Orientering i rummet

En av respondenterna förklarar att målet är att det skall vara lätt att få en överblick för besökande. Respondenten förklarar att:

[…] det vet jag inte om det är men det är en sådan sak som egentligen är önskvärd. Var går jag för att få information? Var går jag för att hitta vissa böcker? Att man inte känner sig vilse och

bortkommen … sådana tydligheter behövs i ett rum.

Hon poängterar att det är ett mål och att hon inte är så säker på att det är utformat så idag. Det framkommer att respondenten med tydlighet menar att skylttexterna ska vara korta och enkla av typen ”lämna”, ”låna” och ”fråga”. Sådana skyltar förekommer men respondenten ser en möjlighet att utveckla dem så att de förekommer över hela biblioteket.

En annan respondent uppfattar det som viktigt att de besökare som vill ska kunna hitta själva, utan att fråga personalen. Samma respondent diskuterar hur man på fackavdelningen försökt göra det mer lättillgängligt för besökare genom att slå ihop vissa avdelningar som man tyckte hörde ihop. Men, hon anser inte att det har haft den önskade effekten. Tvärtom skapar det förvirring att slå ihop avdelningar som det gjorts på Eslövs Stadsbibliotek, till exempel vilda och tama djur ihop, kropp och själ, och så vidare. Respondenten menar att det enklaste förmodligen är det bästa, nämligen att ordna facklitteraturen systematiskt från A. Då blir det överskådligt. Respondenten uppfattar att personalen får väldigt mycket frågor på var böcker står och om en viss bok finns inne, och detta anser hon inte är den sortens frågor som borde

dominera. Som låntagare ska man kunna hitta böckerna själv om man vill, anser hon. Ett problem som flera av respondenterna ser är just att skylta så att det blir logiskt för låntagaren vilken hylla denne ska gå till. Att intervjutillfället kan vara en källa till idéer visar uttalandet från en av respondenterna:

[…] att hitta ett sätt där man kunde visa signum då man varit i katalogen […] Det slår mig precis nu, egentligen så borde det i det här signumfältet, den översta delen, det borde egentligen stå

”hylla” och sen ”D”. Det borde vara utskrivet hylla för det är ju det man får från katalogen […].

Det är ju inte säkert att man kopplar D-hylla bara för att det står ett D, det slår mig nu!

Det har gjorts en hel del förbättringar när det gäller skyltning av hyllor och några av respondenterna uppfattar att det blivit en helt annan tydlighet i och med detta. Speciellt orienteringstavlan som hänger i entrén nämner många som ett framsteg mot att göra hela biblioteket lättare att hitta i. Men en respondent anser att detta inte är tillräckligt eftersom hon uppfattar att många människor har svårt för att läsa ritningar.

Skyltningen haltar som den är idag, anser en annan respondent. Anledningen till detta är, enligt henne, att det skett så många ommöbleringar och att skyltningen inte har hängt med.

Detta håller flera respondenter med om, och uppfattningen att det är svårt att skylta för vissa avdelningar, som tidningsrum och skönlitteratur, på ett bra sätt, framkommer. Detta kanske delvis beror på den estetiska policyn som nämns av många. Bibliotekets estetiska strävan är så hög att några respondenter uppfattar att den ibland kan utgöra ett hinder för det praktiska.

Respondenterna uttrycker att de känner en trötthet då många förslag och idéer inte blir förverkligade på grund av något som de uppfattar som en tröghet i systemet:

Vi har en väldigt hög estetisk policy på biblioteket, det ska vara snyggt. Nu är det inte alltid som det är det. Men tanken är den. Och det kan också ibland vara ett hinder när man vill göra saker för att förbättra verksamheten att det inte är så estetiskt tilltalande. Och så blir det inte för att man känner ett motstånd i det och så blir det inte riktigt bra.

Det framkom också en uppfattning att skyltar inte behöver vara i klarspråk, utan att det kan visas på annat sätt, till exempel med bilder och tecken och på så sätt bli mer tilltalande och spännande. En annan uppfattning, nämligen den att man inte önskar skyltar för de olika avdelningarna framkom vid en av intervjuerna. Respondenten anser själv att skyltar behövs, men han uppfattar att det finns en motvilja mot dem bland andra på biblioteket:

[…] sen är det hela tiden det här med att man inte ska markera avdelningar heller, det finns den åsikten också. Jag tycker ju att det är rätt bra att veta var man befinner sig, det kan vara bra för vuxna att veta att det är barn-information. Jag skulle vilja ha åtminstone någon markering […].

