Bidrar utomhuspedagogik till gemenskap?

När vi kommer till förskolan för vår första observation befinner sig barnen på avdelningarna Kotten och Ekorren utomhus på gården tillsammans med pedagogerna. Barnen är utspridda på hela gården, som består av både ytor med gräs och ytor med asfalt. De flesta leker i mindre grupper

om två till tre barn. Det finns även några barn som leker ensamma.

(Observation 2007-10-15)

I den litteratur vi presenterat i teoribakgrunden om utomhuspedagogikens innebörd och verksamhetsuppbyggnad fann vi en återkommande faktor, vilket är att utomhuspedagogik bidrar till gemenskap. Enligt Hedberg (2004) och Dahlgren & Szcezpanski (2004) är utomhuspedagogikens grundtanke att ”lära in ute”. Syftet med utomhuspedagogik är att använda naturen som en annan slags lärandemiljö istället för den inomhusliga. Utomhuspedagogik påstås vidare bidra till att skapa gemenskap och samspel (Lärarförbundet, 2005). Vid våra observationstillfällen såg vi dock något annat både gällande gemenskapen, samt delandet av gemensamma upplevelser. Angående gemenskapen hade vi svårt att se den så som vi tolkade den i litteraturen; att gemenskap finns mellan samtliga personer som befinner sig utomhus i olika lärandesituationer. Vi började fundera kring om gemenskap endast kan finnas mellan personer i stora grupper eller om det även finns en gemenskap mellan två eller tre personer som umgås tillsammans. Med utgångspunkt i vår tolkning av ordet ”gemenskap” i litteraturen ställde vi oss frågan om dessa barn inte upplevde någon gemenskap med varandra, eftersom de lekte i mindre grupper?

Innan vi gör ett försök att dra någon slutsats kring barns befintliga eller icke befintliga känsla av gemenskap, finner vi det viktigt att fundera över hur ordet ”gemenskap” kan tolkas. I litteraturen vi läst har vi, som sagt, tolkat det som att gemenskapen finns mellan samtliga personer som befinner sig utomhus i olika lärandesituationer. Om så är fallet är gemenskapen mellan barnen på den undersökta förskolan inte speciellt stor, eftersom de lekte i mindre grupper och inte allihop tillsammans.

Efter att ha funderat mycket över detta kom vi fram till att det troligtvis finns en gemenskap även mellan ett mindre antal personer. De barn som, vid observationerna, lekte i grupper om två eller tre barn borde känna en slags gemenskap dem emellan, annars hade de troligtvis inte valt att umgås. Gemenskapen kanske grundar sig på liknande intressen och personligheter och att de helt enkelt har roligt tillsammans då de befinner sig utomhus.

Tolkar man ordet ”gemenskap” på detta sätt är gemenskapen mellan barnen i sådana fall stor. De umgicks i samma gruppkonstellationer under hela observationstillfället, vilket borde leda

till att en känsla av gemenskap byggs upp dem emellan. Det bör därför vara möjligt att påstå att det kan finnas olika former av gemenskap. Ibland är denna mellan ett stort antal personer, medan det vid andra tillfällen enbart är ett fåtal personer som känner gemenskap till varandra. En fråga kvarstår dock. Vi observerade även att vissa barn lekte ensamma då de befann sig ute på gården. Med vem eller vilka upplever de en gemenskap? Känner de sig delaktiga i gruppen trots att de leker ensamma? Är ensamleken självvald eller finns det ingen som vill leka med dem? Detta är omöjligt för oss att svara på, vi kan enbart spekulera.

Barnen som leker ensamma utomhus när vi besöker skolan verkar helt upptagna i sin egen lek. De sysslar med olika aktiviteter. Ett av barnen har tagit fram en cykel med släp från förrådet och cyklar runt på denna. En pojke står med spann och spade och gräver i sanden och plaskar i vattenpölarna.

(Observation, 2007-10-15 & 2007-10-17)

Vi upplevde att barnen verkade nöjda, glada och tillfreds med att leka ensamma. Detta tror vi kan vara baserat på att de upplever trygghet tillsammans med de andra barnen och pedagogerna i gruppen. Genom denna trygghetskänsla tror vi inte att barnen kände sig ensamma utan ändå som en del av gruppen, trots att de lekta ensamma. Vi tror att barnen hade varit mer kontaktsökande om de inte alls hade trivts med att leka ensamma och om de inte hade känt sig trygga i gruppen.

Barnen är utspridda på hela gården. De sysselsätter sig med en mängd olika aktiviteter. Vissa av barnen har tagit fram cyklar och släp från förrådet som de cyklar runt på. Flaken lastas med olika saker, exempelvis sand, löv och vatten från vattenpölarna, med hjälp av spadar och spänner. I sandlådan sitter en annan grupp barn. De försöker gräva ner en stock som de har hittat. Två barn gungar tillsammans.

Jämförs våra observationer med teorin om att utevistelse leder till gemensamma upplevelser och skapar möjligheter till spontana samtal om det som erfarits, finner vi att våra observationer i viss mån motsäger detta (Lärarförbundet, 2005).

På grund av barnens varierade sysselsättningar var det inte möjligt för dem alla att dela samma upplevelser. Barnen lekte dock i mindre grupper och vi antar att de i de mindre grupperna delade samma upplevelser. Enligt Dahlgren och Szczepanski (2004) uppstår det samtal och samspel mellan barnen i gemensamma möten med omgivningen. Barnens lek i de mindre grupperna är ett sätt på vilket vi anser att de får gemensamma möten med omgivningen. Vi upplevde att barnen samspelade och samtalade mycket med varandra under deras utevistelse. Vi kan här återknyta till vår tanke om gemenskap. Lika väl som att en känsla av gemenskap kan finnas mellan olika stora grupper av personer, anser vi också att upplevelser ibland delas av många och ibland av få. Upplevelserna ska ändå ses som betydelsefulla eftersom de påverkar oss och förhoppningsvis leder till samtal som kan öka vår kunskap om och förståelse för omgivningen och de som ingår i denna.

I litteraturen upplever vi att de lyfter fram förmågan till gemensamma upplevelser som självklart i arbete med utomhuspedagogik. Vi anser dock, i jämförelse med våra tidigare erfarenheter av mer traditionella förskolor, att aktiviteterna vid utevistelse på den utomhuspedagogiska förskolan inte skiljer sig så mycket från de aktiviteter som bedrivs utomhus på en traditionell förskola. Enligt oss kan utomhuspedagogik utifrån föregående resonemang inte ses som ett självklart medel för att skapa gemensamma upplevelser. Vi tror att det krävs hårt arbete från pedagogernas sida för att uppnå de positiva aspekter som bland annat Szczepanski talar om då han beskriver utomhuspedagogik.