Den betydelsefulla bakgrunden

Här nedan följer en berättelse där barnen under en lektion hamnar i en hetsig diskussion om krig. Barnen finner en gemenskap i att ha en annan etnisk tillhörighet än majoriteten av den svenska befolkningen. Därefter följer en analys av hur stadsdelens stigma kan lyftas fram som något positivt och som grundläggande för en gemenskap.

5.3.1 Kan krig förena?

Ämnet för dagen är FN:s barnkonvention. Pedagogen ber barnen att var och en läsa en bestämmelse ur konventionen om mänskliga rättigheter för barn. Under högläsningen hörs en del viskande samtal kring ämnet, uppmärksamheten är dock i främsta hand riktad mot den kunskap de nu får ta del av. Aktiviteten följs av en diskussion i klassen som inleds av läraren. De frågor barnen har rör till stor del barn i andra länder som lever i krig. Även orättvisor mellan pojkar och flickor diskuteras och det blir en del upprörda stämmor när pedagogen berättar för dem att i vissa

37

länder får inte alla barn gå i skolan. Det finns till och med de länder där skolor exkluderar flickor.

Diskussionen om krig leder efterhand till en allt mer hetsig situation där den ene avbryter den andre. Ingen räcker längre upp handen. De lutar sig fram, sträcker sig upp, viftar åt de andra. De kämpar för sitt talutrymme i diskussionen, ivriga att få ta del i den. Flera av barnen bär på en egen historia, en egen upplevd tragedi eller en släktings orättvisa behandling. Orden varför och om dominerar samtalet. En del vill veta varför det krigas i något land och många vill veta varför man överhuvudtaget utkämpar krig. I den surrande gemenskapen dyker en liten, rak arm upp. Jon som inte sagt någonting under hela tiden väljer nu att räcka upp armen. Konversationen har nått ämnet Hitler som barnen ondgör sig över och de använder honom som en markör för den hemskhet som krig är. Jon, som tillslut får ordet av pedagogen, berättar om en släkting till honom som under andra världskriget hjälpte till vid evakueringen av krigsfångarna. Han relaterar till ämnet på sitt eget vis och framhåller hur hans släkt erfarit ett krig. Till skillnad mot de andra barnens uttalanden och berättelser så följer det inte en enda följdfråga på Jons historia. De sitter visserligen någorlunda tysta och lyssnar men det förefaller inte väcka något djupare intresse hos de övriga barnen. När Jons berättelse tagit slut så tas diskussionen som den föregicks av åter upp. På bänken längst bort från pedagogen, den som står närmst dörren, sitter Ali och en annan pojke. De sitter tyst och stilla med blickarna nedsänkta och Alis arm har ett fast och omslutande tag om den andre pojken

.

5.3.2 Etnicitet som analysverktyg

Erfarenheterna som delas i ovanstående berättelse är sällan självupplevda eftersom majoriteten av barnen är födda i Sverige. Dessutom är spridningen stor bland barnen rörande föräldrarnas nationsursprung. Så vad är det de har gemensamt och vad delar de med varandra? Direkt efter ovan beskrivna observation så följer en intervju med en grupp där Nadifa deltar. Barnen är fortfarande absorberade i diskussionen kring krig och de fortsätter att utbyta erfarenheter och historier. Nadifa berättar om en resa som hennes pappa gjorde för ett tag sedan. Han var på väg till Somalia men blev aldrig insläppt i landet utan fick stanna kvar på flygplatsen. Premiärministern i landet hade lämnat besked om att inga resenärer fick äntra landet och att

38

befolkningen skulle hålla sig inomhus. Hennes historia utmynnar i att handla om kriget i stort rörande Somalia. Hon berättar på ett engagerat och upprört sätt om hur de som lämnade sina hus blev halshuggna. Berättelsen följs av flera frågor riktade till oss som intervjuar om varför man inte kan vara överens och varför det i vissa länder går till så här. Barnen som sitter med i intervjugruppen namnger en del barn på skolan som de vet nyligen har anlänt till Sverige. Stort fokus läggs på att det är krigsdrabbade länder de kommit från. En flicka som går i en annan klass på skolan omnämns särskilt då hon för inte så länge sedan kommit från ett krigsdrabbat land. De uppehåller sig länge kring henne och intresset kring hennes erfarenheter verkar vara stort bland barnen. På frågan om det känns skönt att befinna sig bland andra som liksom de själva delar den här bakgrunden så svarar de” ja”. De menar att det känns bra och de lyfter särskilt fram vikten av att hjälpa dem som är nyanlända i Sverige. De vill få dem att känna sig välkomna och hjälpa dem att lära sig det nya språket. De tar efter ett tag upp Deana som exempel och hur de, som ovan nämnt, först ville hjälpa henne in i gemenskapen. Deana har visserligen nyligen upplevt en flytt mellan två länder, däremot så innebär det inte i hennes fall att hon i och med det upplevt krig. Hon har ett europeiskt ursprung, till skillnad från de andra barnen, och hennes hemland är dagens läge inte krigsdrabbat. Om det sociala kapitalet här är erfarenheter av krig så delar Deana det uppenbart inte.

De flesta av barnen delar erfarenheterna av att ha ett annat etniskt ursprung än majoriteten av den svenska befolkningen. Även om de är födda i Sverige och är svenska medborgare så är de ändå, som Sernhede lyfter fram, i mångas ögon inte accepterade som svenskar fullt ut utan benämns ofta som ”andragenerationens invandrare”. Det är bland annat på det viset som den segregerade stadsdelen skiljer sig från den rådande hegemonin i det omgivande samhället. Stärks gemenskapen bland barnen genom den stigmatisering som finns över segregerade stadsdelar? Dessa barn undanhåller inte det här stigmat utan vänder det istället till något gynnsamt i den här gruppen. Här är det användbart att ta in Goffmans begrepp stigma managment eftersom de i ett vidare led nyttjar stigmat som ett motstånd mot de normativa värden som finns i samhället runt omkring dem. Det blir själva stigmat som lyfts fram som positivt och förstärker en bild av lägermentalitet som utgörs av ett vi och dem. Oavsett vad barnen delar så är det likväl krigserfarenheter som de tar upp som gemensamma erfarenheter i klassrummet. Detta gör att både Jon och Emelie, liksom Deana gör, faller utanför när dessa gemensamma erfarenheter och

39

bakgrunder lyfts fram. Detta till trots att de kanske i allra högsta grad delar erfarenheten av att bo i en segregerad stadsdel och uppleva en liknande känsla av stigmatisering.

Varken Jon eller Deana förefaller dela det kapital som är gångbart gällande den bakgrund som de andra delar. I berättelsen belyses hur det inlägg som Jon gör i stort sett ogiltigförklaras av de andra. Han ser vilket kapital som är gångbart och kompletterar diskussionen med det han kan bidra med vilket dock inte tycks räcka till. Deana uppfyller inte heller kriterierna för vad som räknas som en gångbar bakgrund. Den fascinationen som barnen uttrycker över andra barn som kommit till Sverige verkar de inte känna inför Deana. De berättelser som barnen lyfter fram är ganska brutala och de verkar fungera som ett förstärkande element i framlyftandet av ett annat ursprung än svenskt. Gemenskapen förefaller på så vis grundas i att de inte bara har ett annat utan även annorlunda etniskt ursprung än den rådande hegemonin i samhället.