Bibliotekets helhet

De enda rummen som är omslutna av fyra väggar är talboksrummet samt tidskrifts- och tidningsrummen, förutom Eslövsrummet. Dessa uppfattar vi i upplevelsestudierna som

avskilda från resten av biblioteket. De är ganska små och intima. Vi upplever i våra studier av rummen, att det snabbt går att få en överblick över rummen och att det är lätt att skapa sitt eget revir i en fåtölj. Även Eslövsrummet har fyra väggar men det har en helt annan karaktär.

Det ligger dessutom helt avskiljt från resten av biblioteket med fönster ut mot bokhallen som ger en känsla av att man tittar ut över detta rum, som om det vore utomhus.

Övriga delar av biblioteket upplever vi som om det hänger ihop i en enhet. Från bokhallen kommer besökaren vidare till ungdomsavdelningen, in genom barnavdelningen och tillbaka till fackavdelningen på högra långväggen. Skönlitteraturavdelningen på andra våningen syns från bokhallen och där uppifrån har besökaren bra uppsikt över ingång och bokhall. Runt om i biblioteket finns både platser för avskiljt läsande i lugn och ro och platser där folk kan samlas kring ett bord och föra diskussioner. Platserna kring borden kan även uppfattas som

studieplatser varför det inte är säkert att det skulle kännas självklart att föra samtal där. När vi var där och gjorde våra upplevelsestudier, var det väldigt tyst kring dessa platser och det satt endast ett fåtal personer där och läste. Cohen och Cohens studier av bibliotekssituationer (s.

15) visade att ett bord för sex personer kan uppfyllas helt av en enda person, men om detta var anledningen till att det satt så få personer vid borden under vårt besök går inte att säga.

Nilsson menar att nutidens bibliotek måste erbjuda en mångfald olika miljöer för att

tillfredsställa människors olika behov (s. 11). Vi upplevde att miljön på Eslövs stadsbibliotek var väldigt varierad i sitt utbud av miljöer; öppna sittplatser vid de stora fönstren i bokhallen med allt sitt ljus, mer undanskymda platser i tidningsrummet, platser med utsikt över

bokhallen uppifrån andra våningen och det gammeldags inredda Eslövsrummet med sitt stora bord och sin mörkare, mer ombonade atmosfär samt barn- och ungas avdelning med sina skilda sittgrupper. Däremot påpekar flera av respondenterna problemet att det inte finns några riktigt bra, avskilda studieplatser. Det verkar som om diskussionen om hur dessa ska se ut, och var de ska placeras, är i full gång, och när de finns på plats tror vi att de flesta människor kan hitta en plats att vara på som passar just dem.

Skot-Hansen beskriver Ray Oldenburgs teorier om ”tredje-platser” (s. 9) som ska vara neutrala platser där folk kan mötas mellan arbetsplats och hem. Några av respondenterna poängterar att det är viktigt att biblioteket, som den offentliga miljö det är, är så neutralt att alla människor oavsett ålder och bakgrund kan känna sig välkomna där. De anser att det ska vara en neutral miljö där bibliotekspersonalens personliga smak inte lyser igenom. Andra respondenter upplever biblioteket som kalt och vill ha mer ombonat. Kanske beror detta på att de uppfattar biblioteket mer som ett offentligt vardagsrum vilket Skot-Hansen också

diskuterar.

Aaron och Elaine Cohen resonerar kring problematiken med mänskliga avstånd (s. 15). En av respondenterna uppfattar det som väldigt trångt mellan vissa hyllor och mellan sittplatser och hyllor. Respondenten menar att han måste be om ursäkt om han ska nå fram till vissa hyllor eftersom han uppfattar att det känns väldigt konstigt att stå precis bakom ryggen på någon.

Detta stämmer bra med Cohens studier som visar att människors personliga utrymme är störst framåt och bakåt, medan det är mindre åt sidorna. Respondenten känner i dessa fall

förmodligen att han kommer inom det personliga eller intima avståndet vilket kan uppfattas som obehagligt. Samma fenomen kommer upp när vi talar om olika typer av sittgrupper.

Några respondenter förklarar att de valt att inte ha soffor på vuxenavdelningen och då tar de även upp att de anser att vuxna människor inte vill sitta bredvid varandra i samma soffa.

Anledningen till detta är förmodligen att personerna riskerar att komma inom personligt eller rentav intimt avstånd och så nära varandra sitter bara goda vänner frivilligt, menar Cohen och Cohen. Som en konsekvens, bland annat av detta, har vuxenavdelningen mycket stoppade stolar och fåtöljer, vilket Cohen och Cohen också menar fungerar bäst på ett bibliotek.

