Beslut av Kommittén

Nationalencyklopedins definition av en välfärdsstat omfattar en fokusering på de offentliga välfärdsarrangemangen såsom socialförsäkringar, bidrag, sjukvård, social service och utbildning, vilka alla härrör till rättigheter som återfinns i ESK-konventionen. En ekonomiskt utvecklad välfärdsstat bör följaktligen vara en stat i vilken det offentliga har ett omfattande ansvar för att olika ESK-rättigheter åtnjuts av medborgare. Då Sverige är en stat där de offentliga har ett omfattande offentligt ansvar för välfärdsarrangemangen kan detta innebära att Sverige befarar att beslut av Kommittén indirekt kan komma att innebära krav på omprioriteringar i välfärden, eftersom välfärdsarrangemangen innefattar ESK-konventionens rättigheter. Detta kan

innebära att Kommittén indirekt får jurisdiktion i fråga om vilka prioriteringar Sverige bör göra med anledning av dess beslut; vilket leder till att Kommittén får ett inflyttande över Sveriges inrikespolitik.

Då Sveriges motivering tenderar att anslutas till en uppfattning att ESK-rättigheterna härrör till politiskt beslutsfattande innebär ett ratificerande av Tilläggsprotokollet att Kommittén ges politiskt inflyttande i Sverige. Som Sveriges utrikesminister har uttryckt är Sverige inte villigt att ratificera Tilläggsprotokollet förrän en tydlig praxis av Kommitténs beslut går att utläsa. Detta torde innebära att Sverige inte är redo att ratificera Tilläggsprotokollet förrän det går att visa vilken effekt besluten får i praktiken samt vilka frågor som behandlas; då Sverige vid ett ratificerande avser att följa Kommitténs beslut. Om Sverige inte avser att följa besluten vid ett ratificerande skulle denna praxis antagligen inte vara av betydelse för Sveriges beslut att ratificera eller inte.

Att Kommittén genom Tilläggsprotokollets ratificerande kan komma att få indirekt påverkan på politiska prioriteringar kan även innebära ett inkräktande på Sveriges suveränitet, då det folkrättsliga suveränitetsbegreppet innebär en rätt för staten att undgå intervention utifrån. Suveränitetsbegreppet har fått kritik då stater har hävdat sin suveränitet för att rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter.¹⁴¹ Då det kan vara svårt att avgöra när en kränkning av ESK-rättigheter har begåtts bör dock skyddet av staters suveränitet kunna hävdas då ESK-rättigheter snarare berör politiska frågor än rättighetsfrågor, om inte uppenbara kränkningar av ESK-rättigheterna har begåtts. Det berör därmed frågor av slaget bästa möjliga hälsa som med definition kan vara svårt att avgöra när en kränkning begåtts, och då inte mer specifika rättigheter exempelvis diskrimineringsfrågor.

Vad skulle innebörden bli om Kommittén tilläts besluta i frågor vilka resulterar i att suveräna konventionsstater i fråga inte längre äger rätt att själva besluta om vilka välfärdsfrågor som regeringen önskar prioritera framför andra. Staternas suveränitet skulle suddas ut då politiskt beslutsfattande skulle övergå till juridiskt utkrävbara rättigheter vilket ett internationellt organ, Kommittén,                                                                                                                

äger rätten att besluta över. Konsekvensen med anledning av det anförda är att staters suveränitet kan få mindre betydelse vid ett ratificerande av Tilläggsprotokollet.

Med anledning av vad som framgått under avsnittet förväntade beslut av Kommittén bör man kunna förvänta sig beslut vilka i viss mån har ett samband med Milleniemålet och utrotandet av världens fattigdom, samt med diskrimineringsfrågor. Vad gäller utrotandet av fattigdom är det en fråga som Sverige kan komma att tvingas bemöta vid ett ratificerande av Tilläggsprotokollet, då Kommittén kritiserat Sverige för ökningen av barn som lever i fattigdom och antalet hemlösa. Beslut som inkräktar på svensk prioritering av välfärdsfrågor kan därmed bli en realitet vid ett eventuellt ratificerande från Sveriges sida.

Ett problem som Kommittén kan komma att behöva resonera kring är hur de ska mäta vad som utgör tillräckliga åtgärder av konventionsstaten för att tillfredsställa ESK-konventionens rättigheter. Vid en granskning av staters avgivna rapporter har Kommittén tagit ställning till om det finns några omständigheter vilka inverkar negativt på statens förmåga att upprätthålla ESK-konventionens rättigheter. Dock innebär detta att Kommittén vid ett individuellt klagomål först och främst har att ta ställning till huruvida konventionsstaten har vidtagit tillräckliga åtgärder enligt artikel 2 i ESK-konventionen. Frågan är om detta konkret innebär att en individ inte får sina klagomål prövade av Kommittén för de fall landet saknar medel att förverkliga ESK-konventionens rättigheter; eller kommer alla klagomål, vilka uppfyller Tilläggsprotokollets krav på en framställning, att prövas utan hänsyn till vilket land som ställs till svars för kränkningen?

Om alla klagomål tillåts utan hänsyn till vilken stat som står som svarande vid en framställning är en viktig fråga att ställa, om Kommittén kommer att ta hänsyn till staters olika förhållanden vilket därigenom kan innebära att vissa länders kränkningar bedöms lättare än andra. Är det rättssäkert att en handling eller underlåtenhet till handling bedöms som en kränkning av en rättighet av ESK-konventionen i ett land, men i ett annat land inte bedöms vara en kränkning? Innebär detta att Sverige, som har fått kommentarer från

Kommittén att det inte anses finnas omständigheter som hindrar Sverige från att tillämpa konventionen med full effekt – kan förvänta sig hårdare bedömning av Kommittén? Eller kommer begreppet ”minimum core content” att vara den definition Kommittén kommer att tillämpa i fråga om huruvida en kränkning har skett? Att det är många frågor som uppenbaras innebär att Kommitténs beslutsfattande är ovisst och endast framtiden kan utvisa vad resultatet blir. Att Sverige har valt att inte ratificera med stöd av det faktum att Kommitténs framtida utveckling är oviss bör därmed inte anses helt oberättigat.