Status och hierarkier

Detta avsnitt inleds med ytterligare en berättelse där status och hierarkier gestaltas med hjälp av nyckelpersonerna. I analysen reflekterar vi över vilka faktorer som bidrar till över- och underordningar och använder oss här av relevanta begrepp.

5.2.1 Statuslurarna

I en låda i klassrummet finns det hörselskydd med stora kåpor. Dessa används av barnen i syfte att utesluta eventuella störande ljud omkring dem. Hörselskydden är dock inte så många i antalet att de räcker till alla barn i klassen. Under dagens mattelektion har de en strykande åtgång och när Ali och en annan pojke, på samma gång, når fram till lådan så är den tom. Högljudda utrop hörs från dem båda när de inser att de blir utan. En pojke som uppmärksammat deras upplevda orättvisa viftar med sitt eget hörselskydd i luften. “Här Ali, ta mina!” Ali susar bort och snappar åt sig hörselskyddet med ett glatt tack. Han tar dem dock inte på sig utan går tillbaka till den pojke som nådde lådan samtidigt som honom. Ali räcker dem till honom och säger “det är du som ska ha dem, du ville ha dem först.” Ali beger sig till det rum som finns avgränsat till klassrummet och sätter sig där tillsammans med några flickor.

Pojken som fått hörselskydden är nu inte längre intresserad av dem utan står kvar vid lådan ett tag. Han har ett ambivalent ansiktsuttryck och efter en kort stunds funderande så går han mot det rum där Ali sitter. På vägen passerar han en flicka som säger till honom att hon faktiskt skulle

35

kunna behöva hörselskydd och gärna tar emot dem. Pojken varken svarar eller skänker henne någon blick. Ännu mindre ger han henne hörselskydden. Väl framme hos Ali så visar det sig att han inte heller är intresserad av det hörselskydd som pojken erbjuder honom. Bägge pojkarna har nu ratat det hörselskydd som de för några minuter sedan båda ville ha.

Pojken som har kvar hörlurarna han inte vill ha, återvänder ut i klassrummet och ställer sig, med hörselskyddet i handen, för att återigen se sig omkring. Flickan som tidigare förklarade att hon var i behov av dem sträcker nu ut armen mot honom och talar hon om för honom igen att hon fortfarande behöver hörselskyddet. Pojken beger sig i riktning mot henne men precis när hörselskyddet ska landa i hennes hand så drar han undan det. Hans blick har fastnat vid en annan arm som vevar för fullt i luften. Armen tillhör en annan pojke i klassen som även han har kommit på att han vore förtjänt dessa hörselskydd. Utan tvekan väljer han då istället att fortsätta dit och räcka dem till den andre pojken. Flickans blick är något uppgiven till att börja med men efter en högljudd suck tar istället ett leende plats i hennes ansikte. Pojken som vevade allt han kunde med armen har satt hörselskydden på sig. Kåporna har han dragit upp på hjässan för att kunna samtala med kompisarna omkring honom.

Berättelsen ovan ger ett exempel på hur barnen förhåller sig till varandra och hur den hierarkiska ordningen ibland verkar styra deras relationer. Ali verkar sällan hamna i konflikter med de andra barnen och omnämns i flera diskussioner i mycket positiva ordalag av sina klasskamrater. Ibland ingår han i samtal eller diskussioner där parterna inte är överens men vid de tillfällen förefaller det vara han som får “rätt. Möjligen är det så att Ali besitter ett större symboliskt och socialt kapital som ger honom en större makt i klassen och som gör att de andra underordnar sig honom och “accepterar” hans åsikter för att inte själv riskera att falla i hierarkin. En reproduktion av maktordningen har nu skett och Alis makt har nu bekräftats av hans kamrater. Sernhede benämner detta fenomen för ett beroendeförhållande och menar att de med minst makt är mest beroende av att underkasta sig de som är överst i hierarkin. Under den intervju där Ali deltar talar han direkt till oss. De andra pojkarna som sitter med i den gruppen levererar sina svar strax efter att de gett Ali en blick. De förefaller söka hans bekräftelse eller godkännande på sina egna uttalanden. När Ali uttrycker sin åsikt så kommer de andra pojkarnas kommentarer strax efter och är då snarlika med det som Ali precis sagt. De beroendeförhållanden eller det gränsbevakande arbeten som sker hos pojkarna är inte lika synbara som de som sker bland flickorna. Ali som förefaller vara allra högst i rangordningen talar inte illa om sina

36

kamrater. Ändå är det han som tydligt utmärks som någon de andra ser upp till. Flickornas gränsbevakande arbete är, som tidigare beskrivits, mer reglerat genom ett baktalande och stigmatisering av dem som befinner sig i en underordnad position.

Den person som förefaller vara allra högst i rangordningen är densamme som också tycks vara varm mot alla sina kamrater. Ali baktalar inte och ses sällan höja sin röst med ett negativt tonfall i en diskussion. Han ger gärna feedback och lyssnar till de andra. Som tidigare nämnts så finns det barn i klassen som, med rangordningen i åtanke, verkar utesluta andra barn. Ali gör inga synliga ansträngningar för att bibehålla sin plats. Ändå talas det i goda ordalag om honom och det är synbart hur de andra söker hans bekräftelse på olika vis. Det kapital som han besitter verkar vara nog för upprätthållandet av hans överlägsenhet. Så pass att han inte har behovet av att använda sig av uteslutning. Han sitter säkert på sin plats i alla fall. Berättelsen illustreras just detta, hur barnen i första hand vill behaga honom för att sekundärt välja nästa person i rangordningen och inte den som kanske stod näst på tur.