Avståndet blir då med Cohens terminologi socialt vilket innebär att besökaren kan sitta bredvid någon okänd utan att det känns obehagligt.

Många av respondenterna önskar mer färg generellt i biblioteket. Sivik menar att ljusa och starka färger i allmänhet upplevs som gladare än mörka färger (s. 20). Kombinationen som färgsammansättningen ser ut på Eslövs Stadsbibliotek – med naturfärger och de koboltblå accenterna – ter sig som en god kombination, enligt Siviks tankesätt. De ljusa naturfärgerna är enligt Nilsons teorier (s. 20) passiva eftersom de innehåller så mycket vitt. Detta innebär att färgerna inte pockar på besökarens uppmärksamhet. De koboltblå detaljerna är enligt samma teorier aktiva och märks därför extra mycket i den annars så ljusa färgsättningen. Dessa detaljer är dock ganska få så i upplevelsestudierna ser vi dem snarare som utspridda än som sammanhållande. Några respondenter efterlyser mer av de blå detaljerna och även

uppsatsskribenterna tror att det skulle vara bra för intrycket av helhet i lokalen. Fler detaljer, sådana som personalen vill att besökare ska uppmärksamma, kunde få denna färg.

Hjort-Lorenzen menar att många nya bibliotek idag är alltför färdiga i sina lösningar och att de saknar flexibilitet. Så är inte fallet i Eslöv, enligt våra respondenter. Det framkommer av intervjuerna att biblioteket planerades just med tanke på att det mesta skulle kunna ändras om efter hand då behoven förändras. Flera av respondenterna upplever också att en stor fördel med biblioteket är att det går att rulla undan hyllor och skapa rum för olika arrangemang.

Detta var också en av ledstjärnorna under planeringen av det nya biblioteket, står det i ett av dokumenten som vi har läst, där en av riktlinjerna uppges vara just flexibilitet, vilket skulle öppna upp möjligheten att använda lokalen på olika sätt (s. 33).

7.3.1 Skyltning

Ett par av respondenterna uttrycker att det är viktigt att låntagaren lätt kan få en överblick över biblioteket. De menar att man på egen hand ska kunna ta sig runt i biblioteksrummet med hjälp av skyltningen. Vi uppfattar det som att respondentgruppen talar om två olika sorters skyltning när vi diskuterar detta ämne. Dels talar de om skyltarna på hyllornas gavlar som talar om vilken sorts böcker som står på hyllan. Dels talar de om den mer övergripande skyltningen av biblioteket, till exempel de olika avdelningarna.

Några av respondenterna uppfattar skyltningen som otillräcklig beträffande de olika

avdelningarna, andra menar att skyltningen är bra sådan som den har blivit efter den senaste tidens förbättringar. De av respondenterna som uppfattar skyltningen som tillräcklig syftar på skyltningen på hyllorna. När vi utförde våra upplevelsestudier så var skyltningen av hyllorna tillfällig på vuxenavdelningen medan man på barn- och ungas avdelning ganska nyligen hade satt upp enkla väl fungerande skyltar på hyllorna. Nu, då en tid har förflutit sedan vi utförde vår studie, finns sådana skyltar även på vuxenavdelningen. Det är slående vad en väl

genomtänkt skyltning gör för helhetsintrycket!

I respondenterna svar speglas hur de sätter besökarnas möjlighet till orientering i biblioteket i relation till just skyltning. Några talar enbart om skyltning på hyllor och menar att

orienteringstavlan i entrén kan vara tillräcklig i övrigt. Andra, och vi med dem, menar att det behövs bättre skyltning även till de olika avdelningarna. Spencer och Reynolds (s. 12) har utvecklat en modell för indelning av skyltars informationsinnehåll. Denna modell uppfattar vi som enkel och väl anpassad för att fungera på bibliotek. När det gäller den vägledande

informationen så saknar vi genomgående sådan på Eslövs Stadsbibliotek. Speciellt den riktade och den identifierande skyltningen, anser vi behövs. Den riktade för att dirigera besökaren till de olika avdelningarna, den identifierande för att tala om för besökaren vilken avdelning denne befinner sig på. Den orienterande informationen tror vi skulle upplevas som överflödig i en så pass öppen lokal. Det finns alltså en välbehövlig orienteringstavla vid entrén, men därefter lämnas besökaren i stort sätt att klara sig själv.

En av respondenterna berättar att somliga låntagare inte hittar upp till övervåningen eller till och med helt missar att den finns. Även Gunhild hade svårt att hitta upp till andra våningen under sin upplevelsestudie (s. 35). För att komma dit krävs att besökaren går tillbaka mot utgången och svänger av mot handikappentrén. Vägen dit är förhållandevis lång och det finns ingen skyltning på vägen som leder besökaren i rätt riktning. Vid portalen till såväl

skönlitteraturen på andra våningen som handikappentrén finns en transparent skylt i plexiglas mot den röda tegelväggen, där det står ”Skönlitteratur”. Screven poängterar att just

genomskinliga skyltar är lätta att missa (s. 12) och vi uppfattar speciellt denna skylt som sitter mot en tegelbakgrund som väldigt svår att upptäcka.