Några respondenter ser till de förbättringar som skett och tror att besökare kan hitta lättare nu.

En respondent menar:

Ja den [skyltningen] [vår anm.] har ju verkligen blivit mycket bättre, vi har ju fått orienteringstavla i entré och […] man kan ju om man är lite biblioteksvan, så tror jag att man kan hitta .[…] man kan aldrig vara tydlig nog egentligen.

”Det är svårt att hitta”, konstaterar en av respondenterna då vi talar om besökandes möjlighet till orientering i lokalen. Samtidigt nämner respondenten vilka åtgärder som har gjorts och fortfarande håller på att förbättra möjligheten; skyltar på hyllor, orienteringstavlor i entrén, en folder och dessutom reliefbilder och färgmarkeringar för synskadade samt en skylt för

handikappentrén.

Största problemen uppfattar respondenterna att besökare har att hitta till tidningsrummet och upp på andra våningen där skönlitteraturen finns. En respondent förklarar:

Jag tycker inte det är lätt. Och man får mycket frågor på tidningsrummet, det ligger ju så udda till […].

Samma respondent fortsätter resonera:

[…] många låntagare kommer och frågar - ’Hur kommer man upp på ovanvåningen? - Jag visste inte att det fanns en ovanvåning’, är det flera som har sagt faktiskt […] ett vanligt problem som kanske lite kommer att avhjälpas nu med den här orienteringskartan […] i entrén.

Speciellt den nya orienteringskartan nämns av flera respondenter. Den hoppas personalen ska underlätta för besökande att hitta till de mer undanskymda avdelningarna. En respondent förklarar:

[…] det är ju inte så lätt och det är många låntagare som har påpekat det att det är dålig skyltning, men vi har väl jobbat rätt mycket med det så det har blivit betydligt bättre de senaste månaderna […].

Även här kan vi se tre olika beskrivningskategorier. Alla respondenter uttrycker en önskan att besökare ska kunna hitta i lokalen utan att vi ställer en sådan fråga. När det gäller skyltning finns en del skillnader i uppfattningar hos respondenterna.

1. Första kategorin består av uppfattningen att skyltningen är otillräcklig främst när det gäller skyltarna på hyllgavlarna. Uppfattningen här är att skyltningen bör vara tydligare även till diskar och att skyltar ska vara enkla och i klarspråk.

2.Andra kategorinbestår av uppfattningen att skyltningen är otillräcklig när det gäller olika avdelningar och även till exempel utbrutna avdelningar bland skönlitteratur. Skyltarna behöver inte bestå av text utan kan gärna vara bilder eller andra saker.

3. Tredje kategorin består av uppfattningen att skyltningen i stort sett är bra som den är med de förbättringar som skett.

De olika diskarna

Det framgår av intervjuerna att de olika diskarna varit placerade på olika ställen och att det experimenterats en del. Till exempel var barn- och ungdomsinformationen och

vuxeninformationen bredvid varandra i den stora bokhallen när biblioteket öppnade. Enligt en respondent var detta att ha gemensam disk en viktig del i bibliotekets helhet, respondenten menar att det inte minst är viktigt eftersom hon uppfattar att barn gärna lånar faktaböcker på vuxenavdelningen. Åtgärden att slå ihop diskarna var inte lika populär bland alla

respondenterna. En respondent uttrycker sig såhär:

[…] man skulle inte ha någon separat disk på barnavdelningen var det bestämt […] till att börja med hade vi gemensam disk […] men vi hade lyckats rädda en informationspunkt som vi kallade det för inne på barnavdelningen så att man hade någonstans att gå till som bibliotekarie när man hjälpte folk […] så småningom så utvidgades den och blev större […].

Respondenten uppfattar det som en mycket viktig markering från bibliotekets sida att man lägger vikt vid barn och unga genom att ha en speciell disk som är till för just dem.

