Upplevelse av biblioteket

I de kommande avsnitten redogör vi för våra upplevelsestudier i biblioteket. En

upplevelsestudie går ut på, som vi tidigare beskrivit (s. 28), att observatören rör sig runt i rummet från byggnadens utsida via entrén och genom de olika delarna. Under tiden skriver hon ned sina upplevelser vilka senare analyseras. För att underlätta för läsaren finns en bilaga med översiktsplan över biblioteket (se bilaga 4). I det följande presenteras våra upplevelser av biblioteket.

Vi ser biblioteket ur två olika synvinklar. Charlotta Dobson Hoffman som arbetade på

biblioteket under en period är ganska hemma här och upplever det på ett annat sätt än Gunhild Gröndalen som aldrig varit här förut. I fortsättningen kommer vi enbart att använda våra förnamn i texten, detta för att underlätta läsningen.

Gunhild:

Biblioteket ligger vid en av Eslövs centrala gator och därför närmar jag mig från sidan och missar nästan fasaden som helst ska ses från andra sidan gatan för att komma till sin rätt.

Exteriören är intressant men diskret och ger mig en känsla av den biograf den en gång varit.

Fasaden gör att mina förväntningar stiger inför inträdandet i lokalen.

Det första lilla rummet upplever jag som en genomgång inför något större. Här kan man stanna till och samla sig innan man kliver in i själva biblioteket. Rummet känns litet och varmt och det stora ljusa biblioteket skymtar genom de öppna valven och dörröppningen, här ökar mina förväntningar.

Ingången är mitt i biblioteksrummets kortsida och det känns som att gå ut på en scen och skrida nedför rampen. Ingen verkar uppmärksamma att jag kommer in, men det är ändå så jag upplever det. Det går att smita ner för en liten trappa till höger eller vänster istället för att ta sig nedför rampen, men rummet är så imponerande med det höga taket och ljusa rymden att jag inte uppmärksammar denna möjlighet förrän i efterhand.

Väl nere på golvet går jag fram till mitten, här är golvet tomt, diskarna ligger snett framför mig och jag stannar. Denna öppna plats känns som en mittpunkt, men det är inte självklart vart jag ska gå vidare. Trots stora fönster och mycket ljus upplever jag rummet som omslutet i sig själv, inte som att det öppnar sig utåt mot yttervärlden.

Disken längst in till vänster i bokhallen är egentligen två. Den vänstra har ståhöjd och den högra är lägre och personen som arbetar där sitter ner. Enligt observationstavlan är det den högra som är informationsdisken, men eftersom diskarna är oskyltade och båda ser likvärdiga

ut i mina ögon närmar jag mig hellre en person som står upp precis som jag själv när jag vill fråga om något. Visserligen står det en stol framför den låga disken, men jag tänker mig att jag nog bara skulle vilja sitta ner om jag hade en mer omfattande fråga. Jag upplever också att en person som sitter ner oftast ser mer upptagen ut än en som står upp och kanske därmed inte på samma sätt inbjuder till att ställa frågor.

Efter den öppna platsen blir jag osäker på vart jag ska gå, därför fortsätter jag rakt fram och hamnar på barnavdelningen vid deras informationsdisk och här tar det stopp. Jag vänder och går tillbaka till den öppna platsen. Hyllornas konsekventa placering på diagonalen med lika stora mellanrum gör att jag har svårt att finna någon självklar väg vidare, varje mellanrum mellan hyllorna leder till en stenstolpe vilket stoppar rörelsen och gör mig tveksam. Därför fortsätter jag och svänger till höger vid ut- och återlämningsautomaterna. Här hamnar jag mellan barn- och ungdomsfack och vuxenfack och fortsätter mot barnavdelningens rum för mindre barn, detta rum syns dock inte förrän jag är nästan framme, eftersom hyllorna skymmer sikten. Jag är bara medveten om att jag rör mig mot ett hörn i lokalen.

Väl inne i barnens rum får jag en känsla av att ha ”kommit fram”, förmodligen beroende på den osäkerhet jag kände när jag tog mig fram bland hyllorna. Detta hörnrum känns som en zon för vila och ett ställe att stanna på en stund, här är ljust och finns gott om sittplatser.

