riktas mot intervjupersonens upplevelser och erfarenheter över tid.
Det som berättas i intervjusituationen kan inte bara ses isolerat utan som intervjuare blir man en medkonstruktör som kan påverka berättelsen (se t.ex. Kvale, 1997; Mishler, 1986; Riessman, 2008; Riessman & Quinney, 2005). Samtidigt behöver intervjuarrollen innefatta ett förhållningssätt som bygger på ett intresse både för personen och för vad som berättas men även att det finns ett personligt och vänligt bemötande av personen (Widerberg, 2002). Till följd av att intervjupersonerna visste om min bakgrund vågade ett par av dem ställa frågor utifrån var de befann sig i den aktuella skuldsaneringsprocessen. Det var bekymmer som tydligt påverkade intervjupersonerna och något de burit på, men inte tidigare vågat fråga om. Efter ett initialt tvekande valde jag att ge ett begränsat svar, det kändes oetiskt att inte svara i dessa situationer. Detta resulterade i att frågorna och reaktionen på den kortfattade informationen som intervjupersonerna fick tillförde materialet fler aspekter. Bland annat utifrån tid och kontext, om den utsatthet som många skuldsatta befinner sig i, något som förmodligen inte annars hade kommit fram under intervjun. Strävan i intervjusituationen var att skapa en intervjuarroll som visade intresse för vad personerna hade att berätta. Många av intervjupersonerna hade genom åren haft olika kontakter med myndighetspersoner och fordringsägarrepresentanter vilket förmodligen ökade behovet av den interaktiva aspekten, att möta en intervjuare som upplevdes som en fristående person och som inte kunde förknippas med någon annan funktion eller arbetsuppgift.
Tidens och kontextens betydelse för berättelsen
Tidsperspektivet är självklart närvarande för intervjupersonerna då tiden, minst 3-4 års omfattande skuldproblem och den femåriga skuldsaneringen, är förutsättningar att få en skuldsanering beviljad. Många av de medverkande intervjupersonerna hade i samband med skuldsaneringsansökandet haft kontakt med någon budget- och skuldrådgivare och då haft anledning att prata om sina skuldproblem men också att få frågor kring sin situation. Om detta haft någon betydelse för berättandet i dessa intervjuer går givetvis inte att svara på. En av intervjupersonerna kommenterade spontant vid första intervjutillfället att det var första gången hon berättade hela sin skuldberättelse ”från början till slut”. Hon beskrev att tidigare hade olika personer, anhöriga eller personal, fått varierande delar av hennes berättelse beroende på situation.
Sammanfattningsvis speglar de 32 intervjupersonernas berättelser en variation av kontexter. Det går det inte att bortse från hur skuldsaneringslagens konstruktion styr den enskildes vardag och handlande (jfr Smith, 2005). Huruvida skuldsaneringslagens konstruktion påverkat intervjupersonernas förhållningssätt och strategier är en hypotetisk fråga. Genom den samhälleliga interventionen, skuldsaneringsprocessen, blir en individ föremål för en ökad kontroll och livssituationen kan upplevas mer begränsad av formella regler jämfört med en frivillig betalningsplan med fordringsägare.