När det handlar om diskarna kom diskussionerna ofta in på hur det såg ut på det gamla biblioteket, vilket var svårt att undvika eftersom det såg så annorlunda ut. Där var barn- och ungdomsavdelningen en trappa ner och vuxenavdelningen på markplan, avdelningarna var väldigt uppdelade framgår det av intervjuerna. Att ha diskarna bredvid varandra på det nya biblioteket var enligt respondenten ett led i ambitionen att föra samman de tidigare så åtskilda avdelningarnas verksamheter. En respondent berättar om detta:

Vi var mycket ute efter att föra samman barn- och vuxenverksamheten som hade levt i väldigt skilda världar på gamla biblioteket … barn- och ungdomsavdelningen var en trappa ner och den levde sitt eget liv […] väldigt mycket fördelar med det, men det blev ju en barriär, ett glapp

däremellan … vi arbetade ganska olika. Kanske att försöka mjuka upp arbetet på vuxen inte minst […] fortfarande var väldigt sträng med allting och tyckte illa om barn som lät…sen underlättades ju hela det här samgåendet av att vi anställde tre nya medarbetare […] själva

personalsammansättningen blev lite mer barntillvänd än den varit tidigare.

En annan uppfattning om samma fenomen är att barnavdelningen på det gamla biblioteket till viss del fått rollen som fritidsgård. Detta skulle styras upp i samband med flytten eftersom stora barn- och ungdomsgrupper märktes på ett helt annat sätt i de nya lokalerna.

Frågan om informationsdiskens vara eller inte vara diskuterades enligt en respondent när flytten till nya lokaler blev aktuell. Enligt respondenten fanns en vilja att ta bort disken och istället ha informationspunkter ute i rummet. Detta blev dock inte verklighet av två

anledningar. Dels att informationspunkter hade tagit för stor plats, golvytan var inte

tillräcklig, dels uppfattar respondenten att tydligheten i en väl synlig disk dit folk kunde gå var önskvärd. Det finns inte någon enighet i frågan och en respondent håller fast vid att informationspunkter ute i biblioteket och rörligare personal hade varit gynnsamt för tillgängligheten.

Överhuvudtaget är det flera respondenter som förespråkar att personalen ska vara mer rörlig ute i lokalen och mindre fast bakom diskarna. Flera respondenter delar uppfattningen att en bokvagn har en förlösande effekt på besökares vilja att be om hjälp:

Det som fungerar allra bäst är väl egentligen när man kommer med en bokvagn. När man

signalerar väldigt tydligt ’jag är personal’ och jag håller på med mitt jobb men det är inte så viktigt jobb så att man inte kunde störa.

På barnavdelningen står disken mitt på golvet vilket några respondenter uttrycker att de kände tvekan inför, men nu inte ser några problem med. En förklarar:

[…] det är ju någon slags grundläggande mänsklig tendens att man vill gärna ha en vägg i ryggen, man vill inte ställa sig och ha en disk mitt ute på golvet […] flytta ut så där och ha ryggen

oskyddad och folk har i princip tillgång till alla ens lådor och saker […] det är ett steg att ta rent psykologiskt […] men jag tycker inte att det stör, bara man kan låsa lådorna […].

En annan anledning till att respondenten ser positivt på att ha disken mitt i rummet är att det går lättare att visa låntagaren vad man gör på skärmen, vilket även en annan respondent nämner. Respondenten uppfattade dock en motvilja bland annan personal att sitta så.

Respondenten berättar:

[…] när vi diskuterade diskar redan från allra första början innan vi flyttat hit […] jag tyckte att det var ju väldigt opraktiskt att sitta och glo i en skärm och ha låntagaren på andra sidan, det är ju mer praktiskt att få låntagaren bredvid sig, så man tittar på samma sak […] man får ju tänka lite grann på vad man gör, det finns ju sekretessgrejer och sådant, men grundinställningen var väldigt tydlig; icke någon bakom sig […] det är nog också psykologi […].

