Bestämmelser om krig och krigsfara

I 15 kap. RF – som innehåller regler om krig och krigsfara – finns be-stämmelser om bl.a. rikets försvar och insättande av väpnade styrkor.

Av Förutsättningsutredningens betänkande framgår att dessa bestäm-melser drar gränser för i vilken mån regeringen kan agera självständigt eller om riksdagens medgivande krävs.

Insättande av rikets försvarsmakt till rikets försvar

Enligt 15 kap. 13 § första stycket RF får regeringen sätta in rikets för-svarsmakt i enlighet med internationell rätt för att möta ett väpnat an-grepp mot riket eller för att hindra en kränkning av rikets territorium.

Det är således regeringen som ensam disponerar rikets försvars-makt i händelse av att Sverige är utsatt för ett väpnat angrepp eller ter-ritoriell kränkning och som kan fatta beslut om att sätta in Försvars-makten i dessa fall.

Av Förutsättningsutredningens betänkande framgår att det måste vara regeringens sak att under parlamentariskt ansvar ta ställning till angreppets karaktär, t.ex. huruvida en fientlig aktivitet har nått en så-dan intensitet eller aktualitet att det föreligger ett väpnat angrepp.

I Förutsättningsutredningens betänkande framhålls att 15 kap. 13 § RF handlar om försvaret av Sverige mot väpnade angrepp och territo-riella kränkningar samt att det inte finns någon möjlighet för reger-ingen att med stöd av bestämmelsen ensam besluta om att sätta in rikets försvarsmakt för att möta ett angrepp mot en annan stat eller för att hindra kränkningar av en annan stats territorium. I det senare fallet krävs riksdagens medverkan i enlighet med 15 kap. 16 § RF.

Vad gäller svenska styrkors maktbefogenheter utomlands gent-emot utländsk befolkning eller andra som befinner sig på utländskt territorium, inklusive utländska fientliga styrkor, konstaterar Förut-sättningsutredningen att regeringsformen inte kräver någon för-fattningsreglering. Skälet härför är att rättigheterna i 2 kap. RF enbart tillkommer svenska medborgare och utlänningar inom det svenska territoriet och kravet på lagstöd i 8 kap. RF enbart reglerar inhemska svenska förhållanden. Svenska styrkors vålds- och tvångs-användning måste däremot vila på folkrättslig grund.

I Förutsättningsutredningens betänkande anges att den folkrätts-liga grunden i samband med ett försvarssamarbete om gemensamt agerande utgörs av samtycket från den stat som Sverige understödjer samt rätten att utöva kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat an-grepp mot någon av staterna och rätten att agera gemensamt för att hindra territoriella kränkningar. Maktutövningen måste vidare ske i enlighet med tillämplig internationell rätt, t.ex. internationell humani-tär rätt och mänskliga rättigheter.

Insättande av väpnade styrkor utanför försvarsfallet

För att regeringen ska få sätta in svenska väpnade styrkor utanför för-svarsfallet, dvs. då det inte rör sig om att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller att hindra territoriella kränkningar, krävs att riksdagen på något sätt lämnat sitt godkännande till åtgärden. Av 15 kap. 16 § första stycket RF framgår att regeringen får sända svenska väpnade styrkor till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse som har godkänts av riksdagen. Enligt andra

stycket får svenska väpnade styrkor i övrigt sändas till andra länder eller sättas in om det är medgett i lag som anger förutsättningarna för åtgärden, eller riksdagen medger det i ett särskilt fall. Bestäm-melsen handlar alltså om insättande av väpnade styrkor utomlands i andra situationer än de som avses i 15 kap. 13 § RF och motsvarar med vissa redaktionella och språkliga ändringar tidigare 10 kap. 9 § första stycket RF.

Vad som närmare avses med en väpnad styrka framgår inte av regeringsformen eller dess förarbeten. Det står dock klart att det rör sig om en väpnad styrka då beväpnad svensk militär personal sätts in utomlands med uppgift att utföra stridsuppgifter. Det kan röra sig om en trupp beväpnad med handeldvapen eller med tyngre beväpning, liksom bestyckade och bemannade fordon, fartyg och luftfartyg samt vapensystem med den personal som krävs för att hantera det. Enbart militär materiel, t.ex. vapen, fordon, fartyg och luftfartyg, utgör inte i sig en väpnad styrka i regeringsformens mening och sändande som en-bart avser materiel omfattas inte av bestämmelsen i 15 kap. 16 § RF.

Frågan om ett visst personalbidrag är att anse som en väpnad styrka i regeringsformens mening har uppkommit i samband med att svenskt deltagande i internationella militära insatser har aktualiserats. Det har bl.a. ansetts röra sig om en väpnad styrka när den militära personal som ska sändas utomlands utrustats och organiserats på ett sätt som innebär att de har förmåga att som enhet utföra väpnad strid i händ-else av angrepp, och detta även om de inte har någon direkt strids-uppgift inom insatsen.² Att utsänd militär personal, som inte har väp-nade uppgifter inom en insats, har lättare beväpning endast för personligt självförsvar har dock inte ansetts medföra att det är fråga om en väpnad styrka. Regeringen har vidare i ett antal fall beslutat om svenskt deltagande med mindre grupper av beväpnad militär personal i vissa internationella utbildningsinsatser, t.ex. EU:s utbildningsinsats i Mali, utan att deltagandet har ansetts avse en väpnad styrka i reger-ingsformens mening.

I Förutsättningsutredningens betänkande anges att regleringen i 15 kap. 16 § RF inte innehåller någon begränsning av för vilket syfte eller i vilka situationer svenska väpnade styrkor får sättas in eller

2 Se bl.a. prop. 2002/03:43 Svenskt deltagande i en EU-ledd styrka i Makedonien, prop. 2014/15:104 Svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak och prop. 2015/16:40 Fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak, jfr även prop. 2016/17:32 Fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i Irak.

das utomlands och att den aktuella bestämmelsen alltså inte hindrar att riksdagen medger att svenska väpnade styrkor sätts in till stöd för an-nan stat. Vidare anges att förutsatt att riksdagen i förväg medgett detta – genom godkännande av en internationell överenskommelse, genom att anta en lag eller genom att för ett särskilt fall ha beslutat om med-givande – kan regeringen fatta beslut om att sätta in eller annars sända svenska väpnade styrkor utomlands för att möta ett väpnat angrepp mot en annan stat eller för att hindra kränkningar av en annan stats territorium.