Berättarperspektivet som utgångspunkt
Att ta utgångspunkt i narrativ teori handlar om att använda berättelsen som kunskapskälla för att ta del av människors personliga upplevelser och erfarenheter. Det berör även insikter om vad berättelser är för typ av kunskapskälla och hur man kan tolka berättelsen. Det narrativa området är omfattande med olika inriktningar och fokus som inte här kommer att utvecklas (se t.ex. Riessman, 2008; Lieblich, et al 1998; Bruner, 1991; Johansson, 2005;). Denna text fokuserar på vad och hur man berättar. Riessman & Quinney (2005) lyfter fram sekvens och konsekvens som avgörande för hur berättelsen utformas och varför vissa berättelser lyfts fram, vilket här är av intresse.
Utifrån utvecklingen av ett skuldproblemsförlopp finns tidsperspektivet med som en komponent som kan påverka berättelsen. Mishler (1997) skiljer på den kronologiska ordningen och berättandets ordning (jfr Goodman, 1980). Mishler (2006) gör skillnad mellan subjektiv tidsupplevelse och kronologisk tid. Han menar att vi begränsar tolkningen av en berättelse om fokus enbart riktas mot det kronologiska tidsperspektivet. Separationen mellan kronologisk tid och icke kronologisk tid hindrar avsikter, minne och medvetenhet att komma fram. Mishler uppmärksammar hur ”turning points” förändrar berättelsen och påverkar i sin tur hur denna återberättas. Vi konstruerar och omkonstruerar våra berättelser och påverkas av sociala, kulturella och psykologiska omständigheter, t.ex. att en skuldsättning vid en viss tid var socialt accepterat men att synsättet kan ha förändrats ett decennium senare. Förståelsen av vad som hänt bygger också på att man kan se tillbaka på något som har någon form av slut och med facit i handen kan man sedan rekonstruera sin berättelse. Man behöver förstå hur en berättelse slutar för att kunna förstå tidigare händelser. Vad som tillhör berättelsen blir inte klart förrän vid slutet av den, något som exempelvis gäller de av intervjupersonerna som avslutat den femåriga skuldsaneringen och blivit skuldfria (jfr Mishler, 2006; Ricoeur, 1980).
Berättandet ska även ses i ljuset av den kontextuella och allmänna förståelsen av hur ett problem kan eller bör presenteras, t.ex. om synen kring uppkomna skuldproblem och en allmän inställning till skuldsättning. Det kan handla om vad som är accepterat att ange som orsaker eller förlopp, att något håller sig inom vedertagna ramar (Bruner, 1991; jfr Bamberg, 2007). Genom att sammantaget betrakta enskilda berättelser säger det något om den allmänna berättelsen, förståelser som finns i samhället kring inställningar till skuldsättning och skuldproblem. Exempel på detta är vad som är legitimt att skuldsätta sig för eller om det finns skillnader i synen på hur skulder uppkommit, eget agerande eller att oförskylt ha drabbats av något. Dock kan gruppers och individers berättelser stå i kontrast
till den dominerande berättelsen i samhället (Goodson, 1995). Den blir en gränsdragare för vad som faller inom normen och vad som kan skapa känslor av utanförskap tillsammans med skuld- och skamkänslor. Detta kan innebära att skuldsatta personer inte alltid vill tala om sina problem om de anser att dessa faller utanför den uppfattade normen.
Berättandet kan påverkas av om det är ett förstagångsberättande och något som inte tidigare så tydligt formulerats, eller om det är ett berättande som har återberättats och därigenom hittat någon form av svar på problemet eller ett förklarande. Mishler (2006) pekar på ett ändlöst återberättande och omskrivande av den egna livshistorien. Boje (2008) pekar på sättet att berätta i relation till tid. Det vanligaste perspektivet är tillbakablickandet och han lyfter fram tre olika tidsperspektiv; det retrospektiva, här och nu samt det prospektiva, det framåtblickande berättandet. För intervjupersonerna, som hamnat i eller utvecklat skuldproblem och sedan levt med omfattande skulder under minst tre till fyra år innan de kunde ansöka om skuldsanering, blir tidsperspektivet särskilt tydligt att relatera berättandet till – före, under och efter en skuldsanering.
Förklaringsperspektivet - attribution och locus of control
I ett berättarperspektiv blir attribueringen en del i analysarbetet. Attributionsteorin intresserar sig för sättet att förklara t.ex. hur skuldproblem uppkommer och var man lägger skulden. Ett attribueringsperspektiv ger både information om hur individen ser på själva skuldorsaken men är också ett verktyg för att analysera resultatet utifrån om det finns faktorer som inverkar på hur orsakerna förklaras t.ex. vad som anses accepterat att skuldsätta sig för. Detta kan förändras över tid och påverkas bland annat av samhälleliga förändringar och konsumtionsmönster (jfr Goodson, 1995).
Attribuering är dels intern attribution dvs. man ser inre, personliga orsaksförklaringar till skuldsättningen och dels extern attribution, där skuldorsaker läggs utanför den egna personen (Heider, 1958). Det sker även en bedömning av andra personer till vilka man tillskriver antingen inre egenskaper (dispositional attribution) eller yttre orsaker (situational attribution). Individer är olika benägna att se en viss typ av orsaksförklaringar; en allmän förklaring till det som hänt (t.ex. bankernas generösa utlåning), förklara en speciell orsak (t.ex. för stor låneskuld på huset) eller ansvarighet (t.ex. att partner varit drivande i husköpet) (Heider, 1958; Fletcher & Fincham 1991). Individen söker förklaringar och förståelse varför något hänt, annars ökar upplevelser av bristande kontroll och sårbarhet. Vid misslyckanden ökar behovet av att hitta orsakssamband och förklaringar (Försterling 2001).
Förutom att blicka bakåt mot orsaksförklaringar så spelar såväl föreställningar om möjligheter att hantera situationen som förväntningar på framtiden stor roll. Av intresse är även individens uppfattning och behov av locus of control, dvs. uppfattningen om den egna möjligheten till påverkan i relation till inverkan från yttre faktorer. Begreppet delas in i två olika kontrollmöjligheter. Det ena är intern locus of control, dvs. uppfattningen att beteendet styrs av eget beslutande och agerande samt att ha en upplevelse av egen kontroll över situationen. Det andra är extern locus of control där beteendet istället styrs av yttre omständigheter, tur eller ödet och att vara offer för situationen (Rotter, 1966; Myers, 2008; se t.ex. Wang et al., 2008; Legge & Heynes; 2008, Tokunaga, 1993). Här kan nämnas att skuldproblemen i det empiriska materialet har en benägenhet att betraktas utifrån extern locus of control, dvs. relatera orsakerna till skuldproblemen till yttre omständigheter som till exempel bankerna utlåning eller företagets konkurs. Synen på orsaksförklaringar och förändringsmöjligheter påverkar den skuldsattes uppfattning av skuldsituationen och där förfluten tid och förändringar i kontexten kan ha betydelse.