Fönstren är stora men möblernas placering gör att jag ändå upplever rummet som omslutet, besökarnas uppmärksamhet riktas nog inåt rummet snarare än ut genom fönstret.

Vidare genom ungdomsavdelningen byter hyllorna diagonal riktning och leder till en hörna med soffa och fåtöljen för de äldre barnen. Hörnan känns också som en stilla zon.

Nu har jag gått en runda på nedre plan på biblioteket. Det enda självklara stråket jag upplever är det från ingången och förbi informationsdisken. Något som känns som en knutpunkt är platsen framför disken på barnavdelningen. Dels leder stråket från ingången dit, dels leder en innervägg som ger en passage bland de diagonala hyllorna också dit, det blir lite av en vägkorsning.

Tidnings- och tidskriftsrummen är svåra att hitta där de är placerade i ett hörn uppför en liten trappa, genom rummet för talböcker och helt utan skyltning. Först går jag genom rummet för talböcker, på rummets vänstra långvägg finns tre ganska dominerande dörrar som är helt anonyma utan skyltar, först tror jag att några är toaletter. De anonyma dörrarna tar mycket av min uppmärksamhet eftersom jag undrar vart de leder och om jag får gå in. Tidskrifts- och tidningsrummen är ljusa och stillsamma, sittplatserna i det första är placerade en och en för läsning i lugn och ro, medan de i det andra rummet är placerade som en soffgrupp runt ett bord, mer som en plats för samtal. Rummen är små och innehåller få detaljer varför de går snabbt att läsa av, det är enkelt att bilda ett eget revir i en av sittplatserna. Det första rummet är en genomgång men jag upplever inte att det är ett stråk, få människor passerar in i det innersta rummet så det stör inte. Jag upplever rummen som mycket lugna.

Avdelningen för skönlitteratur får jag leta efter. Det finns en skylt, men den är väldigt diskret och jag ser den nästan inte. Avdelningen ligger på andra våningen och trappan upp är rak och bred. Trappans nästan lite pampiga uttryck gör att min förväntan inför vad som finns där uppe höjs. Väl uppe, om jag går till vänster och ser hela det öppna rummet med dess djup och ljus infrias förväntningarna med råge. Här uppifrån blir den hängande skulpturen det blickfång som jag inte tyckte att den var när jag stod nere på bottenvåningen. Avdelningen känns lugn och avskiljd eftersom man hör rösterna från informationsdisken på avstånd långt där nerifrån,

annars är det tyst. Jag skulle gärna sitta ett tag vid ett av de små borden längs glasräcket och läsa och samtidigt njuta av ljuset och rymden i bokhallen. Platserna vid dessa små bord är på sätt och vis mitt i händelsernas centrum, folk passerar förbi och man syns nedifrån bokhallen.

På andra sidan rummet finns tre större bord där ett annat lugn råder. Här känner jag mig mer avskärmad från resten av biblioteket men borden är ganska stora så det kanske är svårt att få en privat plats.

Innerst på detta våningsplan finns filmer och vuxenserier. Här är det kalt och det känns lite ofärdigt eftersom här står fyra bord utplacerade men inte många stolar. Här finns även ett par rockhängare och en bred dörr som är anonym. Detta tillsammans med några tomma skärmar får mig att undra om detta egentligen bara är entrén till det som är innanför den där dörren?

Allmänt om hela biblioteket kan jag säga att jag saknar skyltar till de olika avdelningarna. Det finns också ett stort antal anonyma dörrar som tar mycket av min uppmärksamhet eftersom jag undrar vad som finns bakom dem och om jag får gå in.

Charlotta:

För mig, som bor i staden och dessutom har arbetat i biblioteket, är dess placering självklar.

