Normer och normbrott

Detta avsnitt handlar om hur symboler kan ses som ett kapital för att uppnå status i klassen och hur viktiga dessa är för att tillhöra en gemenskap.

5.4.1 De materiella tingens betydelse

Under vår första dag i klassen möts vi av frågor, rörande våra skor, kläder och mobiltelefoner. ”Shit har du Converseskor!” ”Vilken storlek är de?” Frågan om de materiella tingens betydelse blir därför ett naturligt samtalsämne under intervjuerna. Samtliga barn svarar att funktionen på materiella ting är mycket viktigare än själva trenden. Kläder är endast till för att hålla sig varm och telefoner enbart för att kunna ringa med. Detta trots att det under observationerna vid ett flertal tillfällen förekommer diskussioner om vilka telefoner de har och vem de känner som har den senaste iphonen. Under intervjuerna fastslår barnen att det inte är något särskilt med att kunna bära fina märkeskläder. Ändå ger de flera gånger exempel på kläder de tycker är fina eller önskvärda på något sätt. Ett vanligt mönster under intervjuerna är således ett nekande på frågan om märkets betydelse för att sedan framhålla de plagg de ändå äger med märken som de tycks koppla till högre status. Under intervjuerna framkommer det även att några av flickorna har

40

upplevt sig retade för sina kläder eller har upplevt att andra flickor blivit retade för deras kläder. I Holms studie som återges i tidigare kapitel fann hon att flickor tenderar att få högre status ju närmre normen de förhåller sig. Samtidigt som det är viktigt att ha en egen stil, så får den inte ligga för långt ifrån de accepterade rådande normerna. Precis som i vår studie syns en tydlig tendens till att barnen faktiskt har vissa normer för vilken stil som är gångbar i klassen. De som på något sätt sticker utanför normen blir då också medvetna om detta genom exempelvis uteslutning och baktal, vilket Holm i sin studie benämner för gränsbevakande arbete. De barn som uppfattar det symboliska kapitalet, vilket just här är stilen på kläderna, på ett giltigt sätt är också de barn som befinner sig i översta skiktet i hierarkin. Barnen ger uttryck för en dubbelmoral när de berättar att de inte bryr sig om varken telefoner eller kläder. Kan det bero på en relativ omedvetenhet om att de faktiskt “rättar sig i ledet” och följer normer som, för dem, än så länge inte syns. Om vi hade varit i klassen några år senare så hade de kanske svarat att det är viktigt med vilka kläder man har.

5.4.2 Intressen och normer

Under observationerna och intervjuerna syns en tydlig tendens för hur stor del fotbollen har i många av pojkarnas liv. Det pratas om matcher som spelats och vilka resultaten blivit. Många av pojkarna har kläder och skolväskor med logotypes av deras favoritlag. Vid flera tillfällen nämns Ali, av de andra barnen, som mest framstående inom fotbollen i klassen. Han förefaller därför besitta en trygg plats i hierarkin då fotbollen, i klassen, är ett viktigt symboliskt kapital. Därigenom får Ali en hög status i klassen. Den intervju där han deltar inleds med att han noterar att en av oss intervjuare har en vattenflaska som är vunnen vid en fotbollscup. Han frågar om både vårt fotbollsintresse och våra barns. Intresset för oss förefaller helt plötsligt öka markant och en livlig diskussion utbryter där var och en av deltagarna berättar om vilka lag de spelar i. Vid frågan om vad barnen brukar göra på rasterna, så svarar de flesta av pojkarna att de spelar fotboll och uppger samtidigt att samtliga pojkar deltar. Diskussionen pågår en bra stund innan det framkommer att det finns fyra pojkar som inte spelar fotboll överhuvudtaget. Inte heller flickorna nämner dessa pojkar.