När det gäller vuxendiskarna uppfattar en av respondenterna den nuvarande placeringen som den mest praktiska. Hon menar att man som personal har bäst uppsikt över lokalen därifrån och att den med den placeringen även hade kunnat fungera som gemensam disk för både vuxen och barn- och ungdomsavdelningarna. En annan av respondenterna vill flytta ut disken till mitten av rummet för att synas bättre och minska avståndet från ingången:

[…] då är man mitt i lokalen. Då syns man direkt. Men här så ska man springa ända ner i hörnan […] så lång väg kan vara ett hinder i sig […] och så är det precis som om vi har embarkerat oss nere i hörnan för alla angrepp liksom; en säker sida här och en där så ingen kan komma åt oss.

Något som några respondenter ser som ett problem är lånedisken där assistenterna arbetar stående medan bibliotekarierna i informationsdisken sitter ned. En respondent berättar:

De [bibliotekarierna] [vår anm.] sitter oftast och tittar in i sin dator så låntagare blir lite vilsna så oftast ställer dem frågan till oss [assistenter] [vår anm.] då, ibland kan vi ju svara men så känns det lite dumt då det kommer upp på en annan nivå, och det är ju bibliotekariens arbete och så sitter bibliotekarien och håller på med något annat […].

Flera respondenter poängterar att en stående personal verkar mer välkomnande än en som sitter ned. Flera respondenter delar uppfattningen att det är:

[…] viktigt att när besökarna kommer så ska de mötas av en stående människa […] inte av en som sitter ner därför att det är mycket mer välkomnande att gå mot en som står upp än en som sitter ner vid ett bord […] man är så att säga beredd att ta emot […] skulle det sittas så skulle det vara på en lite hög stol […] att man går fram till någon som faktiskt står upp och redan är igång.

Något som alla respondenter också talar om är vikten av att få ögonkontakt med besökarna.

Några poängterar att det är något av det viktigaste överhuvudtaget när det gäller tillgänglighet:

För även om den låntagaren som kommer bara ska lämna sin bok och går direkt till

återlämningsapparaten så tycker jag det känns viktigt att man på något sätt har sagt hej till den här personen ändå. Så det inte bara är att den går dit och inte får någon kontakt alls. Det är ju inte så lätt men man kan ju försöka att man gör så […].

Slutligen kan tilläggas att alla respondenter vill att besökare ska mötas av, om inte stående personal, så åtminstone av ögonkontakt med personal. Några av bibliotekarierna framhåller dock att de alltid måste ta med sig arbete ut till informationsdisken och att de därför kanske inte alltid kan leva upp till detta, även om de skulle vilja det.

I detta avsnitt är många respondenter överens om väldigt mycket. Det går dock att urskilja två beskrivningskategorier:

1. Det är bäst om all information är samlad till en enda tydlig disk där personalen finns och dit besökare kan vända sig.

2. Det behövs olika diskar, en för vuxenavdelningen och en för barn- och

ungdomsavdelningen. Personalen ska också vara rörlig ute i biblioteket när detta är möjligt istället för att sitta bakom en disk, detta förbättrar tillgängligheten för besökarna.

Möblering

Mysiga sittgrupper tar flera av respondenterna upp, några för att de skulle vilja ha fler (på barnavdelningen) och andra för att de inte vill ha några alls. En repondent säger:

Vi har ju undvikit myshörnor och andra trevligheter […]. Det har ju en tendens att det blir väldigt hög ljudnivå runt…i perioder har vi problem med barn – och ungdomsgrupper som drar runt och stökar och då har de en förkärlek för att hålla till här uppe och här går ljudet precis rakt ner och dessutom så hinner de störa de som sitter vid datorerna och jobbar […] man ska visst kunna sitta skönt på biblioteket men jag tror inte soffgrupper är grejen. Om jag går på biblioteket vill jag inte sitta i en soffgrupp med någon bredvid mig, usch nej! På barnavdelningen funkar det bra för där sitter ju föräldrar och barn så det är en annan grej. Men vuxna människor vill inte sitta bredvid varandra i samma soffa, det är jätteobehagligt! [skratt] [vår anm.]

Personalen på barn- och ungdomsavdelningen talar om att man gärna hade haft fler ställen för besökare att dra sig undan på. De menar att:

[…] det ska finnas lite sittgrupper här och var […] för det är ju väldigt bra att kunna lite grann dra sig undan och sitta någonstans som låntagare då […] vi har ju den där hörnan där vi har lite

stammisar som sitter och läser manga och lite så […] de får verkligen sitta i fred, de kan sitta där i timmar.