Men då jag nu ska studera den ur ett nytt perspektiv ter sig huskroppen nästan osynlig längs med affärsgatan. Inte osynligt som hus, för det är en vacker byggnad med den gula putsade fasaden samt den lika ledes gula men mer strama sidofasaden. Längs med gatan, på

promenaden mot biblioteket, finns flera affärer som pockar på uppmärksamhet. Men väl framför biblioteket kommer byggnaden till sin rätt med sin vackert dekorerade fasad. Också placeringen mitt i centrum känns alldeles rätt. Utanför biblioteket är en skylt placerad på höjden som signal för byggnadens funktion. Den är svagt gråblå och harmoniserar väl med byggnaden, men syns den? Drar den uppmärksamheten till sig i konkurrens med allt annat längs med gatan? Att man har valt att använda en gammal byggnad och dessutom förankrat den med den intill liggande tegelbyggnaden, även den en äldre huskropp, gör byggnaden än mer spännande. Varje gång jag besöker det här huset njuter jag av att det är så fint. Tänk att kommunpolitikerna gick med på att utnyttja och försköna en gammal byggnad i staden till just ett bibliotek, en kulturinstitution!

Jag vet att ett par steg längre fram finns handikappentrén som är bra att använda, inte bara för personer med funktionshinder, utan också då man kommer med barnvagn eller vill göra en mindre påfallande entré. Men idag väljer jag huvudentrén med stentrappan och några få steg upp kommer jag in i bibliotekets hall. Jag får känslan av just gammal teater- eller biograffoajé när jag kommer in i hallen. Väggarna är intensivt röda och golvet schackrutigt. I den finns turistbyrån till vänster men eftersom skyltning saknas både vid disken och vid materialet tror jag att detta ger en känsla av osäkerhet om man verkligen kommit ”rätt”. Är det detta som är

”Turistbyrå” eller ska jag fortsätta in? Här finns hur som helst en stor mängd turistbroschyrer och annat informationsmaterial, som jag upplever som rörigt. Toaletterna däremot är tydliga, liksom placeringen av orienteringstavlan och utrymningsplanen.

Jag träder in i biblioteksrummet, just den känslan drabbar mig varje gång jag går genom denna port, att jag ”träder in” och vandrar ned för rampen. Känslan av att vara på en scen slår mig, precis som så många gånger förr, då jag går här.

Jag slås av ljuset som är så påfallande – det kommer från vänster men främst från takfönstren som gör att jag ser himlen, som om jag vore utomhus. Även de ljusa färgerna i lokalen gör att jag upplever rummet ljust. Luften känns bra, men jag vet att den kan vara torr då man arbetar i

den. Just idag tycker jag att här luktar semlor. Ljudet av röster, rörelser och böcker som ställs på plats fyller lokalen. Det här är inte ett av de tysta bibliotek där man smyger in. Här finns visserligen plats för avskildhet och avdelningar som är mer tysta. Men här råder liv på ett befriande sätt.

Rampen som jag gått ner för leder mig framåt i lokalen till det som jag upplever som ett torg.

Varje gång jag står här fylls jag av tanken på att ha en estetiskt tilltalande skylt här. Likt en vägskylt med olika riktningar: ”Barn- och unga”, ”Skönlitteratur – en trappa upp”, ”Trappa”,

”Hiss” eller ”Tidningsrum” eller kanske ”Berlin XXX km”. Jag slås av hur mycket mer levande och för all del tillgänglig några ”Utropstecken”, något oväntat, skulle göra lokalen enligt min smak. Jag gillar tanken på ”Torg” och skulle gärna förstärka den!

Jag märker att jag är ”blind” för hur hyllor och sittgrupper är placerade – jag har jobbat i byggnaden och vet vad som finns var. Minns dock hur förvirrad jag kände mig under min första tid på biblioteket när jag skulle hitta bland hyllorna.

Det finns inget som talar om hur jag ska hitta Talboksavdelningen (förutom

informationsskyltarna i entrén) men jag känner väl till var det ligger och går dit. Möblernas placering längs med väggarna tror jag upplevs positivt av synskadade, på så vis kanske de kan röra sig lättare i rummet. För mig blir det ett i-väntan-på-nästa-rum upplevelse. Det följande rummet, för tidskrifter och dagstidningar, upplever jag som olika, det första känns välordnat medan det andra verkar rörigare, kanske för att det aktivt används och tidningarna därför hamnar på bordet. Högarna där de ligger kan inte förbli ”perfekta”. Här är luften lite mer instängd, kanske för att det är relativt litet och används av en stor grupp trogna ”stammisar”

som återvänder varje morgon för att läsa tidningen.