Även en del informativ information (s. 13) finns på genomskinliga skyltar. Ett sådant exempel är den på dörren med öppettider, vilken en av respondenterna anser olämplig eftersom den kan vara svårläst. Många av respondenterna påpekar att det ska vara snyggt på biblioteket. Vi undrar om denna höga estetiska strävan inte bara gör att processen att skapa fungerande skyltning upplevs som trög av respondenterna, utan ibland även gör att

tillgänglighetsaspekten glöms bort.

När det gäller skyltning av de olika avdelningarna så tar en av respondenterna upp att det inom biblioteket finns en strävan att inte markera de skilda avdelningarna. Han anser själv att sådan skyltning kan behövas, det behöver inte nödvändigtvis vara skyltar i klartext, det kan även vara tecken eller bilder, menar han. Efter att ha analyserat intervjuerna har vi har funderat över om detta är ett missförstånd inom respondentgruppen. En önskan fanns, då biblioteket flyttade ifrån den gamla lokalen till den nya, att barn- och ungas avdelning skulle arbetas samman med vuxenavdelningen. Tidigare hade dessa avdelningar varit placerade på skilda våningsplan vilket nu skulle bli annorlunda. Kan det vara så att personalen i arbetet med att skapa en helhet, en gemenskap mellan avdelningarna på biblioteket, helt enkelt blev hemmablind för besökarnas behov? Att det kändes så angeläget att skapa en samhörighet mellan avdelningarna att skyltningen till de olika avdelningarna helt enkelt förbisågs och att detta uppfattas som en medveten strävan hos delar av personalen?

Flera av respondenterna diskuterar även fackavdelningens tillgänglighet för besökare. I ett försök att underlätta för användare är avdelningen indelad i grupper av ämnen som personalen anser hör ihop. En av respondenterna frågar sig om detta sätt att dela in litteraturen snarare förvirrar. Rossi (s. 12) beskriver att den bästa informationsarkitekturen är utformad så att den är helt förutsägbar för användaren, ett faktum som kan verka självklart men som kanske inte är lika lätt att förverkliga. Respondenten menar att det kanske varit bättre att organisera fackavdelningen helt efter de signum böckerna har i katalogen. Detta tror även vi skulle vara mer förutsägbart och enklare för användaren även om vissa sorter av litteratur (till exempel deckare eller fantasy) passar utmärkt att placera för sig.

7.3.2 Diskar

Vid Eslövs stadsbibliotek har personalen prövat flera olika modeller för att på bästa sätt nå ut till besökarna via diskarna. Under en period satt barn och ungdoms- samt vuxenbibliotekarier tillsammans vid en gemensam disk, de har prövat så kallad floor walking, det vill säga att finnas till hands ute bland besökare och hyllor. Dessutom diskuteras införandet av

informationspunkter till och från. För tillfället är lånedisk samt vuxeninformation placerade intill varandra medan barn- och ungas information finns ett par meter bort i den angränsande barn och ungdomsavdelningen. De flesta respondenter verkar nöjda med denna lösning.

Samarbetet med att vara behjälplig vid in- och utlåningsautomaterna beskrivs fungera mycket bra. Eftersom avståndet mellan vuxenavdelningens informationsdisk och barn- och ungas avdelning inte är mer än ett par meter, fungerar kommunikationen häremellan också bra.

Personalen kan stötta varandra vid behov.

Däremot ger några respondenter uttryck för att de önskar att bibliotekarien ska stå upp istället för att som nu, sitta i mötet med låntagaren. Dessa uttalande speglas även i Gunhilds

upplevelse under upplevelsestudien. Hon beskrev att hon hellre närmar sig en person som står

upp, precis som hon själv, när hon vill fråga om något. Även i observationerna av

användarnas rörelsemönster uppmärksammade vi att de nästan alltid gick fram till den person i disken som arbetade stående, även om båda diskarna var bemannade.

Området mellan de olika diskarna och in-/utlåningsautomaterna uppfattar vi i våra upplevelsestudier som lokalens mittpunkt. Platsen fungerar även som en knutpunkt. I upplevelsestudierna känner vi visserligen en osäkerhet här, eftersom vi inte upplever att det finns några korsande stråk. Men under observationerna av besökare märker vi att det faktiskt är en plats där folk stannar och pratar både med andra besökare och med personal.