Här ser vi en tydlig uppdelning, precis som en av respondenterna påpekar, att på

barnavdelningen fungerar det bra med soffhörnor och där vill personalen också ha fler sådana.

På vuxenavdelningen uppfattar inte respondenterna soffor som något som passar in på deras målgrupp.

Anledningen till att studieplatser inte fanns med från början var enligt några av

respondenterna att politikerna ville ha ett modernt bibliotek som inte i första hand satsade på det traditionella. Men studieplatser är något som behövs och efterfrågas anser några av respondenterna. De studieplatser som finns nu upplever några av respondenterna som lite utsatta, de menar att de som sitter där lätt blir störda eftersom personalen har sina arbetsrum precis bredvid och därmed passerar förbi ganska ofta.

När det gäller hyllorna så uttrycker några respondenter att det blivit en stor förbättring sedan många hyllor fått hjul så att rummet lättare kan förändras. En respondent beskriver att:

[…] det som varit ett lyft är att vi fått hjul på rätt mycket hyllor det har betytt en hel del just när vi har arrangemang av olika slag att man kan frilägga golvyta […] ett billigt och enkelt sätt att göra biblioteket mer flexibelt.

Att det på sina håll kan upplevas som ganska trångt bland hyllorna poängterar speciellt en respondent. Respondenten menar att:

[…] människor tycker väl i allmänhet inte om att komma för nära varandra […] att det är så trångt så att man måste tränga sig fram. Här är ju vissa ställen som är snudd på… man stannar och tvekar

… väljer nästan att gå runt istället. Det är inte kul att trängas […] står man alldeles bakom någon så måste man nästan säga något; ursäkta mig jag ska bara… för det känns jävligt konstigt att ha någon som står precis bakom.

Trängseln leder också till att barnavdelningens hyllor till stor del måste vara höga istället för anpassade för åldersgruppen:

Bland barnböckerna skulle det ju definitivt inte vara så högt någonstans så att barnen inte nådde upp vilket det tyvärr är på några ställen.

De allra flesta hyllorna på biblioteket står diagonalt, vilket en respondent förklarar:

Det skulle inte vara de räta vinklarnas tyranni och det var väl en tanke och den var bra.

En annan respondent uppfattar att man ser bättre genom lokalen när hyllorna står diagonalt som de gör nu än när de står på tvären. En respondent uppfattar att det blir ett bättre flöde och bättre stråk med denna placering av hyllorna, han poängterar också att de ska stå med samma avstånd från varandra för att understryka flödet mellan hyllorna.

När det gäller möbleringen går det att urskilja två beskrivningskategorier:

1. Uppfattningen att biblioteket i första hand är en studie- och arbetsplats och att det ska möbleras därefter.

2. Uppfattningen att biblioteket ska vara en plats där man kan koppla av och ha det skönt. Det ska finnas hörnor för besökare att dra sig tillbaka och få vara i fred i.

Färg och ljus

Bibliotekets personal uttrycker samtliga en besvikelse över att arkitektens plan på mer färg på barnavdelningen, bland annat en annan golvfärg, inte blev verklighet. En respondent berättar att:

Arkitekten satte färgerna och vi önskade ju mer färger till barnavdelningen och en tydlig markering att här kommer man in i ett annat rum. Och det pratade han mycket om […] så är allt bara samma rakt igenom.

En annan uttrycker sig: ”Det är ju rätt stramt hållet”, medan en annan respondent säger:

Jag tycker det är rätt fint med det här blåa och gråa, egentligen, det är mest med barnavdelningen som jag tycker att det är synd.

En av respondenterna uppfattar färgerna som tidlösa. Med det menar han att de inte är typiska för tiden då biblioteket planerades och därför känns de fortfarande varma och välkomnande.

Många av respondenterna tycker att färgsättningen är ljus och trevlig, som en av dem enkelt uttrycker: ”Det är rätt vackert här”.

Många av respondenterna tycker att färgsättningen är ljus och trevlig, som en av dem enkelt uttrycker: ”Det är rätt vackert här”.