41

5.4.3 Normerande klass

Under en av intervjuerna sitter Jon med och det är han som själv, som på ett kavat och välartikulerat vis, påpekar att han faktiskt varken spelar eller är intresserad av fotboll. Han berättar att han och hans vänner istället leker rollekar på rasterna, något som de andra pojkarna bokstavligt talat rycker på axlarna åt. Jon delar inte det omfattande intresset för fotbollen vilket innebär att han inte innehar det symboliska kapital som majoriteten av de andra pojkarna har. Detta leder i sin tur till att han hamnar utanför den arena där detta kapital är gångbart. Varken pojkarna eller flickorna har spontant nämnt Jon och hans vänner i den gemenskap som råder kring fotbollen. De flesta pojkarna i uppvisar ett liknande mönster där förmåga att spela fotboll värderas högt och också inger ett både symboliskt och socialt kapital. Jon skiljer sig dock från de övriga pojkarna och sticker ut med sina intressen och sin personlighet. Hans intressen och vokabulär ger uttryck för ett större kulturellt kapital än de andra pojkarna gör. Jon delar inte heller de flesta andra pojkars intressen vilket indikerar på att hans habitus ser annorlunda ut i förhållande till de andras. Är detta ett medvetet val eller konstruerat av hans bakgrund? Han förefaller ha en akademisk bakgrund vilket enligt Svallfors är en betydande faktor bakom klasskillnader och det i sin tur kan påverka inställningen både till studier och till samhällsfrågor. Jon är väldigt aktiv under lektionstid och framhåller ofta positiva värderingar knutna till skolgång. Att Jon eventuellt kommer från en familj med en högre klass innebär dock inte att han automatiskt har en hög status i klassen. Ali som inte, på samma vis som Jon, ger intryck av att komma från ett akademiskt hem har en synbart högre status i klassen. Jons och Alis kapital skiljer sig alltså på det viset att det kapital Ali besitter är gångbart i klassrummet och ger möjlighet för honom att vidmakthålla överlägsenhet.

5.4.4 Talet som norm

Som ovan nämnt är Patricia den enda flickan i klassen vars båda föräldrar är födda i Sverige. Under de korta dialoger vi för med henne så tar vi ingen notis om det som vi senare kommer att höra. Under ett grupparbete lägger vi plötsligt märke till att hon ändrar sin dialekt. Från att ha talat skånska utan att bryta, så går hon över till att tala svenska med en skarp brytning. Den brytning hon nu talar med är mycket lik den som de andra barnen i klassen talar. I samtal med sina kamrater använder hon sig av det talet som karakteriseras av den starka brytningen. När hon

42

tilltalar pedagogerna eller oss så talar hon återigen skånska utan brytning. Patricia verkar ha sett dialekten som ett gångbart symboliskt kapital och ett sätt att försöka ta del av en gemenskap vars normer bland annat består i att tala på ett visst sätt. Patricia försöker att dölja sitt stigma genom att applicera det tal hon tolkar som gångbart. Det är dock just hennes försök till att dölja sitt stigma som gör det än mer uppenbart. Det arbete hon utför kan vidare tolkas som stigma management då hon använder talet för att kunna passa in. Andersson beskriver på ett liknande vis hur de svenska barnen i hennes studie bryter med mening för att liksom passa in i samhället. Med detta som utgångspunkt, är talet normerande och står för en gemenskap vars symbolik signalerar om en tillhörighet. Talet blir här en symbol som visar på likhet, vilket för Patricia är väldigt centralt eftersom hon inte förefaller ingå i något direkt kamratgäng.

Kapitlet ovan berör hur barnen vi mött ger en tvetydig bild av materiella tings betydelse. Svaren de stämmer sällan överens med deras spontana uttryck kring ämnet. Enklare verkar det vara att framhäva intressen och hur dessa är normerande. Fotbollen är en dominerande aktivitet för pojkarna i klassen och de som inte spelar nämns inte ens. Det synliggörs hur de barn som håller sig nära normgränserna tenderar att hålla en högre status. Undantaget synliggörs även det, Patricia som inte har det gångbara kapitalet försöker istället anamma det för att på så sätt kunna ingå i gemenskapen.

43