Jag går tillbaka till bokhallen och genom portalen till barnavdelningen. Det finns ingen skylt som säger mig att rummet jag möter är barnavdelningen. Tanken far iväg igen som så många gånger tidigare – tänk: stora koboltblå bokstäver stämplade på den gråslammade tegelväggen:

”Barn & Unga”. Sen, då man kom in i valvet på väg mot barn- och ungas avdelning kunde valvet, som är brett (ett par decimeter) dekorerats av någon konstnär, kanske med en slingrande drake eller... En signal att nu lämnar du de vuxnas avdelning och kommer in i barn- och ungas rum.

Även om informationsdisken är oskyltad så låter figurerna som dekorerar avdelningen mig förstå var jag befinner mig. Ovanför disken hänger en figur av Nils Holgersson och Akka i papiermache. Även de andra konstverken i rummet vänder sig till en yngre målgrupp.

Eftersom jag har jobbat mest på denna avdelning känner jag väldigt starkt varje gång jag är här. Här är atmosfären tillåtande på ett vis som jag tror (nej vet, eftersom jag själv tillhör målgruppen som småbarnsförälder och får dessutom höra vad vänner och bekanta tycker) är befriande för många. Inte minst för alla de yngre som inte riktigt vet var de ska ta vägen efter skolan. Här ÄR ett offentligt vardagsrum med alla de för- och nackdelar som det kan

innebära. Soffgruppen vid tidningarna används ofta av unga som sitter och läser i böcker eller tidningar, eller bara umgås.

Rummet har normal takhöjd och en bred mittpunkt mellan de båda ytterväggarna där fönstren är placerade vilket gör att jag upplever det som mörkare än rummet före. Men kanske är det också att takhöjden är lägre som gör att jag upplever avdelningen som mer ombonad. På hyllgavlarna finns tydliga enkla vita skyltar med ett litet rött bär som gör att rummet ser

”färdigt” ut för mig som har sett det utan dessa skyltar. Och jag gillar det röda bäret!

Jag följer väggen till höger och kommer in på småbarnsavdelningen. Vem målgruppen här består av känns tydlig, det är ett generöst och inbjudande rum för de minsta. De stora fönster som omringar rummet gör det ljust och generöst. Här är en hel dagisgrupp på besök och ljudnivån är livfull. Dörren till barnavdelningens kontor står öppen och jag vet att gränsen mellan kontoret och den publika avdelningen är hårfin – här finns oftast en slags

kommunikation, en medvetenhet om vad som händer utanför kontorets glasvägg som jag uppskattar.

Bibliotekets första plan tar på något sätt ”slut” här, då inte bara i fysisk form och jag vänder tillbaka. Istället för att välja rampen, som ju hade lett mig ut går jag via portalen som leder till handikappentrén. Jag går uppför trappan och kommer upp på den andra våningen.

Här uppe finns skönlitteratur men här finns även publika datorer placerade längs med glasräcket. Jag väljer att inledningsvis följa den bort, bort från själva biblioteket känns det som, mot ett mörkare rum. Rummet kallas för Eslövsrummet och har en helt annan karaktär än de övriga utrymmen. Fönstren ut är mindre vilket ju gör rummet mörkare och möblerna är från tidigare decennier. Jag gillar kommunikationen bakåt i tiden – samtalet med det gamla Eslöv. Här skulle vara fint med fotografier av den gamla staden, så som den såg ut förr, då biografen byggdes. Jag vet att här sitter man ostört och ofta, precis som idag sitter det en grupp vid det ovala bordet och arbetar.

Jag går ut i avdelningen för skönlitteratur igen. Till vänster, där glasräcket slutar och en vägg avgränsar utrymmet, finns ett rum med filmer för uthyrning samt vuxenserier. Här finns diverse möbler placerade och det känns som om de hamnat där tillfälligt i detta fantastiska och vackra utrymme som rymmer såväl ljus som avskildhet men även rymd.

Då jag istället fortsätter in framför det öppna magasinet finner jag studieplatser placerade längs med en fönsterrad. Borden är ställda ut från fönstren och platsen fylls av ljus och läget verkar avskilt eftersom man inte naturligt leds förbi här. Här ett av de mer ostörda ställena för de som vill sitta och studera. Personalens kontor, som ligger strax bakom, gör i och för sig att här är en slags passage men störs de som sitter här av det?